Oj, så skoj det är att tävla i arkitektur! Nu är det dags igen. Inte nog med Kasper Salin-priset som varje år delats ut (varav Gert Wingårdh fått priset fem gånger, vilket säger en hel del om svensk arkitektur) - nu ska tidskriften Mellanrum kora vinnaren bland de som inte fick priset.
Tänk om vi hade en enväldig arkitekturminister som bestämde hur allt byggt skulle se ut? Tänk om byggherrar vågade luta sig tillbaka i skinnfåtöljen, ringa upp ett slumpmässigt valt arkitektkontor i Gula sidorna och säga:
Byggherren: ”Surprise me”
Arkitekten: ”Men, men! Hur skulle det se ut? Vi måste ju ha en tävling först!”
Byggherren: ”Det skiter jag i. Du får göra precis som du vill. Jag betalar”. Klick.
Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att byggnaden hade blivit kolossalt ful? Uppenbarligen går det ju att göra byggnader som nomineras till De-som-inte-fick-pris-men-borde-fått-pris-Priset som folk fortfarande tycker är fula. Faktum är att många inte tycker att flera av de 21 byggnaderna bara är fula (se kommentarsfälten), de tycker flera av dom är brutala, gråa och intetsägande.
Dessutom kan vi konstatera att inte en enda (!) av kandidaterna är gjorda av en kvinnlig arkitekt. Nåväl, de har säkert funnits med i arbetsprocessen, men de får inte götta sig i äran. Till och med i kvinnonamnsklingande kontoret Vera Arkitekter är alla fyra delägare män. Var är de kvinnliga arkitekterna?
Kan vi konstatera följande:
- Arkitekter älskar tävlande. Tävlingar är en förutsättning för att arkitektur skapas.
- Arkitekter är en liten yrkesgrupp vars smak skiljer sig mycket från övriga befolkning, men som ändå styr den övriga befolkningens fysiska miljö.
- Kvinnliga arkitekter är helt enkelt sämre än manliga.
0 kommentar till “Kvinnliga arkitekter helt enkelt sämre”