We don’t go for second best

Samtidigt som jag idag tittade ner på min epilators skogsskövling, kunde jag i smärtkänslan fundera över en annan känsla: ensamhetskänslan. Epilering är ju en av de där sakerna här i livet, som man helst vill göra i ensammaste ensamhet.

Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.

Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.

Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.

Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.

Express_Yourself_Single_cover

We don't go for second best. Minsann.

Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.

Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga  människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.

Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.

Molefonkengrått det nya svarta i höst

I den nordiska folksjälen är det obligatoriskt att bli molefonken under hösten. Man måste utjämnas med det dystert gråa bakgrundsvädret, bli ett med dimman, man blir en blyertsklutt som smetas ut på pappret. Det hör till. Hösten är årstiden då det är naturlag på att man ska vira in sig i plommonlila halsdukar tills bara ögonbrynen syns, få obligatorisk förkylning och bafucin-tvångsmedicineras.

Många är de som sträcker ut sig en solig sommardag, när bekymren är lika borta som gråmolnen på himlen, och tänker att ”det här är livet!”. Vad härligt om livet såg ut som en Grumme Tvättsåpa-värld med Grieg-musik i bakgrunden. Kanske är det bara jag, men är inte vardagen till stor del växlande molnighet? Några solglimtar, lite gråmoln. För att spinna vidare på klyschhjulet; stormar, stiltje, grådask, solsken och snöfras.

Är inte hösten den perfekta blandningen av novemberångest, vardagsbekymmer och framtidstro? Efter regn kommer mer regn, sen mer regn och bor du i Skåne blandas regnet med en kyla som lägger sig som frostdimma mellan ryggkotorna. Ingen jävla sol som distraherar en till roliga saker, all tid i världen för att grubbla, fundera, reflektera. Tre ord som betyder ungefär samma sak; tänka.

Idag har jag t ex tänkt över om jag ska gå på Khaled-konserten på Vega i höst men kom därefter att tänka på att vem vill hänga med och betala 400 (danska!) spänn för en algerisk raï-gubbe, undrat över varför jag är fruktansvärt shopping-sugen och just därför inte hittar nånting bland de gråsvarta klädställen i butikerna, puttinuttat sverigedemokraten i metro-intervjun idag, blivit slagen av löpsedelsrubriker och ännu en gång konstaterat att de alltid börjar med ”Så…”, undrat över hur man kan tillaga rödbetor och hur det passar ihop med fänkål, tänkt att när jag blir stor ska jag ha ett kryddland, (återigen) funderat på om jag ska börja på fäktning och därefter funderat på varför jag aldrig slår slag i saken och utifrån det tänkt om man skulle kunna få ihop ett pappahumorsskämt som innehåller ”Sablars! Ingen fäktning i år heller!”. Inte nog med det har jag hunnit fundera över mer eller mindre viktiga saker som meningen med framtiden (potentiella barn och makar, vill jag bo i villa?), parförhållandeberg-och-dal-bana, varför herrcyklar inte förunnats cykelkorgar och tänker att det är väl en av (få?) fördelarna med att vara kvinna och avslutningsvis tänkt över exakt vad det är som karakteriserar en svensk fjortis. Vad är det som är essensen av fjortisheten?

Det var bara några av alla tankar som jag tänkt idag och jag slår vad om att jag inte skulle tänkt en dussindel så mycket under en solig sommardag då tankarna är lika vindstilla som vädret självt.

”Tyvärr, det är en sommarplåga”

Igår bröt jag ihop.

Förmiddagen hade jag traskat runt på en never ending regnig skånsk loppis (och äntligen hittat min drömskrivbordslampa). Blöt som en vovve och mer nerkylda fingrar fortsatte jag renoveringsprojektet måla-om-hallen i huset på landet. För er som inte har renoverat tidigare och inte vet, så måste man ha på radion när man renoverar. Lady Gaga, Kate Perry och Pink spelades om och om och om igen.

Plötsligt! Jag hör det ledsamma gitarrklinket. Som jag hört tusentals gånger denna sommar. ”Nej! Inte Milow!”. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte höra hans gnälliga betoning på technologeeeeeeee. Aldrig mer. Låt mig slippa. Huvudet sjönk, färgrollern hängde uppgivet i armen, detta var droppen som nästan fick mig att börja gråta.

Under sommaren kapitulerar radiostationer fullständigt inför musiken. ”Alltså, vad annat ska vi spela? Det är ju en sommarplåga”. Som om att sommarplågan som fenomen är en naturlag. ”Jaha, nu var det snart sommar. Då får vi väl göra en playlist här med fyra låtar. Ska vi säga att vi kör på den mellan maj-september? Det blir bra. Jävlar vilken sommarstämning.”

En tävling om vilken som blir årets sommarplåga startar med gissningar redan i maj och avslutas i ett torrt konstaterande i september. Jag vet inte varför (kommersiella) radiostationer inte kan spela mer än fyra låtar åt gången, när musikhistorien har producerat så oändligt många artister, låtar, stilar som förtjänar att få spelas EN ynka gång.

