I förrådet från Toaletten

Kalsongbombare och rumpkompisar

Dagens ord är utan tvekan kalsongbombare. Man kan bli åtalad för mycket – nu även för att ha gett sig på att vara kalsongbombare, alltså.

Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

Kringskuret kring omskuret

Det har uppkommit en intressant debatt på SvD om manlig omskärelse. Flera vuxna män får framträda och berätta om vad de tycker om ingreppet, i stort sett alla är negativa. Självklart är artikelserien vinklad, men det är bra att SvD lyfter frågan. Humanisterna kommer med ett vettigt inlägg i debatten (rätt ofta Sturmark & co inte gör det…), om hur Socialstyrelsen gör skillnad på barn till judiska/muslimska respektiva ”svenska, kristna” barn.

Rädda Barnens Ungdomsförbund antog på sitt årsmöte i slutet av april i Linköping, ett uttalande i frågan om manlig omskärelse. Jag var med och skrev uttalandet och vet att det fanns många diskussioner, vilket främst bestod i hur vi som organisation skulle ställa oss i frågan eftersom det är en känslig fråga.

Vi tog ställning för en åldersgräns på 18 år. Att införa en lägre åldersgräns såg vi som i princip omöjligt, eftersom pojken då får ett ett tungt ansvar, vilket denne bör slippa. Omskärelse är ett övergrepp på pojken.

Samtidigt menade vi att det är en komplex fråga och att det är svårt att införa ett omedelbart förbud, eftersom det förmodligen hade lett till ännu mer köksbordskirurgi. Eftersom majoriteten av omskärelser idag genomförs under oacceptabla förhållanden menade vi också att landstingen i en övergångsfas skulle vara skyldiga att erbjuda omskärelse – inte för att uppmuntra traditionen utan för att trots allt ge pojken de bästa förutsättningarna för en mindre riskfylld omskärelse.

Dessutom skrev vi att kärnan i problemet är att religiösa argument ses som icke-förhandlingsbara. Men religioner måste kunna omtolkas och omdiskuteras. När svenska lagstiftare och Socialstyrelsen duckar för religionen, och sätter barns rättigheter som andra punkt i rangordningslistan, är något allvarligt fel. För övrigt är svenska lagen otydlig och onyanserad. Vad menar man med:

…får omskärelse utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad ingreppet innebär…

…information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och mognad som krävs för att förstå informationen. Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja

(2001:499)

Hur fasiken ska en liten åttadagars-pojke kunna ta ställning till om han vill bli omskuren eller ej? Genom att lägga till den sista meningen har man frånsagt sig allt ansvar när man skrev lagen. Som vanligt är svenska beslutsfattare rädda för att ta ställning för de barn som växer upp i religiösa minoritetsgrupper.

Jag kan i efterhand se att vi skulle varit tydligare i uttalandet, men samtidigt är det en så pass känslig fråga att det vore dumt att skriva onyanserat. Men som sagt; sätt press på religiösa samfund och ledare att tolka religiösa frågor ur ett barnrättsperspektiv – de slipper allt för ofta undan.

Andra artiklar:

Övriga bloggar: Könsstympning av pojkar, Orsakverkan, Rädda Barnens Ungdomsförbunds blogg, Politik och mellanöstern, Torahblogga, Kenneth Nyman,

Stjärthygienen avgör din kulturkompetens

Har du undrat varför det ofta står en vattenkanna på golvet i en hel del ”icke-svenska” toaletter?

Har du ofta undrat vad du ska använda denna plastvattenkanna till?

Om du inte har sett en plastvattenkanna på toaletten, har du sett ovanligt många bidéer eller egensnickrade duschslangar från handkranen?

toilet_paper

Dasspapper? My ass!

Du behöver inte längre undra. Det är en fråga om god stjärthygien. Visste du att din stjärthygien och rengöringsritualer faktiskt kan avslöja en hel del om din kulturkompetens?

En person som blir rådvill av att inte finna toalettpappret har uppenbarligen inte vuxit upp i en rövkannekultur. En person som blir förvirrad om det bara finns toapapper till hands – den personen har förmodligen vuxit upp i tvätta-rumpan-kultur snarare än en torka-rumpan-kultur.

Nima skriver för övrigt en rolig bajskrönika. Se också SvD:s artikelserie om toalettbesök.

