Kommer du till Monumentet?

Publicerat den 4 november, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

I mars hade jag en liten debatt med Mohamed Omar strax efter att han kommit ut ur garderoben som radikal muslim. Jag försökte komma med PR-trick för typer som Omar, försöka uppmuntra honom till kreativt tänkande kring hur han kan nå ut med sitt budskap ännu bättre. Ett av dessa var att bilda udda allianser.

”Visst vore det slagkraftigt om nationalister och islamister slog ett gemensamt slag för kärleken till fosterlandet, hembygden och traditionerna? Reclaima Karl XII tillsammans. Han är en figur som ni kanske kan enas kring; en man som ärade sitt fosterland men också införde kalabaliken i det svenska språket. Jag är också övertygad om att ni kan enas om andra idéer, t ex kärnfamiljen som ideal och tanken om att människor har rättigheter utifrån deras nationalitet, religion och etnicitet.”

Mohamed Omar var inte sen med att svara: ”Khadidja Ouis undrar om det inte är på väg att bildas en allians mellan Karl XII-svärmare och radikala muslimer som jag själv. Varför inte? Vad är det för fel på Karl XII?”

I nästa krönika skrev jag att jag i sådana fall förväntade mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund den 30 november för att hylla karln:

”Jag ser fram emot 30 november då jag förväntar mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund. Där står garanterat fler som tycker att Karl XII var en hyvens kille.”

Mohamed Omar måste ha tagit uppmaningen till sitt hjärta. Han avser nu att bilda ett antisionistiskt parti och alla som har antisionismen som gemensam hjärtefråga får vara med. Om du är höger – eller vänsterextremist spelar ingen roll, läs mer om hans egen syn på saken här. Jag har fortfarande inte fått något svar om Omar ämnar pallra sig till Lund för att huttra i kylan med andra Karl XII-fans.

Kanske kom jag att börja tänka på detta, hur kallt november kan vara, när jag såg de första snöflingorna som föll idag. Den skånska kylan är inte nådig, den är tryckande och bjuder på motvind åt alla håll. Landskapet är så platt att inget stoppar vindarna – de äter sig genom jackan, borrar sig genom inälvor och ryggrad och ut på andra sidan. De måste fått med sig mycket vind i seglen från haven som omgärdar denna fyrkantiga lilla stump av Sverige.

Jag både fryser och ryser när jag tänker på att 30 november inte är alls långt borta.

Och som så ofta med Mohamed Omar, så får man fråga sig – hur lyckas han? Gång på gång lyckas han väcka fel frågor och gör det bara ännu svårare att ha en vettig kritisk debatt (denna gången gäller det Israel), där höjdpunkten är SVT:s Debatt där folk gafflar på varandra utan att komma någon vart. Som sagt var, PR-kurs nästa.

Andra bloggar om: 30 november, antisionism, israel, mohamed omar

Når kärleken allah?

Publicerat den 3 november, 2009 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

I dagarna besöker den sydafrikanske imamen Muhsin Hendricks, en av världens få öppet homosexuelle imamer, för att berätta om möjligheterna kring dialog om homosexualitet och islam. Han är också en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen A Jihad for Love som har världspremiär nu. Nyligen såg jag den uppmärksammade dokumentären ”Sämre än djur”. Den beskriver verkligheten för många HBT-personer som växer upp i hederskulturer med utgångspunkt i Cherin och Mohammads erfarenheter.

Jag känner framför allt djup sorg när jag ser Cherins styvfar, berätta rakt fram, utan att blinka, att Cherin är sämre än ett djur på grund av att hon är homosexuell. ”För mig är hon inte en människa. Hon är värre än djur. [...] Hon är inte en människa och hon är inte ett djur. Hon är sämre.”

Sorg känner jag också när jag ser denna videon, där Muhsin Hendricks samtalar med en annan imam om andra tolkningar av koranens verser kring homosexualitet. Den andre imamen säger att homosexualitet är ett brott inom islam (och i alla andra religioner också) och bestraffas med döden. Imamen avslutar sedan med att säga att det enda som juristerna egentligen är oeniga om, är inte om det är dödsstraffbelagt, utan om hur dödsstraffet ska verkställas.

Vilken rutten människosyn spökar bakom denna homofobins fulaste tryne? Hur kan man ha hamnat på nollpunkten av kelvinskalan för civilisation, värdighet och tolerans?

