Nu finns det ytterligare ett namn på den autonoma rörelsen: Osynliga partiet. I korta drag har jag uppfattat deras ideologi som att det pågår en konflikt, en slags kamp, som drabbar arbetarklassen. För att föra klasskampen vidare ska man kasta gatsten mot butiker och olika partiers (läs centerpartiets) lokaler, krossa fönsterrutor och vandalisera det som går att vandalisera. Jag tänkte inte här gå in på en längre debatt om klasskamp, Marx, civil olydnad, och arbetarklass för diskussionen kan visserligen vara intressant (ibland), men för det mesta är det bara tidsödande. Istället tänkte jag gå in på en diskussion om vilka dessa människor är som står bakom dessa handlingar och åsikter.
Bör väl kanske också tillägga att detta grundar sig i mina intryck av de personer som jag stött på genom åren som tillhör denna aktivistgrupp. Men samtidigt bör jag också tillägga att jag har träffat en hel del personer som inte tillhör denna aktivistgrupp och som har fått samma intryck som jag har fått.
Så vilka är nu dessa ungdomar som solidariserar med en arbetande, förtryckt arbetarklass? Som vill krossa allt kvinnoförtryck som utövas av det stora Patriarkatet? Som menar att det är medelålders vita, för det mesta män, som bestämmer i samhället? Som menar att personer med icke-svensk etnisk bakgrund har det sämre? Vilka är de som säger sig vara talesmän för de förtryckta grupperna i samhället? Jo, de är…
- För det första så är de inte arbetarklass. Tvärtom tillhör de en hyfsat priviligerad medelklass, och många av dem har föräldrar med stabil inkomst. Till skillnad från dryga överklassbrats - som faktiskt är odrägligt stolta över sin bakgrund – så vill dessa medelklassbarn hymla med sin bakgrund och spela arbetarklass. Patetiskt.
- För det andra så är dessa grupper inte alls särskilt jämställda inom sina egna föreningar. Tvärtom så är det killarna som babblar på mesta delen av tiden under mötena och blir ordföranden. Tjejerna får klippa och måla banderoller som används i demonstrationer och som bärs av killarna som går längst fram i ledet.
- För det tredje så är dessa människor precis så mainstream som de säger att de inte är. Se bara på klädseln till exempel. Alla har halvdyra jeans med de rätta slitningseffekterna, någon militärstilsinspirerad jacka, scarf kring halsen och ett par obligatoriska converse. Detta är barnen som under sin barndomstid varit så mainstream, så medel-Svensson, att de under tonårstiden måste göra uppror. Och de gör det genom att bli mainstream igen. Fast på ett annat sätt.
- För det fjärde tycks dessa människor ha svårt för att skilja på teori och praktik. I teorin är det säkert enkelt att säga att man ska krossa alla storföretag som finns i den stora vida globala världen, men hur ser det ut i praktiken? Jo, som redan nämnts så hör det ju till imagen att äga ett par converse. Men stopp, hallå! Vad är detta? är det inte så att converse ägs av Nike? Och brukar inte Nike vara ett av de multinationella storföretag som ofta dras upp i debatten som de som har extremt dåliga villkor för sina arbetar? Jag får det inte riktigt att gå ihop. Självklart får vi inte glömma bort de halvdyra jeansmärkena. Och resten av kläderna som också de ser ut att vara av lite dyrare märken. Nej, kom med nåt bättre.
Det är en dyster syn. Precis som alla andra extremister tycks dessa ha svårt för att leva som de lär. Det är inte bara patetiskt att dryga medelklassungar springer runt och försöker spela något som de inte är. Det är tragiskt. Hoppas innerligt att när de väl krossat det som går att krossa, sätter sig ner och andas ut lite. Andas ut, kära vänner! En vacker dag kommer ni nog också inse att man inte löser konflikter med våld. Varken i den stora vida världen eller på hemmaplan.
Hej Khadidja!
Jag förstår mig inte riktigt på dina invändningar ang. Osynliga Partiet.
1.
För det första så gör du en differentiering mellan medelklass och arbetarklass. Denna särskiljning är högst förvirrande. Begreppet medelklass har sitt ursprung ur sociologiska klassanalyser medan arbetarklass har sitt ur en klassisk ekonomisk klassanalys. Arbetarklass är dessutom inte en en individualiserad tillhörighet. Det är en position i ett ekonomiskt system. Att påstå att t.ex. ”olle är arbetarklass” är helt ointressant. Mer riktigt (om ‘n extremt förenklat) vore att påstå att ”arbetsäljaren är arbetarklass” eller att ”olle är arbetarklass när han säljer sitt arbete”. Så visst kan man vara arbetarklass ur ett ekonomiskt synsätt samtidigt som Bourdieu skulle kalla dig för medelklass.
2.
