Min pappa sa en gång att han tyckte det var fascinerande med att man i Sverige tycks använda så många utropstecken. Trots att det är många år sen vi diskuterade det, så funderar jag ofta på det. Att läsa något skrivet och med massa utropstecken efteråt, känns ibland som om personen står med en megafon och mässar ut budskapet – trots att du står en meter ifrån.
Svenskar brukar ju annars inte direkt vara internationell kända för att vara ett gapigt och dramatiskt folk. (Och mmm, vad härligt politiskt inkorrekt och göttigt det känns att få generalisera så här grovt). Kanske kanaliseras svenskens vrede och frustration ut i utropstecknen?
Herr Svensson blir inte arg på det viset att han krossar glas, skriker diverse saker om folks mamma och förbannar fan och hans moster. Nej, herr Svensson, går civiliserat in på facebook och skriver en prydlig rad om att ”Svensson is arg!”.
Hur gör Svensson om han är så jävla arg att han inte vet vad han ska ta sig till? Svar: Han skriver ”Svensson is arg!!”. Han trycker gärna till extra hårt när han slår ner det andra utropstecknet. Varningsblinkers börjar lysa – Svensson när han på sånt här humör ska man passa sig lite för.
Ärligt talat vet jag inte vilken ilskekultur jag föredrar. Porslin i väggen eller utropstecken i statusfältet?
Andra bloggar om: facebook, kultur, språk, svenska språket, sverige
0 kommentar till “Svenskar och deras utropstecken”