Konsten att skita i andras glas

Tänkte du att du skulle få veta mer om den ovanliga konsten att skita i andras glas? Ja, här kommer en lektion i konstens alla regler. Nu var det inte riktigt i den betydelsen jag tänkte verbet skita i, utan snarare i betydelsen att inte bry sig.

Vad har Magdalena Ribbing i glaset? Skit i det du!

En nykterist provocerar uppenbarligen många, man blir ifrågasatt. Men ingen ifrågasätter den som väljer att dricka alkohol. Det säger något om den centrala roll som alkoholen har i vår kultur. Jag anser inte att varenda kotte genast ska kasta ut vinslatten i slasken, men jag tycker att det ska vara lika självklart att det finns de som väljer bort alkoholen som att det finns de som väljer alkohol. Det är tråkigt att det bara finns två alternativ när verkligheten är så mycket mer nyanserad än så.

Kanske är det så att en anledning till att alkoholen är så laddad är att det finns så mycket moraliserande ludd kring den. Dricker du alkohol riskerar du att bli stämplad som omoralisk av nykterister. Om du avstår alkohol riskerar du att sällskapet börjar skruva på sig, och ”ja, just det, var fanns det alkoholfria alternativet?”. Konsekvenserna?Nykteristen trugas på alkohol, eller avfärdas som en jäkla torrboll. Resultat: nykteristen blir putt, alternativt sitter och småtjurar hela kvällen.

Och ja, var finns det alkoholfria alternativet? De flesta bytte ut Fantan när mellanstadiediskot blev högstadiedisko. Men där de flesta fick något alkoholhaltigt i ena handen fick den som avstod alkoholen vackert sitta kvar med läsken, eller vara utan. Och så fortsatte det, år efter år och än idag finns det få alkoholfria, goda alternativ. Erbjud fler spännande drinkar och drycker, med eller utan alkohol, så blir festen bättre!

Så, för att slippa missförstånd, tjuriga personer, spända sällskap och förstörda fester: Skit i andras glas. Bry dig om ditt eget.

Just det, Fanta smakar skit. Särskilt på fest.

Magdalena Ribbing har som vanligt svar på tal. Skön tant.

Kreativitet är som skitnödighet

“Jag vill jobba med nåt kreativt i framtiden” säger många bland dagens ungdom. Att vara reklamare, konstnär, arkitekt, designer, fotograf och andra kreativa yrken tycks bland många ses som något åtråvärt. Och visst är det så;  jag som själv valt arkitektur och en kreativ utbildning som min väg att gå, tvivlar sällan på att det (oftast) är otroligt roligt, utvecklande och intressant. Men ändå… varför är det så fasligt svårt?

Att vara kreativ är att vandra en jobbig väg som inte alltid tycks leda framåt. Ibland känns det snarare som att stampa på samma ställe, komma in på snåriga sidospår. Andra gånger finns en stark känsla av att till och med backa bakåt. Några gånger, då kreativitetstempen känns riktigt botten, så känns det som att gradvis hamna längre och längre ner i ett djupt svart hål, omöjligt att någonsin kunna kravla sig upp ur.

Allt detta bör man vara medveten om när man ska försöka vara skapande och fantasifull. En ständig bana av frustrationsdalar och glädjerustoppar.

Den bästa liknelsen än så länge över vad kreativitet är för mig är den om skitnödighet. Liksom det är omöjligt att vara konstant kreativ, är det omöjligt att konstant kunna gå på toa och skita. Visst går det att vara nödig till största delen av tiden, men du kan omöjligen klämma fram något resultat varje gång. Då blir det bara skit.

Undantag finns dock. Genier finnes och dessa tycks alltid klämma ur något. Andra änden (eller ska jag säga “ändan” istället?*) består av de som är konstant nödiga men liksom aldrig lyckas pressa ur ett vettigt resultat. Ett annat ord för detta kunde möjligen vara diarré: konstant produktion men aldrig bra resultat.

Till sist tror jag att för att kreativitetsmatsmältningen ska fungera bra, måste man se till att få i sig de rätta ingredienserna. Sömn, goda relationer med nära och kära och en vettig fritid tillhör väl nog rimligen basalmetabolismen – men det andra då? Är inte det att ta in de intryck som man mår bäst av, som man blir mest inspirerad av och göra det som man bäst utvecklar sig själv på?