Men en sak vet jag. Det var ur sommarplågornas ångestångor som musiktortyren uppkom. Det kan inte finnas något plågsammare än Milow på repeat. Skjut mig hellre.

Meningar utan mening

Trodde ni att jag dött i den outhärliga sommarledigheten? Att jag aldrig mer skulle komma tillbaka och förgylla er vardag? Tänk så fel ni tänkte, så rätt ni nästan hade. Efter nästan tre månaders lång och pinande väntan (för er del) är det nu dags att värma huset.

För att smygstarta min förslummade hjärna tänkte jag börja med ett alldeles meningslöst inlägg. Varenda mening är faktiskt meningslös. Jag brukar hellre avstå från att skriva om jag inte har något jag måste säga, men idag tror jag att det är det enda sättet att få loss skrivkrampen ur fingrarna; att skriva något meningslöst, helt enkelt.

Så oerhört meningslöst detta kändes. Fast någonstans, så kanske det var meningen att skriva dessa några meningar, med just denna enda mening; att hålla igång skrivandet. Att hålla igång skrivandet.

Den enes mus…

…den andres problem. Det är då man frågar sig: Vem i hela världen kan man lita på?

När det gäller teknikprylar vill jag gärna vara fjantig martyr och helst tro att jag är drabbad av en stor konspirationsteori. Att varenda teknisk pryl som jag lägger sura studentpengar på helst ska krångla, vara oanvändbar eller allmänt jävlig. Efter att i snart tre år ha använt en fjantig liten resemus (eftersom jag vet hur det skulle krångla om jag köpte en ny), fick jag nyligen för mig att jag nu skulle investera i en ordentlig datamus. Min tappre teknikriddare ställde, som vanligt, upp på detta, cyklade långväga för att hitta en vettig och prisvärd, tog sig tillbaka över svenskdansk bro och den provades. Ja, den funkade! Efter detta lyckliga konstaterande togs en lättad promenad och hemma igen så skulle samma sak provas.

Nej, den funkar inte längre!

Så nu har jag en datamus som fungerade i ca 11 minuter.  Just det, märket heter också Trust.

En sak jag undrar över är hur det är möjligt att kunna använda teknikprylar, säg radior från 40-talet, men att något så enkelt (tänker man) som en datamus av idag inte håller längre än 11 minuter. Jag har senaste åren lämnat in  mobil (1 gång), kamera (1 gång), dator (2, snart 3 gånger), modem (4 gånger) och står nu här med ännu en pryl som ska reklameras.

Dags att återgå till kokvarmt surrig dator och XS-mus.

Kram

Khadidja – med rätt att kallas CAD

Den enes hus, den andres bus

Så var ockupationsfestivalen i Lund över. Innan jag drar igång min klagosång i sann pensio-gnäll-anda, ska jag säga att: Ja, bostadssituationen för unga (och fler grupper) är inte acceptabel. Ja, bostadsmarknaden är inte helt rätt funtad. Ja, bostadspolitiken har för många brister. Nåväl, det sagt.

Det finns mycket man kan säga när man ser sånt här, men det bäst och mest sammanfattande är det skånska: ”Men asså. Lööönt. Palla.” Och därefter sucka, ”halleda”.

Övergivna lokaler, men blivande bostäder, har blivit förstörda och som Peter Hertzberg säger så blir ju aktionen därför ”helt missriktad.”

Det intressanta är när man läser på Motkrafts sida, där Thyra Skär säger:

- Vi har aldrig hymlat med våra politiska krav men politikerna vägrar lyssna på oss. Istället har de gett oss ett löjligt skadeståndskrav på över 150 000 kr. I kravet ingick bl.a. 90 000 för en container vi inte bett om och resterande för tjänstemannalöner. Pengar som skulle ha kunnat användas till att bygga nya bostäder, berättar Thyra.

Det sista är ju extra intressant, eftersom husockupanterna förstörde potentiella bostäder. Det hade ju visserligen varit en annan sak om om de faktiskt börjat göra en riktig husockupation, d v s börja montera Billyhyllor i S:t Lars gamla lokaler och hänga upp farmors gamla broderier på väggarna. Spraymålning och nervälta kylskåp är väl inte den första hemtrivselfaktorn.

Ge glyttarna nåt att göra istället. De är inte bostadslösa, utan rastlösa. Bygg en rastgård för husockupanterna där de kan få leka, snickra, måla och umgås ifred.

Eller låt dom bygga en själva. Att bli mer slipad på bygghantverk och finsnickeri är väl det enda som är det alldeles uppenbara budskapet från helgen.

(Och framför allt, uppmuntra glyttarna till ett friskare och färgrikare svordomsförråd så de kan använda mer kreativa svordomar än jävlar, jävligt, jävla, jävl…)

Intervju med ockupanten Jonas, GP, SvD, DN

Andra bloggar: Ockupantscenen, Motkraft, Ockupantnytt

Kringskuret kring omskuret

Det har uppkommit en intressant debatt på SvD om manlig omskärelse. Flera vuxna män får framträda och berätta om vad de tycker om ingreppet, i stort sett alla är negativa. Självklart är artikelserien vinklad, men det är bra att SvD lyfter frågan. Humanisterna kommer med ett vettigt inlägg i debatten (rätt ofta Sturmark & co inte gör det…), om hur Socialstyrelsen gör skillnad på barn till judiska/muslimska respektiva ”svenska, kristna” barn.