Ett visst hopp finns ändå. Muhsin Hendricks har, efter många års studier, fört fram tolkningen om att den passage i koranen som traditionellt ansetts fördöma homosexualitet (bland män), handlar om ett fördömande av de systematiska våldtäkter mot resande och besökare (män) till Sodom och Gomorra. Andra tolkningar är viktiga att lyfta fram, eftersom de kan bidra till att bryta den starka, djupt rotade homofobi som finns i hederskulturer.

Sist, men inte minst, måste det svenska samhället ställa upp för de som tvingas leva dubbla liv, bryta med sina familjer, utstå hot och trakasserier och i värsta fall mord. Det är skrämmande att höra Cherin berätta om år av misshandel, som hennes styvfar blånekar – bl a med motiveringen att svensk polis har förhört honom flera gånger, men att han inte har blivit fälld.

Det är också skrämmande att höra Mohammad säga att ”det är väldigt möjligt att jag inte kommer att finnas om sex månader, för att situationen ser ut som den gör.”

Poliskvinnan: Är man i Sverige, som du och din familj är,  så är det svensk lag som gäller ju.

Mohammad: En stor del av samhället följer inte de här lagarna. Så jag tycker att det är dumt att lura sig själv och tro att det räcker bara man har lagar. Det är svårt att tämja en kultur med lagar från en helt annan kultur. Och dom som hamnar i kläm är dom som identifierar sig med båda kulturerna.

P: Men du ska ju inte påverkas, alltså din sexuella läggning, ska ju egentligen inte kunna påverka. Du ska kunna leva fritt här. Det är det som är viktigt i alla fall. (leende)

M (verkar smått mållös): Ja..jo, ja.

P: …

M: Jag tror, det är inge verklighet för oss som kommer från den här kulturen.

P: Hur ska vi göra för att det ska kunna funka?

M: Lyssna. (…) Med en ny kultur kommer massa problem. Lyssna. (…) Men alltså samhället är så tolerant att man inte vågar säga ifrån.

Och med de kloka orden går jag och lägger mig.

jihad

Se även:

Andra bloggar om: hbt, hederskultur, homosexualitet, islam, queer, religion, sämre än djur

Årets fredspris tog priset

Publicerat den 10 oktober, 2009 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

Nu ska ”fredspriset” visst delas ut till världens mäktigaste makthavare som högsta ansvarig för minst två krig, världens största militärmakt med kärnvapen dessutom, frodiga samarbeten med militärdiktaturer och allehanda skitstövlar. Varför fick så bara Obama priset? Varför inte ge det till exempelvis George W. Bush, som ju under åtta mödosamma år på posten gjorde sitt bästa för ovanstående? Måste kännas snopet för den jävla Texasgubben att se att Obama får priset efter bara nio månaders (militär)tjänstgöring.

Missförstå mig rätt. Barack Obama inger ett mer hoppingivande intryck än hans företrädare. Han verkar vara en go pappa, har en välskräddad hustru och är själv snygg. Jag vet inte om det var hans charmiga leende som förtrollade Nobelkommitténs ledamöter. En sak är däremot klar; Obama fick priset för vad han inte åstadkommit, snarare än vad han har åstadkommit.

”Ja, äntligen en amerikansk president som inte drar på chapsen, cowboystövlarna och viftar med puffran första dagen på jobbet! (suck av lättnad). Tur.” Vilket förtroende har vi för våra makthavare när de får pris för att säga det självklara?

Tack och lov inser Barack Obama själv att han inte är förtjänt av priset. Vilket också resten av världen har gjort. Undantaget Nobelkommittéen själv då, förstås.

Klas Lundström skriver klokt, The Washington Post om att ge priset till Neda Agha-Soltan istället, Anna Ek från Svenska Freds på Newsmill.

Andra bloggar om: barack obama, nobels fredspris, politik, usa

Förälskelse i fäktning

Publicerat den 27 september, 2009 i Hallen. 1 kommentar

Det var förälskelse vid första ögonblicket. Jag är kär, i fäktning.

Saut_Fencing

Inte där än.

Under rätt lång tid, flera år för att vara ärlig, så har jag smygkollat på fäktningsfilmer, surfat på fäktningssidor och läst på om fäktning, utrustning, tekniker.

