Att leta secondhand- och vintageprylar är ett av mina stora intressen. Det finns massa föräldralösa, dumpade saker som jag kan få adoptera.
Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.
De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!
Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).
Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.
Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.
Jag älskar när du är arg på onödiga saker! Det är så vackert.
Möjligtvis vackert, men så onödigt är det väl inte?
Jag blir hyfsat provocerad när turister betalar snordyra biljetter för att åka över halva jordklotet (och dessutom skitar ner luften) och sedan prutar om småsummor på plastsandaler och badbollar.
Att prylar sedan oftast säljs till sjuka överpriser till turister är en sak. Intressant är det ju ändå att vi reagerar starkt på det när vi är utomlands, men knappast när vi luras dagligen här hemma!
Ja, det kan jag hålla med dig om. Samtidigt så kanske man får balansera sitt mutter över sånt som den svenska överdrivna kövanan där man snällt fogar in sig och betalar på öret rätt pris på topshop.
Missförstå mig rätt; jag tycker att man kan gnälla på det mesta men tillskriva det olika vikt. Jag älskar till exempel alla upprörda kommentarer på ditt inlägg om barnvagnsnamnskyltarna. Alla ifrågasättanden gör man ju inte för att man tycker att något är förkastligt ur alla synvinklar.
Jag är inte förtjust i att pruta alls. Men OM jag hade varit tvungen hade jag myyyycket hellre prutat i någon dyr affär. På loppis blir det ibland löjligt fånigt, oavsett om det är hemma eller borta. Från en femma till en enda fjuttig krona, vad vinner man på det mer än irritation och en aura av snålhet?
Det är ju faktiskt så att vi människor måste tävla med varandra, tror jag. Därför prutar vi, skitsamma om man behöver den där femman när man MÅSTE vinna. Jag tycker att det är roligt att pruta på prylar, faktiskt. Speciellt när man är utomlands, runt medelhavet. I till exempel Turkiet, sätter man priserna för högt med flit, så att man fortfarande ska gå med vinst, även om den där svenska turisten just prutade ner en tröja.
.. Och ska man få pruta i Sverige, så måste det ju vara på en loppmarknad. Annars blir man ju sedd på som om man vore en idiot.
Lokatt: Kanske just där ligger problemet. Vara idiotsäker på loppmarknaden men inte på lindex där man betalar mycket mer för etiskt betydligt sämre varor. Jag tycker att man ska bullra lite just där.