I förrådet från Vardagsrummet

Algeriet och Desperate housewives

Publicerat den 6 november, 2010 i Vardagsrummet. 4 kommentarer

Jag älskar turkiska såpor dubbade till en syrisk arabisk dialekt där varje scen är långsammare än Sunset Beach-tempo, kvinnorna är ultrasnygga, nattklubbssminkade till vardags och går med högklackat inomhus . Donnorna bor i samma hus som en ung hetman med blond friss och blå ögon (Muhanad) samt en rik äldre gubbe som liknar ABBA-Björn fast med turkmustasch – behöver jag säga att svartsjuka och långa-ögonkast-porr är huvudingredienserna?

Det gör jag inte alls det – jag var superironisk. Jag tycker såpor generellt är tråkiga och äger inte ens en tv, men jag fascineras av fenomenet. Varje kväll, kl. 21.00 exakt samlas varenda familjemedlem kring vår tv här i vardagsrummet i Alger och slår på MBC One. Alla får det där tv-typiska apatiska och retarderade ansiktsuttrycket som såpor gärna skummar fram hos människor.

Farmor djupkoncentrerar sig och blir genast coach; ”bidrar” med moraliska tips och omdömen om vilka som är skitstövlar och är skönhetsdomare för vilka som har vackrast ögon. Alla följer med i Muhanads dramatiska liv, hur han luktar på kvinnoparfymer och mjukblundar, kärleksbrev ligger på fel ställen och läses alltid av fel personer och medan lillasystern sitter vid vita flygeln på bottenvåningen och spelar Für Elise minst en gång per avsnitt.

Ibland tänker jag att teven har ersatt stenåldersbrasan. I vår lägenhet i Algeriet står teven på konstant med ett sprakande bakgrundsbrus, den sprider värme och ljus… Ibland undrar jag också vad arabvärldens hemmafruar hade gjort utan tv? Revolution? Självmord?

En sak vet jag. Om jag hade varit producent hade jag gjort en realitysåpa av hemmafruar i arabvärlden. Serien skulle hetat Desperate Housewives och hade blivit en en revolutionerande succé.

Alger la Blanche

Publicerat den 22 oktober, 2010 i Vardagsrummet. 6 kommentarer Etiketter: , , , , .

Sidi Abderrahmane

Det är första gången jag verkligen får komma in längst in i Kasbahn* och arkeologen från mitt kontor, Azzedine, förklarar livligt och engagerat. Medan vi går genom de snirkliga gränderna, upp för trappor, under hus så fylls mitt huvud av mystiska historier och roliga detaljer… för varje ny berättelse dyker tio nya frågor upp.

Min franska är smårostig och min arabiska är totalt sönderrostad, så vi pratar någon slags franskengelska. Plötsligt, i ett av alla okvadratiska hörn står tre tonårstjejer och börjar prata med oss på engelska (i Algeriet kan väldigt få prata bra engelska).

Gatuvy i Kasbahn

Jag skämtar tillbaka och säger några få fraser på algeriska, de skrattar till, och jag byter nummer med en av tjejerna och frågar om hon kan visa mig runt senare. Det vill hon gärna och vi ses vid Ketchaoua-moskén senare på eftermiddagen.

När vi ses griper hon tag i min hand och börjar gå ultrafort med sina sextonåriga ben; det är sällan jag möter någon som går fortare än jag så jag blir förvånad. Hon tar med mig till Sidi Abderrahmane, ett slags mausoleum för någon vis snubbe som levde under Förlängesedantiden. Längst in ligger hans grav, med ett glittrigt grönt täcke över, i taket hänger kristallkronor i roliga färger och former, på golvet ligger en massa mattor utspridda och här kommer folk och tänder ljus och önskar sig saker. Det känns som ett urklipp från Tusen och en natt.

Vi måste skynda oss vidare (och på vägen ut griper en kvinna tag i oss och sprayar våra handflator med en parfym som ska ge oss tur och lycka), sedan går vi upp för Les escaliers du soleil (Soltrapporna).

Hon knackar på en port, en tandlös gubbe med turban öppnar, och hon frågar om han har en takterass vi får gå upp på. Nej, det har han inte men gå till grannen istället. Det gör vi och går upp i det sköraste trapphuset jag upplevt och möter en familj med tre generationer som bor i en pyttig lägenhet högst upp.

Vy över fantastiska Alger

WOW! De har den allra mest underbara utsikten över hela Alger-bukten! Hjärtat slår lite hårdare och lungorna fylls med massa luft. Husen i Alger är kritvita och med blåa fönster och dörrar och staden klättrar upp för gröna kullar upp från havet.