Den kreativa vandringen fortsätter och jag har vid det här laget insett att den också erbjuder massa motstånd, hack på självförtroendet och tokmycket frustration. Å andra sidan kan jag också få extrema glädjetoppar, inspirationskickar och total inre harmoni.

Min väg är väl fortsatt nödvändig för mig att gå. Eller konstant nödig, för att utrycka det bättre.

Och just det: “Ta ingen skit!” som Grynet brukar säga. “Det blir bara skit då”, som Khadidja brukar svara.

* Pappahumors-varning på denna.

Toalettritualens kulturella betydelse

Att gå på toa är universellt och djupt mänskligt. Om det är något som förenar alla oss människor, över hela jorden och genom alla tider, så är det att vi alla ”uträttar våra behov”. Och just därför att det är så fundamentalt mänskligt, får också själva toalettbesöket kulturella laddningar. Alltifrån hur vi faktiskt går på toa och uträttar vad vi ska, till hur vi talar om vad vi nyss gjorde kan säga mer om oss själva än vad vi tror.

Bara det att jag här skriver ”gå på toa” säger en del. Visar det på en befriande naturlighet gentemot toalettproceduren, om vi jämför med omskrivande uttryck som också kan användas? å andra sidan kan det uppfattas som plumpt och oartigt att meddela andra i sällskapet vad man ska göra och varför man ursäktar sig. är det fler än jag som har hört att Sverige är det enda landet där man kan höra folk uttryckligen säga exakt vad de ska göra på toaletten också? Tydligen inte. Med orden ”Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter” ger Magdalena Ribbing som vanligt svar på tal.

Detta toalettinlägg kan tyda på att jag ännu inte lyckats ta mig ur denna fasen (vad en freudiansk tolkning på det nu skulle kunna vara). Till mitt försvar måste jag säga att jag inte är så intresserad av det tarmiska innehållet som hamnar i toaletten, men alla procedurer, normer och vanor som finns runtomkring. Jag är övertygad om att det inte är någon väsentlig skillnad mellan spanska, kinesiska eller amerikanska tollar men däremot på de toaletter de dyker ner i.

Ur barndomsarkivet hittar jag minnen fyllda med fasa av att bilresor till sydligare delar av Europa var en gradvis upptrappning i antalet s k franska toaletter. Ju längre söderut – desto värre. I sydliga Frankrike började dessa sporadiskt ploppa upp, för att efterhand bli fler och fler i Spanien och till slut nå maximipunkten av toalettkurvan på andra sidan av Medelhavet. Väl framme i Nordafrika fanns en totalinvasion av dessa fasansfulla toaletter: ett bottenlöst mörkt hål och två fotplattor att balansera sina skakiga ben på var allt som räckte för att skrämma skiten ur den mest bajsintresserade fyraåringen. Senare har jag funderat över varför fransmännen inte kunde ta med sig dessa toaletter till sitt hemland då de lämnade sina kolonier… Kanske är det blott de sista spåren av kolonialförtryck.*

Behöver jag tillägga att hemresan var angenämare än ditresan, ur toalettsynpunkt?

Så kommer vi då till den viktigaste, men också den mest kritiska punkten att tala om. Nämligen hur vi avslutar toalettbesöket. På många håll i världen används enbart vatten, på (rikare) håll används endast toapapper, vissa gör en vatten-papper-kombo medan åter andra inte använder något alls. Det finns säkert fler sätt, men jag vill inte gräva djupare i skiten på denna front.

För att sätta in torkningsaspekten i en Sverige-kontext tror jag pappersvarianten är den i särklass vanligaste. Men just som man trodde att Sverige var ett mycket rent land blev man varse om att det finns andra synpunkter på det hela. I Svenska Dagbladets Idag-serie som handlar om vår tids renhetshysteri, kan man läsa hitflyttade italienskan Paolas kommentar:

”Jaja, alla ni svenskar tror att ni är så rena. Men ni har ju inte ens bidéer. Vi i Italien tvättar oss i rumpan efter toalettbesöket. Ni svenskar lallar runt med bajspartiklar i rumpan. Skaffa bidéer, äckelmänniskor.”