Att det finns patriarkala strukturer även inom de organiserade delarna utav vänstern har väl ingen motsatt sig? Tvärt om så är väl detta en kritik som man tar till sig och ständigt arbetar med internt. Men utöver det så känns det som att denna ”sanning” blivit till en självuppfyllande profetia. På de inslag på TV man nu sätt om Osynliga Partiet och de intervjuer i tidningar man kunnat läsa har tvärt om kvinnor varit det mest framträdande könet. Men det stämmer inte med den offentliga bilden utav hur det bör se ut. Så kvinnorna som står och blir intervjuade i TV blir osynliga.
3.
Om jag inte missförstått Osynliga Partiet så är det just mainstream de försöker framstå som. Ingen stans i deras propaganda, längre texter eller webbsidor finner jag information om hur man virkar dreadlocks eller knyter en pallestinasjal runt huvet. Antagligen ser det ut som helt vanliga personer på sina demonstrationer av den enkla anledningen att de är vanliga personer. De går i skolan, jobbar, äter, skiter och klär sig som folk gör mest. Bilden utav 12-åriga tjejer i clownmundergingar och punkarkillar är det ju libaral och borgerlig media som försöker hålla uppe.
4.
Var någonstans har du fått bilden av att Osynliga Partiet kritiserar multinationella storföretag? Tvärt om så beskrivs ju på deras hemsida hur detta är en naturlig del utav kapitalets utveckling och att en kritik måste riktas mot den poltiska ekonomin som helhet och inte mot dess avarter. Senast jag hörde några uttala sig som en fraktion utav osynliga partiets så talades det om rätten till en Merchedes, oxtunga och Gucci-kläder.
Allt som allt så låter det som att du riktar din kritik mot den feel-good-vänstern som fanns under 90-talet. När unga kvinnor i konstiga kläder som de köpt på indiska, bojkottade nestlé och samlade in pengar till fattiga på andra sidan jordklotet. Och allt detta av den enkla anledningen att du skäms över ditt förflutna i denna äckliga moralvänstern. Sluta skäms och ”get over it”!
Hej, bra att du kommenterar. Till att börja med var det klantigt av mig att peka ut just Osynliga partiet. Det är inte särskilt dom som jag vill peka ut. Du avslutar med att säga att det verkar som att jag riktar min kritik mot feel-good-vänstern, och det är väl kanske också just det jag gör. Men som sagt det var klantigt av mig att klumpa ihop Osynliga partiet med Ung vänster, RKU och vad det nu må vara. Det gör jag för att jag inte ser någon större skillnad mellan extremister och extremister på vänstersidan. Jag gör det också av den anledningen av att jag aldrig varit engagerad i detta alls, alltså har jag inget att skämmas för. Och inget att get over, således. Men, jo, jag äcklas av moralvänstern. Jag äcklas av allt sånt som innebär att andra tycker att de har greppat den enkla sanningen om det stora världsalltet och inte kan vara öppna för att andra människor kan ha andra åsikter, personliga erfarenheter eller kulturella bakgrunder.
1. Vad jag menade var att jag är trött på de som babblar om arbetarklass och medelklass när de inte vet vilka begrepp som de använder sig av. Jag menar att det kan vara nödvändigt att använda klassanalyser i vissa sammanhang, men inte i alla. Det är det jag vänder mig mot.
2. Denna punkt förstod jag inte riktigt hur du resonerade. Men vad jag har märkt, bland annat bland vissa moralvänsterpersoner, är att de inte alls är så jämställda som de säger sig vara. Det är många fler än jag som har sett detta. Det är just denna dubbelmoral som jag sätter mig emot. Att man säger en sak och sen inte lever efter det själv.
3. Att de vill framstå som mainstream? Ja, det är möjligt. Men man vill framstå som mainstream inom sin egen grupp, och inte vara mainstream med övriga utomstående grupper. Då innebär det, att vara vänsterextremistaktivist, att vara precis som i alla andra grupper. Det vill säga att man har gemensamma värderingar, gemensamma tankar, gemensamma visioner. Det är möjligt att dessa människor ser ”vanliga” ut på deras demonstrationer, men framförallt så ser de…likadana ut. Förstår du skillnaden? Jag har ännu inte sett en person med Armani-kostym som varit med och kastat gatsten på torget? Varför, jo för att, enligt Bourdieu som du också hänvisar till, så utvecklar en viss grupp sin egen smak.
4. Återigen, det var fel av mig att just peka ut Osynliga Partiet () (Ps. se gärna mitt inlägg om onödigt vitsiga partitillhörighetesparenteser), utan det var extremvänstern jag ville kritisera. Och det är dessa som å ena sidan bojkottar McDonald’s, alternativt slår sönder deras lokaler, samtidigt som de har på sig dyra märkesskor. Jag menar, skitföretag som skitföretag. Hur väljer man ut vissa företag som sämre än andra? På vilket sätt är det mer okej att små barn slavar i fabriker under orimliga arbetsvillkor,och att dessa skor som kanske kostar 6 kr att tillverka sedan säljs för 600 kr? Och som sedan köps av personer som går ut och demonstrerar mot McDonald’s med hänvisning till djurens och sydamerikanska bönders villkor. Missförstå mig inte, jag är kritisk mot både McDonalds och Nike,men jag gillar inte dubbelmoral.
