Det finns mycket som är fint här; familj, vänner, mat, samhällssystemet. Jag älskar dom, det. Samtidigt, många fantastiska människor och platser har fått en alldeles särskild vrå i hjärtat efter resan och det är alltid det som är mest smärtsamt med att resa; att veta att våra vardagar spelas på så olika platser på jorden.

Kanske är det så man får förhålla sig till sin resa. Det är egentligen inte de fysiska platserna som är de viktiga, men de som man väljer – inte kan värja sig från – att ta sig till sitt hjärta. Det känns fint att veta, att även om resor kostar tid, pengar och många gånger är omöjliga, så kan man alltid resa tillbaks till fina minnen i hjärnbarken. Det går att tina upp djupfrysta moment och värma sig med dem när de behövs som allra mest.

Hjärtevrår är nog de bästa resmålen. Där kan man vara hur länge man vill, det blir hur man vill och det kostar varken tid, pengar eller jobbiga komplikationer.

Andra bloggar om: afrika, drömmar, minnen, mocambique, resor

Längs poolkanten stod nu alla och tittade på vad som flöt i vattnet: En peruk.

En i sällskapet som alla trodde varit en kvinna, visade sig vara en transvestit. Ingen hade misstänkt något tidigare. Det skumma var att många nu började komma med rövskämt och rena bögskämt. Flera andra blev hotfulla, äckliga eller rädda. Till slut ballade hela festen ur, det blev vått på flera fronter (tolka som du vill…).

Någon som kan något om drömtydning och har någon gissning på vad det kan betyda?

Andra bloggar om: drömmar, drömtydning, hbt, peruk

Om man som jag, har en viss förkärlek för prickigt mönster, så gillas min nya bikini. (Nej, det blir ingen bild på bikini, åtminstone inte med mig inuti den). Ljusröd med prickar. Vi ses på stranden!

Andra bloggar om: bikini, bluegrass, crooked still, folkmusik, mode, musik, sofia karlsson

Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.

De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!

Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).

Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.

Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.

Andra bloggar om: fair trade, loppis, miljö, mode, politik, pruta, resa, secondhand, vintage

Som vanligt tuggar svensk media bara samma sak, verkligt få kommer med någon ny infallsvinkel. Alla krönikor och politiska analyser är uppbyggda enligt:

1. Oh my God, vilket symbolvärde att Barack Obama valdes till president!
2. Anledningen till att Obama valdes till president är för att de flesta amerikaner är fed up på att se cowboyen från Texas styra världen med sin svingande lasso och som i sina försök att fånga ett fåtal surtjurar (läs Usama bin Laden, Saddam Hussein, Hamas, Hizbollah) istället sveper med sig horder av förvirrade kossor (läs radikala förvirrade unga muslimer). Jösses, mannen sprider bara förödelse (läs krig och kris) omkring sig och vet knappast hur man fångar tjurar.
3. Barack Obama står för den change som alla amerikaner vill ha.
4. But behold the lasso! Vilken change vill de ha? Och ännu mer behold; Vilken change står Obama för – egentligen (höjt ögonbryn, lätt framåtlutat för det där var en djupintelligent analys).
5. Obama ärver krig och kriser. The poor man får det inte lätt. Djup suck.
6. Den närmsta framtiden är som att singla slant; fiasko eller fantastico?
7. Uppsummering av ovanstående punkter, gärna med en fyndig avrundning med något som anspelar på Yes, we can.

Det här blir min variant av dagen-före-president-installationskrönika. Jag gjorde den lite mer kortfattad så att ni inte skulle tröttas ut så fort. Jag rundar av med nåt i stil med att Barack Obama om ett tag kommer att utvärderas enligt:

No, he couldn’t. What did I tell you?

eller  Yes, he could! What did I tell you?

Det återstår att se om en framtid vad folk säger. Då ser vi också fram emot lite mer spännande journalistik. Det går att göra bättre. Oh, yes you can.

Vill du hemskt gärna läsa fler krönikor av standarformat? Be my guest.  Per T Ohlsson, DN, Carl Rudbeck, Per Ahlin, Ingrid Thörnqvist, SvD, Affärsvärlden.

Andra bloggar om: barack obama, bush, media, obama, politik, usa

Relaterade inlägg:

• Årets fredspris tog priset

Sida upp, sida ner – snedluggar överallt. Vi talar inte om modesta, smygiga sidbenor, nej vi talar om de frisyrer där fem sjättedelar av håret fullkomligen vältrat sig över på endera sida av huvet. Hur dessa frisyrer skapats är svårt att säga, men en inre bild frammanas av hur denna stora mängd hår har tvingats över på ena sidan (med våld, värme eller valfria hårprodukter).