Men aldrig fått tummen ur och sett till att jag faktiskt börjat prova. I fredags var det dags – och fan vad det var underbart. Vita trikåer, mask, vapen – läckert. Elegans, snabbhet och historia. Sånt gillar jag.

Nu ska jag bara hitta en klubb närmre mig och hoppas att det finns platser kvar. Denna gången håller jag inte tummen för det. Då finns det risk för att jag aldrig får tummen ur.

Bli nörd du också!

Konstkritikern Pontus Kyander har också en sak att erkänna, angående fäktning.

Fäkt(foto)bloggen

Kärlek de luxe i focus

Publicerat den 24 september, 2009 i Köket. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

Finns det någon mer fulländad skapelse i bestickhistorien än Focus de Luxe? Årtusenden av bestickutveckling hamnade på en topp 1955 när Folke Arström designade bestickserien till H55-mässan i Helsingborg.

Besticken ifråga är rejält opraktiska; gaffeln går knappt att använda och kniven är söt, men inte mer än så (se själva). Men skeden! Det måste vara tidernas bästa sked! Vilken skön tyngd och perfekt form. Maxad upplevelse är att äta crème brûlée med en sån sked.

Layout 1

Det finns säkert många som inte fattar hur man kan känna kärlek för en bestickserie. Eller att det bara är ett uttryck för designhistorienörderi eller smaksnobbism. I just detta fallet måste jag ändå säga att jag beundrat bestickserien sen barnsben då de låg slängda i besticklådan i sommarstugan. Det var förälskelse vid första skedtaget. Först i sommar fick jag ett par skedar och en enstaka gaffel i min egen besticklåda – och så mycket kan vi säga, men min tidigare IKEA-bestick används allt sparsammare. Kärlek de luxe i focus.

Andra bloggar om: design, folke arström, h55, prylar

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Publicerat den 21 september, 2009 i Vardagsrummet. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, högstadium, offentliga rum, skola, skolgårdar

We don’t go for second best

Publicerat den 16 september, 2009 i Vardagsrummet. 4 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Samtidigt som jag idag tittade ner på min epilators skogsskövling, kunde jag i smärtkänslan fundera över en annan känsla: ensamhetskänslan. Epilering är ju en av de där sakerna här i livet, som man helst vill göra i ensammaste ensamhet.

Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.

Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.

Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.

Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.

Express_Yourself_Single_cover

We don't go for second best. Minsann.

Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.

Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga  människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.

Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.

Andra bloggar om: ensamhet, genus, jämställdhet, relationer, samhälle, unga

Molefonkengrått det nya svarta i höst

Publicerat den 14 september, 2009 i Vardagsrummet. 3 kommentarer Etiketter: , , , , .

I den nordiska folksjälen är det obligatoriskt att bli molefonken under hösten. Man måste utjämnas med det dystert gråa bakgrundsvädret, bli ett med dimman, man blir en blyertsklutt som smetas ut på pappret. Det hör till. Hösten är årstiden då det är naturlag på att man ska vira in sig i plommonlila halsdukar tills bara ögonbrynen syns, få obligatorisk förkylning och bafucin-tvångsmedicineras.

Många är de som sträcker ut sig en solig sommardag, när bekymren är lika borta som gråmolnen på himlen, och tänker att ”det här är livet!”. Vad härligt om livet såg ut som en Grumme Tvättsåpa-värld med Grieg-musik i bakgrunden. Kanske är det bara jag, men är inte vardagen till stor del växlande molnighet? Några solglimtar, lite gråmoln. För att spinna vidare på klyschhjulet; stormar, stiltje, grådask, solsken och snöfras.

Är inte hösten den perfekta blandningen av novemberångest, vardagsbekymmer och framtidstro? Efter regn kommer mer regn, sen mer regn och bor du i Skåne blandas regnet med en kyla som lägger sig som frostdimma mellan ryggkotorna. Ingen jävla sol som distraherar en till roliga saker, all tid i världen för att grubbla, fundera, reflektera. Tre ord som betyder ungefär samma sak; tänka.