Utsikten är knäförsvagande och mina händer börjar nästan darra. Alger är en oemotståndlig skönhet som alla för länge sedan gett upp hoppet om och därför misshandlar henne med uppgivenhet och brutalitet. Staden djupsuckar av melankoli och hopplöshet, men under den patinan finns en vitgnistrande skatt som väntar på att bli upptäckt.

* = Den gamla staden i Alger, där jag nuförtiden har praktik vid myndigheten för kulturarv.

Räta på ryggen, arkitekter

Publicerat den 1 maj, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor.  När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Räta på ryggen, arkitekter

Publicerat den 1 maj, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor.  När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden med morgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Bridging the gap

Publicerat den 14 april, 2010 i Vardagsrummet. 1 kommentar Etiketter: , , , , , , .

Några låtar får mig på bra humör oavsett ursprungligt humör. Bridging the gap med Nas och dennes farsa Olu Dara är en sån. Lyssna och bli glad. Eller se musikvideon Nas and Olu Dara – Bridging the gap.

Damernas nattlinneperformance känns som ett krav från en annan MTV-direktör. Jag hade hellre sett järnvägsspår, fler gubbhattar med randiga västar och ökniga gator och skumma gränder. Samtidigt, klyscha som klyscha. Det ska inte heller stickas under stol med att följande är favoritvers i låten:

Olu Dara: ”I been to Saudi Arabia, Mozambique / Madagascar, Paris, Greece / The Middle Africa is where we lived / Better known as Queenbridge”…

Jag behöver väl inte heller tillägga att varenda barnrumpa i Moçambique kan dansa bättre än shake-that-ass-and-belly-right-up-in-my-telly-dance à la MTV?

”Dagens stressade ungdomar”

Publicerat den 13 april, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Vi har hört om dem; de så kallade dagens stressade ungdomar.

De ska ha haft tre seriösa förhållanden bakom sig före 20,9 års ålder samtidigt som de kurtiserat hejdlöst i ungdomens glada dagar, myst i ullsockor på folkhögskola och målat ut sin själ, extraknäckt lite lagom käckt, räddat isbjörnar på Arktis (eller var isbjörnar i dessa klimatförändrade tider bor) och som den stegte løg på kartoffelmoset också ha skramlat ihop en respektabel samling Bolognapoäng i studeryggsäcken.

Det är kärt att dagens ungdomar vill och kan så mycket och inte alls märkligt om lite procentandelar psykbryter ner sig i kvartslivsdeppressioner.

En hastig blick över dagens facebookuppdateringar kan dock få den coolaste att bli stressvarm om öronen. Dagens ungdomar – och här åsyftas specifikt de som har födelseår 1989 eller senare – tycks tycka om att trycka på tyck-knappar. Allt de kan ha något att tycka om, ska tyckas om.

Tillhör du småkvistarna av människosläktsträdet som irriterar dig på CAPS LOCK-skrivstil eller Folk.Som.Skriver.Med.Fjortisdiktsfjantiga.Och.Onödiga.Punkter finns det säkert en sida där du kan bli medlem. Om du däremot vill visa politiskt jävlar anamma med ironiskt distans, kan du visa ditt stöd för en soptunna istället för Fredrik Reinfeldt eller varför inte en röd sockiplastsocka istället för Mona Sahlin? Det finns säkert en sida för det.

Nu vill jag inte heller kritisera dagens ungdomar för mycket. Jag är nämligen inte alls bitter för att att jag växte upp utan wikipedia som kunde göra läxan åt mig (det finns en fanpage för det om du önskar, förresten) eller ge läraren ett gott skratt tack vare google translate. Eller att jag inte gick på en av alla dessa uppmyllrande gymnasiefriskolor som erbjuder fri laptop till alla så att jag kunde få sitta på msn på skoltid – friskolor som omkonceptualiserade skoltid till fritid, eller hur det nu var.

Men ibland undrar jag: Är livet en tävling om vilken fb-sida som får flest fans och flest medlemmar innan vi dör? För då har vi uppenbara bekymmer med mänskligheten.

Idag kunde man nämligen läsa om Jordan Romero som bestigit Mount Everest. En påg som vid 13 års ålder har bestigit världens högsta berg kommenterar:

- Det är något jag alltid har velat göra innan jag dör.

Det är då vi, den några år äldre generationen, får bekymmersrynkor. För hur ska 13-årige Jordan Romero hinna bli fan av en massa sidor och medlem i olika grupper på fejjan om han ränner runt i världens högsta berg istället? Om han är så stressad att hinna bestiga Mount Everest innan han dör? Och att han känner påtaglig stress över detta innan han knappt hunnit komma in i tonåren?