Två variationer förekommer:

Svagt lockat à la Blondinbella*, långt svajande hår (blont), är den vanligast förekommande. Cred till Blondinbella dock; den lilla twisten som hon lyckas få till på luggen, påminner om nittiotalsfrisyr – retrotouch?

• 
• Den spretiga stilen, à la Kitty Jutbring. Plattat, tuppigt, fnasigt i kanterna.

Men var finns alla de luggar som flytt? Finns det bara dessa två varianter? Är det så, att vår tids största skillnad i frisyrväg, består i om man väljer att omkullkasta håret österut eller västerut?

Min spaning på de luggar som flytt fortsätter.

* Ni vet tjejen som har en blogg som handlar om en ”17-årig positiv tjej helt enkelt”. Det trodde jag aldrig; att jag en dan före dan skulle länka till Blondinbella.

Julrebeller! Eller högtidsrebeller generellt? Var är ni? Jag söker modiga människor som slår slag i saken och ger fan i hysterin.

Reclaima högtiderna:

• Umgås med de du tycker om. Om gammelfaster är dryg, umgås med nån annan. Så kan gammelfaster få fira med de som hon tycker om. Eller så skärper hon sig, och slutar gnälla.
• Laga mat som känns värd att äta. Så slipper ni kränga samma mat i veckovis och tänka ”Vilken tur att vi bara äter detta en gång om året”. ¨
• Skippa julklappsvulgariteten.

Kanske kommer förändringen nästa år, åtminstone om vi får tro Konjunkturinstitutet. Men tänk inte på dom, eller andra ”nationalekonomiska uppmaningar” – tänk på julefriden. Konsumera, konsumera inte – gör vad som känns bäst för dig.

Tänk om årets julklapp var en liten, söt klapp på gammelfasters kind. Kanske bidde hon mindre dryg då.

Andra bloggar om: högtider, julen, konsumtion, samhälle, traditioner

De allra flesta i studion var av Catalan-kaliber: ”varför kan vi inte bara acceptera varandra som vi är”, men vad gjorde det egentligen? Det gänget framstod bara som mer korkade ju mer de lade fram sina argument. Nåväl, jag orkar inte gå in på alla detaljer kring programmet, det gör t ex Nima alldeles utmärkt själv (som hade flera viktiga poänger), men kan ta upp en del.

Som många andra gånger, när jag ser muslimska ”bröder och systrar” (mina biologiska räcker gott och väl), blir jag generad och uppgiven. Ska jag skratta? Gråta? De muslimska systrarna sitter i slöjor och argumenterar för att man inte ska skapa ens det ”minsta utrymme” för fysisk kontakt mellan män och kvinnor. Seriöst ladies, jag vet inte en enda svensk man som någonsin har tänkt att en vanlig handskakning skulle vara en sexuell invit. Att sen vissa muslimer tycks tro att en hälsning kan leda till att man hoppar i säng med varandra säger mer om dessa muslimer själva än någon annan.

”De muslimska bröderna” är inte mycket bättre. Här hade vi Ammar Daoud som berättade om att (han som) man har rätt till sin (dotters) kropp. För det var antagligen detta han menade när han berättade orsaken till varför hans dotter inte deltar i skolans simundervisning. Mohammed Amin Kharraki från Sveriges Unga Muslimer, var milt sagt upprörd över Carl Hamiltons ”rasistiska” beteende.

Hej kom och hjälp mig…

Slutligen Carl Hamilton själv, som tycktes vara uppgiven och ursäktade sig med att grälet var för fem månader sen etc. Särskilt skoj var det de gånger han drog ett djupt andetag och började med ”Janne.” för att liksom prata allvar med en femåring stökig unge som betett sig ohyfsatt…

Det är beklagligt att se hur Joakim Sandberg tar på sig rollen som språkrör för Cherin Awad. ”Här har vi en muslimsk kvinna som 13 gånger tagit avstånd från stening”, och stackars Cherin är bara ett offer för medias häxjakt. Snyft, jag tror nästan en tår börjar framkallas i ögonvrån.

Så kan vi också fråga oss varför Cherin tar avstånd från stening av otrogna. Det är ändå en princip som är ganska klart uttalad i Koranen. Cherin tar avstånd från Guds egna ord på samma sätt som hon tar avstånd från Hamiltons utsträckta hand.

