Återigen, efter en tisdagsföreläsning i arkitekturhistoria, så kan man krasst konstatera att det inte har pratats om en enda kvinnlig arkitekt. Varför är svårt att veta, men kanske kan det bero på följande faktorer:
- Arkitektyrket är av tradition ett mycket mansdominerat yrke, och befinner sig på sätt och vis i gränslandet mellan teknisk och konstnärlig karaktär, vilket är särskilt mansdominerade domäner.
- Det finns helt enkelt inga bra kvinnliga arkitekter.
Om det skulle vara så att den sista hypotesen stämmer, så är det tragiskt. Idag är säkert hälften, om inte fler, av arkitektstudenterna kvinnor. Att sedan så få uppnår ”stjärnstatus” – vad beror det på? Att kvinnliga studenter inte uppmuntras tro på sina projekt? Att det finns en viss smak och stil som premieras och som definieras av män? Att de kvinnor som har gjort något udda inte lyfts fram som exempel? Det finns fler frågor att ställa, men det blir desto svårare att ge några svar.
Det hela får mig att minnas en episod för ett tag sen, som kanske får illustrera problemet. På vår julavslutning, med både lärare och studenter, var det en lärare som höll tal – just om kvinnliga arkitekter. Han berättade om hans vän som var fotbollstränare för yngre flickor, och som berättade att dessa i tidig ålder inte tacklade lika mycket som killarna utan ibland t o m stod och diskuterade om vem som skulle sparka bollen. Utifrån detta drog han paralleller till kvinnliga arkitektstuderande: ”Tjejer! Sparka bollen!”.
Då, någonstans ifrån åhörarskaran, sa någon (en tjej): ”Eller så kan ni ge mer plats!”. I mitt huvud flög ett tacksamt ”Du smarta människa som säger detta”, men tyvärr blev jag genast lika dyster igen, när läraren svarade med ett: ”NEJ!” och därefter fortsatte att prata på i allt ivrigare iver.
Kanske är det så att arkitektyrket behöver fräschas upp, nya arbetsformer finnas. Vad säger det egentligen om branschen med den hårda konkurrensen och tävlingshysterin egentligen? Där det råder en slags må-bäste-man-vinna-atmosfär? Tvärtom borde kanske vi istället ta och fundera över hur arkitektrollen kan förändras. Och där kan vi ju börja med att dra lärdom av de fotbollsspelande flickorna; det kan vara många gånger bättre att diskutera lagspelet än att attackera fotbollen så fort man får syn på den.
Andra bloggar om: arkitektur, jämställdhet, feminism
Artitekter? Kvinnor vinner över män i tester med verbal fokus men förlorar mot män i tester med spatial fokus. Arkitekter måste ha en extremt god spatial förmåga alltmedan den verbala kan undvaras. Man märker den spatial bristen utanför butiker där kvinnor kör varuvagnen framför sig och det som står på nedre vagnhyllan rasar ut på gatan när vagnen tippas framåt över trottoarkanten. (Spatialt). Män vänder vagnen FöRE trottoarkanten och lyfter vagnen över kanten. ( Spatialt ). Kvinnor har svårare att förstå rattrörelser. Det märker man vid fickparkeringar och med släpkärra då kvinnor vrider ratten åt fel håll under backning (Spatialt).
Jag vet! Det är verkligen viktigt att kunna styra en ratt när man är arkitekt, eller att köra kundvagnar.
Dessutom tror jag att arkitekter måste ha fler ”skills” än så; som t ex att komma på bra idéer; verklighetsnära men samtidigt visionära. Att kunna ha en oerhört stor precision är också viktigt. En annan mycket viktig egenskap är den att kunna presentera sina idéer; för detta krävs förutom ett skarpt sinne för layout, formgivning och logik också en språklig förmåga för att väcka intresse och förklara.
Om män eller kvinnor av naturen skulle vara bättre på något av detta, vågar jag inte ge mig in på att bedöma. Men säkerligen finns det naturvetenskapliga undersökningar (för sådana har ju större trovärdighet än t ex humanistiska eller samhällsvetenskapliga?) som stödjer endera påståendet.
Förresten, den där kundvagnsundersökningen var det lägsta jag hört på länge eller parallellen till bilkörning. Tror varken att kundvagnskörning eller rattning är något bevis på någons spatiala förmåga. Om nu män av någon anledning är bättre på att köra kundvagn har det snarare att göra med att de oftast inte handlar med en baby i babybjörn på magen, ett fulltidsjobb att sköta, organisering av en hel familj samt krav på ett vackert och vältränat yttre att brottas med. Alla de saker jag räknat upp och lite till fixar de flesta kvinnor jag känner fint och det borde vara ett bevis både på spatial förmåga samt en massa andra egenskaper som uppskattas hos en arkitekt.
Hej Paulina, jag hoppas att något av ironin i svaret till John Doe framgick. Det är just det du talar om som jag menar: spatialitet (heter det så?) kan mätas i så mycket mer än kundvagnar och bilrattning. Problemet är bara att man uppvärderar några egenskaper framför andra. Och fortfarande, efter ett bra tag här på arktiektutbildningen, pratas det om alltför få kvinnor – trots att över hälften av oss som går här på skolan är kvinnliga studenter! Var försvinner de alla senare? Men visst är det frustrerande…
Yes, it is. Framförallt som det faktiskt, oftast på den skolan jag går är kvinnorna som gör riktigt bra projekt. Jag antar att en del av problemet ligger i yrkets många år på nacken. Det är väl så i alla traditionella arbeten att hierarkier och maktstrukturer är svåra att bryta. Jag är inte färdig med skolan än men har varit på praktik. När jag upplevde skolan som föråldrad i förhållande till jämlikhet fick jag en chock på arbetsmarknaden. Inte bara inom arkitektkontoren utan även i kontakt med konsulter och myndigheter.
Yes, it is. Framförallt som det faktiskt, oftast på den skolan jag går är kvinnorna som gör riktigt bra projekt. Jag antar att en del av problemet ligger i yrkets många år på nacken. Det är väl så i alla traditionella arbeten att hierarkier och maktstrukturer är svåra att bryta. Jag är inte färdig med skolan än men har varit på praktik. När jag upplevde skolan som föråldrad i förhållande till jämlikhet fick jag en chock på arbetsmarknaden. Inte bara inom arkitektkontoren utan även i kontakt med konsulter och myndigheter.
Och, jo, ironi är det enda svaret…