Igår såg jag SVT:s juldrama August som jag hade sett fram emot lite… Det hela började tråkigt och lamt – och fortsatte att vara det i en och en halv timme framåt. Fastän att en stor del av den svenska skådiseliten var samlad har regissören Stig Larsson tillsammans med manusförfattaren Peter Birro inte lyckats med att få dramat att ens kännas intressant.
Scenerna verkar inspelade på ett avstånd och man kommer aldrig karaktärerna nära. Mest får jag känslan av att detta lika gärna kunde vara en medioker mexikansk eller arabisk dramaserie (det vill säga ”sopigt”). Allt går långsamt framåt, skådespelarna framställs som amatörmässiga, ljuset är blåaktigt och används på fel sätt och ljudet känns hårt och kalt.
Och till syvende och sist känns herr Ågust själv som en inkarnation av Peter Birro själv, som en wannabe som kämpar mot kvinnoförtryck och klassamhället. När Ågust i en scen säger något som ”Jag kunde inte tyst se på när flera poliser var på en man”, efter att ha gett sig in i ett slagsmål med poliser som gett sig på en demonstrerande arbetare, himlar jag med ögonen och gör en låtsas-gest med fingarna i halsen.
Nej, torrt, tråkigt, meningslöst och framförallt pretto. Slösa inte er 28 december-kväll med att se andra delen.
Har bara sett andra delen men tycker att din beskrivning dessvärre stämmer alldeles utmärkt. Vissa sekvenser föranleder ju kalkonvarning. Hade hoppats på att den första delen skulle vara värd att ses, och ska nog ändå ge den en chans – dock ej för Jonas Karlssons artisteri denna gång (han som kan vara så bra!). I August-rollen vankar han runt och ser förbittrad ut, troligen för att det hela tiden är upptaget på toa – nog verkar han mer än lovligt nödig. Och Linda Zilliacus – ack var det denna vackra stela mask som förtrollade Strindberg?
Det förvånar mig att Leif Zern lovordar uppsättningen i DN, bland annat för dess folkbildande betydelse – men hade pjäsen någon betydelse för Zern själv? Grep den tag?