Så söta dom var!

Idag finns det två stycken människor som var 80+are som har förgyllt min dag. Den första var på skolan:

Vi satt i kantinen (matsalen dvs) och plötsligt så sätter sig vår lärare bredvid oss och säger att om två minuter så börjar en föreläsning med en väldigt intressant personlighet. En man som var med och jobbade med Le Corbusiers projekt i Chanidgarh. Spännande tyckte vi! Inom arkitektvärlden är Le Corbusier den fantastiske pionjären, den genialiske människan och allt det där. Så vi gick dit så fort vi kunde.

Kommer in. Och han som ska hålla föreläsningen är en oerhört söt gubbe: Kom från Indien, stora glasögon så att han såg ut som en arkitekt av den äldre generationen (vilket han ju också är), och det bara fanns en stor gullighetsatmosfär kring honom. Det märktes verkligen att han brann för det han gjorde.

Jag förstod visserligen inte så mycket av vad han sa, för jag inte koncentrerade mig tillräckligt, och så hade jag en massa andra saker att göra…så jag fick gå tidigare. Men det är faktiskt en av få gånger som jag har fått överväldigande stort dåligt samvete av att gå från en föreläsning. Jag fick intrycket av att han verkligen hade haft ett väldigt rikt yrkesliv – detta motiverade mig till att gå tillbaka till skrivbordet och skissa modeller och ”rumsligheter”.

Den andra människan som satte guldkant på tillvaron var när jag kom hem, ätit och duschat. Satt och surfade lite, och så kom jag in på svt:s hemsida. Där fann jag ett klipp med en 92-årig kvinna från Göteborg som hade börjat rappa. Hon rappade på göteborgska. Så på en kulturfestival för seniorer så stod hon och rappade – med kroppspråket och allt. Coolt. Inspirerande.

Undrar vad det var som inspirerande? Tror att det kanske var det att dom själva trivdes med vad dom gjorde. Och följde sin egen väg. Mmm…det var det nog.