Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor. När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.
Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*
Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.
Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.
Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.
Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.
Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.
Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…
* Om du finns där ute, så hör av dig!
0 kommentar till “Räta på ryggen, arkitekter”