Om bidén kommer göra en storinvasion på våra nordligare fronter, liksom franska toaletten gjort på sydligare fronter – det är svårt att sia om. Med all säkerhet bidrar globaliseringen till ändrade uppfattningar om renhet och smuts. Till sommaren reser jag till Japan ett par veckor och jag har hört att dom där har exeptionellt välutvecklade toaletter. Det är mycket möjligt att jag på hemresan har ändrat uppfattning om äckelmänniskans vara eller icke var. Fram tills dess står jag på Paolas sida i kampen om en minskning av bajspartiklar runtom i samhället. Var står du?

(Internskämt (som avslöjar din kulturella kompetens): Om du vet vattenkannans användningsområde hos innehavaren, ja då kan du genom uteslutningsmetoden också veta deras torkningsritual.)

* Jag vill också reservera mig mot inlägg av typen ”det finns såna typer av toaletter i andra delar världen”. Jag vet. Detta var ett exempel.

Allt du någonsin behöver veta om pagefrisyrer

Dagligen blir jag förvånad över att så många snubblat in på min blogg genom att söka på pagefrisyrer. För länge sen skrev jag ett långt inlägg om fenomenet kärringfrisyrer som jag aldrig upphör att fascineras av. Jag vet inte om man blir klokare på det ständigt aktuella ämnet pagefrisyrer genom att läsa det inlägget, men kanske har jag fått någon att avstå från att anlägga en kärringfrisyr eller åtminstone att reflektera mer medvetet över denna frisyrform. I sådana fall betraktar jag detta som om att inlägget (låt vara i mycket liten skala) puffat samhällsutvecklingen i en positiv riktning.

Så, en sista gång för alla, allt du någonsin behöver veta om pagefrisyrer:

Det finns inget intressant att säga om pagefrisyrer.

Att vira in sig i toapapper

En gång när jag satt på toa, fick jag syn på en rolig grej på toapapperspaketet, eftersom jag tillhör de människor som hemskt gärna läser texten på förpackningar. Då fann jag ett lektips, varav ett handlade om att man kunde vira in sig i toapapper och leka mumie (tipset var riktat till barn). Då det var ekonomipapper så blir det ju också fler meter papper än såna fluffrullar från t ex Lidl.

Det är ju naturligtvis bra för tillverkarna att komma med såna här tips, då det kommer att gå åt minst en toarulle per mumie. Men hur roligt blir det när man har lekt färdigt? Vad gör man med allt toapapper när man är färdigvirad och leken är slut?

Dessutom är det komiskt att man så tydligt riktar in sig till barn med ett så korkat förslag. Som om att det är okej att barn slösar med toapapper, men inte att vuxna gör det. Nej, då man riktar sig till vuxna med ”lek-tips”, så handlar det nästan alltid om förslag som sägs ska förbättra relationer eller sänglivet.

Matilda har också skrivit ett bra inlägg om mumie-förslaget. Läs det!

Vilken könstillhörighet har din rakhyvel?

RakhyvelFråga dig det. För min egen del så har rakhyvlarna varit genomgående fluffrosa, men så igår skedde en förändring. Huvudet byttes ut till ett i svart och blått. Jag vet inte om min egen rakhyvel bekymrar sig så mycket om det egentligen, men kanske kommer den att få svårt att klara sig i samhället? Hur kommer allmänheten förhålla sig till den, med en blandning av rosa och svart?

Hur som helst så fungerar rakhyveln lika bra oavsett om det är ett svart eller ett rosa huvud den har. Det är ju tur det.

Bananer, bananer, bananer…

En annan variant på Sven Jerrings klassiska ”Japaner, japaner, japaner!” blir för min del ”Bananer, bananer, bananer!”. Igår hittade jag en fedeklase med bananer förringa 5 kr. Jättebra, tänkte jag. Lite mindre lyckat kom jag på en stund senare: Dagen efter skulle jag hem till Sverige igen för en jullovsvistelse.

Så nu har jag tryckt i mig bananer så det står härliga till (eller vad man nu brukar säga). Under knappt ett dygn har det blivit kring 8 stycken. Jag hoppas det inte är farligt att äta så mycket banan på en gång. Har hört att dom ska innehålla mycket kalium. Hur som skit, frukt är väl alltid nyttigt.

Förresten, har ni hört den kassa ”vitsen”: Fyffes bananer – så lättsmälta att dom smakar skit redan i mun! *humor, humor*