Då är det skönt att veta att det finns en fanpage för Jordan hälsar en 23-åring som varken gått på istoppsberg, räddat isbjörnar eller sig själv för den delen.

Kreativ utbildning stryper kreativiteten

Publicerat den 5 december, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Jag har alltid känt ett behov av att skapa. Hemma var det pysselverkstad med syrran, papperslappar på golvet, kritor och färg i mängder, tygstuvar och klister. Det bästa med att börja skolan var att de hade ännu mer färger och material än hemma.

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Drottning på malmöscen

Publicerat den 8 november, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

oumouGuldbandet kring Oumou Sangarés panna antyder att en drottning äntrar scenen. Snart börjar hon sjunga och då förstår man. Malis största sångerska, absolut en av Afrikas största, var i Malmö igår kväll – och visst regerade hon.

Sangaré rör sig majestätiskt, hon vet vem hon är. Men här finns också en ödmjukhet, inte minst för publiken, och en kraftfull vilja. Det märks också när hon pratar mellan låtarna -musiken fortsätter spela i bakgrunden – medan hon flätar samman låtarna till en sammanhållen helhet. När Oumou Sangaré sjunger känns det så lätt, självklart. Och bandet är mäktigt!

Jag hade gärna önskat att konserten var ett par låtar längre, men dansar mig svettigt toknöjd till Wele Wele Wintou. Min gamla favorit Yala spelades också, som jag brukade sitta och lyssna på under min låna-massa-skivor-från-bibliotekets-världsmusik-hylla-period under gymnasiet. Lilla farbrorn bakom mig dansade inte lika mycket som oss, men hans små ögon nöjdglittrade hela kvällen och i slutet log han lika mycket som Oumou. Det gjorde hela jag också.

Kommer du till Monumentet?

Publicerat den 4 november, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

I mars hade jag en liten debatt med Mohamed Omar strax efter att han kommit ut ur garderoben som radikal muslim. Jag försökte komma med PR-trick för typer som Omar, försöka uppmuntra honom till kreativt tänkande kring hur han kan nå ut med sitt budskap ännu bättre. Ett av dessa var att bilda udda allianser.

”Visst vore det slagkraftigt om nationalister och islamister slog ett gemensamt slag för kärleken till fosterlandet, hembygden och traditionerna? Reclaima Karl XII tillsammans. Han är en figur som ni kanske kan enas kring; en man som ärade sitt fosterland men också införde kalabaliken i det svenska språket. Jag är också övertygad om att ni kan enas om andra idéer, t ex kärnfamiljen som ideal och tanken om att människor har rättigheter utifrån deras nationalitet, religion och etnicitet.”

Mohamed Omar var inte sen med att svara: ”Khadidja Ouis undrar om det inte är på väg att bildas en allians mellan Karl XII-svärmare och radikala muslimer som jag själv. Varför inte? Vad är det för fel på Karl XII?”

I nästa krönika skrev jag att jag i sådana fall förväntade mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund den 30 november för att hylla karln:

”Jag ser fram emot 30 november då jag förväntar mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund. Där står garanterat fler som tycker att Karl XII var en hyvens kille.”

Mohamed Omar måste ha tagit uppmaningen till sitt hjärta. Han avser nu att bilda ett antisionistiskt parti och alla som har antisionismen som gemensam hjärtefråga får vara med. Om du är höger – eller vänsterextremist spelar ingen roll, läs mer om hans egen syn på saken här. Jag har fortfarande inte fått något svar om Omar ämnar pallra sig till Lund för att huttra i kylan med andra Karl XII-fans.

Kanske kom jag att börja tänka på detta, hur kallt november kan vara, när jag såg de första snöflingorna som föll idag. Den skånska kylan är inte nådig, den är tryckande och bjuder på motvind åt alla håll. Landskapet är så platt att inget stoppar vindarna – de äter sig genom jackan, borrar sig genom inälvor och ryggrad och ut på andra sidan. De måste fått med sig mycket vind i seglen från haven som omgärdar denna fyrkantiga lilla stump av Sverige.

Jag både fryser och ryser när jag tänker på att 30 november inte är alls långt borta.

Och som så ofta med Mohamed Omar, så får man fråga sig – hur lyckas han? Gång på gång lyckas han väcka fel frågor och gör det bara ännu svårare att ha en vettig kritisk debatt (denna gången gäller det Israel), där höjdpunkten är SVT:s Debatt där folk gafflar på varandra utan att komma någon vart. Som sagt var, PR-kurs nästa.

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Publicerat den 21 september, 2009 i Vardagsrummet. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.