Sammantaget kan följande konstateras:
a) Det var klantigt att just peka ut Osynliga Partiet, för det är inte enbart dom det berör.
b) Jag har aldrig varit engagerad i den rörelse som jag kritiserar. Däremot kan jag hålla med i vissa sakfrågor, och i andra håller jag verkligen inte alls med.
c) Jag tror att klassanalys bör användas i vissa fall, men inte användas hela tiden. Och eftersom dessa som jag kritiserar också använder klassanlyser hela tiden som ett sätt att förstå verkligheten, ville jag också göra samma sak. Fast på det omvända viset.
d) Det är extremismen som jag vill kritisera. Jag föraktar när människor tycker att de äger hela sanningen och sen inte kan förstå andras resonemang. Och om de sen ens lyssnar på resonemangen, så föraktar de bara hånfullt och skrattar åt det. Det är inte att respektera andra. Man får gärna ha sina egna åsikter som man tror på, bara man är villig att få dom kritiserade och om man är beredd på att erkänna att man kan ändra åsikt och att man inte alltid har ”rätt”. Vad det nu är.
e) Det är bra att extremismer granskas, oavsett om det handlar om rasism, religion eller politiska ideologier. Däremot så välkomnar jag radikala idéer, eftersom jag tycker det finns en stor skillnad i att vara radikal och att vara extremist.
Hej igen, och tack för svaret!
Till att börja vill jag påpeka att jag inte har så mycket att invända mot din kritik utav moralvänstern. Jag tycker också att deras klassanalys och användningen utav den är högst bristfällig och vulgär. Det jag reagerade på var just att du pekade med hela handen mot Osynliga Partiet och samtidigt kritiserade några helt andra.
1.
Men nu var det ju Du som blandade ihop två olika traditioner utav klassanalys på ett ytterst vulgärt sätt. Det kommer du ju inte ifrån, ens genom att peka på att andra också gör så. Jag håller med om att det är ytterst tragiskt när folk ”babblar om arbetarklass och medelklass när de inte vet vilka begrepp som de använder sig av”. Men i konsekvensens namn borde du vara den första att sluta.
2.
Det jag försöker säga är att jag håller med om att det inte finns några jämstälda autonoma zoner i vårt samhälle. Och att moralvänstern inte är en sådan på långa vägar. Men jag håller inte med om att vänstern i allmänhet och Osynliga Partiet i synnerhet skulle hävda att så är fallet. Tvärt om så tror jag att dessa personer mer än de flesta är medvetna om de patriarkala strukturerna i vårt samhälle.
3.
Åter igen så blir det problematiskt att du pekar på ungdoms-klubbar som t.ex. Ung Vänster och RKU när du pratar om vänstern i allmän mening. Visst finns det subkulturella former inom vänstern. Precis som det finns inom ung-moderater eller teatergruppen ditten-datten. Helt enkelt eftersom dessa grupper i första hand har en social funktion. Men när du adresserar Osynliga Partiet så träffar du fel. Osynliga Partiet har ingen gemensam lokalitet eller kultur. Det är ett myller utav olika aktiviteter på olika orter. Det enda som för dem samman är konflikten som de alla agerar inom. Just därför finns det inga subkulturella mönster att finna här. På t.ex. reclaim så kommer folk för att de lockas utav de konflikter som blir synliga. Det drar runt vänsterkids i söder-outfit, SEKO-kärringar, tekno-hippies, invandrarkids med puma-overall och huliganer i de dyraste lakost-skorna och finaste ben sherman-skortan. Självklart är inte alla i hela världen där. Men det är ett myller som inte går att utdefinera som ett subkulturellt ellement. Det har en gemensam nämnare och det är konflikten som synliggörs när de alla samlas på ett ställe samtidigt.
4.
Ja, jag gillar inte moral öht. Iaf. inte att en moral skall ligga till grund för ett politiskt arbete. Och därför tycker jag att Osynliga Partiet är ett steg i rätt riktning. Just därför att man visar på att stora delar utav vänstern lämnat identitetspolitik och moraliskt biståndsarbete bakom sig. När personer på Reclaim the city slår sönder fönster är det för att få ta del utav det som finns innanför det. Inte för att de av någon teologisk drivkraft tror att Ur&Pen eller Stadium är onda företag. Det är företagantet som totalitet man vänder sig emot och inte vissa utvalda onda företag. Åter igen har man valt att gå till baka mot en kritik utav den poltiska ekonomin.
Så, det var ju tråkigt att du gjorde misstaget att adressera ditt inlägg mot dem som du inte kritiserade. Kanske något du borde tänka på i fortsättningen. Din syn på åsikter är inget jag delar. Åsikter är jag rätt ointresserad utav. De ger mig inte mat på bordet och således något som endast är intressant då de används tillsammans med handling. Jag kan önska att jag skall ha råd att gå till tandläkaren allt jag vill men mina tänder kommer ändå att ruttna bort. Ditt användande utav termen extramism vittnar om en nästan objektivistisk syn på diskurser.