Rädda Barnens Ungdomsförbund antog på sitt årsmöte i slutet av april i Linköping, ett uttalande i frågan om manlig omskärelse. Jag var med och skrev uttalandet och vet att det fanns många diskussioner, vilket främst bestod i hur vi som organisation skulle ställa oss i frågan eftersom det är en känslig fråga.

Vi tog ställning för en åldersgräns på 18 år. Att införa en lägre åldersgräns såg vi som i princip omöjligt, eftersom pojken då får ett ett tungt ansvar, vilket denne bör slippa. Omskärelse är ett övergrepp på pojken.

Samtidigt menade vi att det är en komplex fråga och att det är svårt att införa ett omedelbart förbud, eftersom det förmodligen hade lett till ännu mer köksbordskirurgi. Eftersom majoriteten av omskärelser idag genomförs under oacceptabla förhållanden menade vi också att landstingen i en övergångsfas skulle vara skyldiga att erbjuda omskärelse – inte för att uppmuntra traditionen utan för att trots allt ge pojken de bästa förutsättningarna för en mindre riskfylld omskärelse.

Dessutom skrev vi att kärnan i problemet är att religiösa argument ses som icke-förhandlingsbara. Men religioner måste kunna omtolkas och omdiskuteras. När svenska lagstiftare och Socialstyrelsen duckar för religionen, och sätter barns rättigheter som andra punkt i rangordningslistan, är något allvarligt fel. För övrigt är svenska lagen otydlig och onyanserad. Vad menar man med:

…får omskärelse utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad ingreppet innebär…

…information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och mognad som krävs för att förstå informationen. Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja

(2001:499)

Hur fasiken ska en liten åttadagars-pojke kunna ta ställning till om han vill bli omskuren eller ej? Genom att lägga till den sista meningen har man frånsagt sig allt ansvar när man skrev lagen. Som vanligt är svenska beslutsfattare rädda för att ta ställning för de barn som växer upp i religiösa minoritetsgrupper.

Jag kan i efterhand se att vi skulle varit tydligare i uttalandet, men samtidigt är det en så pass känslig fråga att det vore dumt att skriva onyanserat. Men som sagt; sätt press på religiösa samfund och ledare att tolka religiösa frågor ur ett barnrättsperspektiv – de slipper allt för ofta undan.

Andra artiklar:

Övriga bloggar: Könsstympning av pojkar, Orsakverkan, Rädda Barnens Ungdomsförbunds blogg, Politik och mellanöstern, Torahblogga, Kenneth Nyman,

Plötsligt flöt peruken i poolen

Drömde konstigt inatt.Var på en stor fest – alla hade kul. Så kul att vi allesammans till sist skulle hoppa i poolen som tillhörde värdarna. Snart blev stämningen tryckt och folk så småningom helt tysta. Jag var som vanligt lite sen i reaktionerna, men kunde sedan se vad det var alla förundrades över.

Längs poolkanten stod nu alla och tittade på vad som flöt i vattnet: En peruk.

En i sällskapet som alla trodde varit en kvinna, visade sig vara en transvestit. Ingen hade misstänkt något tidigare. Det skumma var att många nu började komma med rövskämt och rena bögskämt. Flera andra blev hotfulla, äckliga eller rädda. Till slut ballade hela festen ur, det blev vått på flera fronter (tolka som du vill…).

Någon som kan något om drömtydning och har någon gissning på vad det kan betyda?

Prickig bikini, olångrandig musik

För den som redan gillade Sofia Karlsson, så har ni väl antagligen hört senaste skivan, Söder om kärleken. Kom på att jag borde lyssna på den mer. Måste ju också säga att konserten med henne + band i Malmö i mitten av mars var fantastisk. Det tyckte andra också. Med betoning på fantastisk. För den som gillar bluegrass, vill jag tipsa om Crooked Still. Lyssna och njut. Aoife O’Donovans röst är fantastisk. Personliga låtfavoriter är: Florence, Pharaoh, Undone in Sorrow. Jose Gonzalez + The Books coverversion av Nick Drakes gamla Cello Song är fin, från skivan Dark was the night (med bl a Feist, Arcade Fire, Sufjan Stevens, Cat Power).

Om man som jag, har en viss förkärlek för prickigt mönster, så gillas min nya bikini. (Nej, det blir ingen bild på bikini, åtminstone inte med mig inuti den). Ljusröd med prickar. Vi ses på stranden!

Nya numret av Anti ute nu!

Läs det nya numret av Anti. Temat för numret är Besten och handlar om vi-och-dom-tänkande, gruppskapande och om svenska tigrar som är rädda för Besten – att dö i Den Stora Tigerdöden.

Kom Besten lite närmare, både din egen och den mittemot.