Idag har jag t ex tänkt över om jag ska gå på Khaled-konserten på Vega i höst men kom därefter att tänka på att vem vill hänga med och betala 400 (danska!) spänn för en algerisk raï-gubbe, undrat över varför jag är fruktansvärt shopping-sugen och just därför inte hittar nånting bland de gråsvarta klädställen i butikerna, puttinuttat sverigedemokraten i metro-intervjun idag, blivit slagen av löpsedelsrubriker och ännu en gång konstaterat att de alltid börjar med ”Så…”, undrat över hur man kan tillaga rödbetor och hur det passar ihop med fänkål, tänkt att när jag blir stor ska jag ha ett kryddland, (återigen) funderat på om jag ska börja på fäktning och därefter funderat på varför jag aldrig slår slag i saken och utifrån det tänkt om man skulle kunna få ihop ett pappahumorsskämt som innehåller ”Sablars! Ingen fäktning i år heller!”. Inte nog med det har jag hunnit fundera över mer eller mindre viktiga saker som meningen med framtiden (potentiella barn och makar, vill jag bo i villa?), parförhållandeberg-och-dal-bana, varför herrcyklar inte förunnats cykelkorgar och tänker att det är väl en av (få?) fördelarna med att vara kvinna och avslutningsvis tänkt över exakt vad det är som karakteriserar en svensk fjortis. Vad är det som är essensen av fjortisheten?

Det var bara några av alla tankar som jag tänkt idag och jag slår vad om att jag inte skulle tänkt en dussindel så mycket under en solig sommardag då tankarna är lika vindstilla som vädret självt.

Andra bloggar om: höst, mode, musik, relationer, vardagsbetraktelser

”Tyvärr, det är en sommarplåga”

Publicerat den 16 augusti, 2009 i Vardagsrummet. 3 kommentarer Etiketter: , , , , .

Igår bröt jag ihop.

Förmiddagen hade jag traskat runt på en never ending regnig skånsk loppis (och äntligen hittat min drömskrivbordslampa). Blöt som en vovve och mer nerkylda fingrar fortsatte jag renoveringsprojektet måla-om-hallen i huset på landet. För er som inte har renoverat tidigare och inte vet, så måste man ha på radion när man renoverar. Lady Gaga, Kate Perry och Pink spelades om och om och om igen.

Plötsligt! Jag hör det ledsamma gitarrklinket. Som jag hört tusentals gånger denna sommar. ”Nej! Inte Milow!”. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte höra hans gnälliga betoning på technologeeeeeeee. Aldrig mer. Låt mig slippa. Huvudet sjönk, färgrollern hängde uppgivet i armen, detta var droppen som nästan fick mig att börja gråta.

Under sommaren kapitulerar radiostationer fullständigt inför musiken. ”Alltså, vad annat ska vi spela? Det är ju en sommarplåga”. Som om att sommarplågan som fenomen är en naturlag. ”Jaha, nu var det snart sommar. Då får vi väl göra en playlist här med fyra låtar. Ska vi säga att vi kör på den mellan maj-september? Det blir bra. Jävlar vilken sommarstämning.”

En tävling om vilken som blir årets sommarplåga startar med gissningar redan i maj och avslutas i ett torrt konstaterande i september. Jag vet inte varför (kommersiella) radiostationer inte kan spela mer än fyra låtar åt gången, när musikhistorien har producerat så oändligt många artister, låtar, stilar som förtjänar att få spelas EN ynka gång.

Men en sak vet jag. Det var ur sommarplågornas ångestångor som musiktortyren uppkom. Det kan inte finnas något plågsammare än Milow på repeat. Skjut mig hellre.

Andra bloggar om: inredning, milow, musik, renovering, sommarplåga

Meningar utan mening

Publicerat den 15 augusti, 2009 i Hallen. Inga kommentarer

Trodde ni att jag dött i den outhärliga sommarledigheten? Att jag aldrig mer skulle komma tillbaka och förgylla er vardag? Tänk så fel ni tänkte, så rätt ni nästan hade. Efter nästan tre månaders lång och pinande väntan (för er del) är det nu dags att värma huset.

För att smygstarta min förslummade hjärna tänkte jag börja med ett alldeles meningslöst inlägg. Varenda mening är faktiskt meningslös. Jag brukar hellre avstå från att skriva om jag inte har något jag måste säga, men idag tror jag att det är det enda sättet att få loss skrivkrampen ur fingrarna; att skriva något meningslöst, helt enkelt.

Så oerhört meningslöst detta kändes. Fast någonstans, så kanske det var meningen att skriva dessa några meningar, med just denna enda mening; att hålla igång skrivandet. Att hålla igång skrivandet.