Trodde ni att jag var död? Icke! Trodde ni att jag hade flyttat till Tadzjikistan och aldrig mer tänkte kommunicera skriftligt? Fel igen. Jag har helt enkelt tagit tjänstledigt från bloggen ett tag, men är som sagt: på sakta tillbakakommande.
Som vissa säkert redan märkt är min blogg inte uppdelad i de vanliga kategorierna utan i olika rum – blivande arkitekt är jag ju trots allt. Khadidjas hus får en helt ny adress. Adressen har jag, men huset är ännu inte helt färdigbyggt. Dessutom kommer ni att märka av en ommålning av huset. Efter drygt två år har den vita bloggfärgen börjat flagna och det ska åtgärdas.
Ett hus måste underhållas. En trogen läsarskara också.
Nu ska jag bara dra på mig målarskjortan och snickarbyxorna och fixa och fila med mitt hus. När jag tagit på mig skrivkläderna för att dämpa skrivklådan kommer ni att få läsa om Björn Ranelids häpnadsväckande förmåga att blanda r och r, föräldraroller, min nya vinröda symaskin, sommarens gångna resor, om varför gammaldags fasttelefonsnackande är en ypperlig kommunikationsform, varför ordet ”kön” är så vämjeligt, samt kryddat med eventuella livssituationsbetraktelser. Dessutom får ni läsa om hur mycket koldioxid en googlesökning släpper ut. Men uthärda! Försök inte googla fram svaret själv: Jag har ju alldeles nyss offentligt deklarerat att jag kommer skriva om detta – och du vill väl inte bli offer under vetgirigheten för att ytterligare bidra till Jordförstöringen?
Får önska god Ramadan!
Jo, men tackar tackar! Och detsamma får jag väl säga.
Åh, ja, underhåll oss!
Tänkte på dig och din blogg idag när jag såg Björklund på TV.
Så underbart att du är tillbaka!!