Man har knappt satt in tåspetsen i skoaffären innan butikspersonalen hoppar upp ur en skolåda. Med stora hundögon och huvudet på sned får man frågan: ”Behöver Ni hjälp?”. Lika överraskad blir jag varje gång, samma förvirrade känsla får jag: ”Hjälp, har jag kommit in på en psykiatrisk avdelning?”. Nästa tanke, för nu blir jag smått irriterad, är ”Nej, har jag bett om någon hjälp?”. Detta säger jag inte, utan svarar istället ”Nej tack, jag…eeh… tittar bara runt litegrann…” Butikspersonalen ler ett Pepsodent-leende, säger ”Du säger bara till om du behöver hjälp!”
Som om jag skulle få en gudomlig uppenbarelse: A-haaaaaa! Det är därför du står där bakom kassan, med namnskylt där det står Personal + Namn? Ja, ibland är man ju så trög.
Shopping kan vara nog så jobbigt, tidspress och bantande plånbok gör det inte bättre. Men ser jag så förvirrad ut att jag utstrålar Hej-kom-och-hjälp-mig? Jag sjunker ihop och försöker gömma mig bakom skohyllorna – som i en actionfilm – bort från butikspersonalens påträngande närvaro.
Kanske är det dags att ändra strategi? Nästa gång ska jag svara, när jag får frågan om ”Vi” behöver hjälp (för butikspersonal har inte hängt med i de senaste decenniernas språkreformer):
”Nej – behöver Du hjälp?”. Och därefter vända på klacken och gå.
I England (säkert det samma i här i Sverige) så uppmanas de butiksanställda att vara trevliga mot kunderna genom att fråga hur det är och ifall de vill ha hjälp. På något sätt tycker jag alltid att jag blir mycket mer trevligt bemött i affärerna i England än de i Sverige (trots att britterna pratar mer). Det är kanske som så att de som står i svenska klädaffärer inte har samma känsla för social service utan är mer där för att manekänga affärens kläder och le med sina läppglansiga munnar.
Jag tror helt klart på teorin med de läppglansiga munnarna.
Det är ännu mer irriterande om man är ensam i butiken. Varför skulle jag, som strosar runt och tittar, ens tveka att fråga personalen om hjälp, om jag nu ville ha det?