Nästa irriterande person är Zaida Catalan. Kan vi inte acceptera varandra som vi äääär? Mitt svar, nej det kan vi faktiskt inte. Alla beteenden kan inte accepteras utifrån tesen om att alla bara kan få vara som de äääär. Så är det i alla samhällen, inte minst i ett sharia-styrt samhälle (där blir man t ex inte accepteeeerad om man är bög). Dessutom fattar jag inte varför Zaida kindpussar fransmän men inte kräver av en muslimsk man att han ska ta henne i handen. Varför är hon inte som hon ääär i Frankrike? Varför kräver hon inte att bli accepteeeerad där?

Irriterande person/er är vidare de muslimer som hänvisar till rellischåss frihet. Är det ett argument i sig? Tänk längre snälla. Att sedan andra, icke-muslimer, gång på gång hänvisar till detta argument är nästan ännu värre. Är det inte ett tragiskt betyg för en sekulär demokrati som Sverige, att det gång på gång fungerar att hänvisa till religionsfrihet som legitimerande argument?

”Islam säger” är sedan långt tillbaka i mitt liv något av den mest hatade meningen och fortsätter att förbli det. Vem säger? Hur ser denna islam ut? Hur låter den när den säger? När sa islam detta till dig? Hur förmedlades det till dig?

Det finns säkerligen en hel del av oss som undrar om alla muslimer verkligen tänker så här, som tror att en uträckt hand betyder, ”Hej, vill du ha sex med mig?”

Jag tror, och hoppas, att så är inte fallet. De flesta muslimer som jag känner bryr sig ärligt talat inte. De är allra mest förbannat trötta på att muslimer endast förekommer i media i egenskap av att vara muslimer.

Andra bloggar om: debatt, halal-tv, hamilton, integration, islam, media, muslimer, svt, zaida catalan

Här kan du bläddra genom olika amerikanska presidentfruars klädstilar. Även DI har en artikel om politikernas utseende, klädval och Palins ben. Jag minns att jag t o m har sett (var det på möjligtvis på nåt SVT-program jag såg detta?) om en amerikansk konstnär som hade gjort hundra färgprover på vilken färg det var på hatten som Jackie Kennedy bar dagen som JFK mördades.

Nu när Obama blivit president (TACK amerikanska folket för att ni valde rätt!), blir paret Obama redan jämfört med Kennedy-paret. Här lyfter man fram likheterna mellan Jackie Kennedy och Michelle Obama. Unga, snygga och välklädda. Enligt Vanity Fair är M.O. en av de bäst klädda kvinnorna i världen och Jackie O är än idag en stilikon.

Och när vi nu ändå kommit igång. Ärligt talat, är inte Barack snyggare än Michelle? Visserligen är hon söt – men han är snygg. Vem har finast leende? Barack såklart.

Kanske har Vita Huset för första gången i hela historien fått en president som är snyggare än sin fru. Det är i sanning ett viktigt historiskt ögonblick vi är med om.

Erkänn: Vem har vackrast leende?

Ps. Jag känner mig alldeles lugn inombords över att Barack Obama vann valet. Det känns faktiskt bra.

Andra bloggar om: barack obama, genus, kläder, media, michelle obama, mode, obama, politik, presidentvalet, usa

Relaterade inlägg:

• Årets fredspris tog priset

Redan från början var programidén diffus och svårtolkad. Var de tre muslimska kvinnorna programledare, journalister eller huvudrollsinnehavare? Jag har tidigare skrivit om denna puckade idé, och resultatet blev ungefär som jag hade väntat mig. Temat var klass, och kära jössanes vilken låg intellektuell nivå det var på samtalet. ”Hej Krösus, har du varit i Botkyrka någon gång?” följt av ”Asså, typ det är ändå kasst att några har mer än andra i samhället”. Vad var syftet? Vart ville man komma med diskussionen?

Den största diskussionen kom dock upp i grälet med Carl Hamilton. Grälet inleddes med att huvudrollsinnehavarna Cherin Awad och Khadiga el Khabiry inte vill ta honom i hand, därför att han är man. De ville hellre hälsa på ”muslimskt sätt” genom att ta handen för bröstet. Aldrig tidigare under hela min uppväxt har jag sett detta göras bland muslimer och det verkar konstigt att börja göra det nu. Vill Cherin och Khadiga vara trendsetters för en ny svensk hälsningstradition har deras karriär i varje fall börjat uselt.

Nu tycker jag i och för sig att flera av Hamiltons kommentarer var rätt klantiga och direkt olämpliga, men det kan också till viss del förklaras av hans känslosamma reaktion. I den svenska kulturen ses det som kränkande att inte ta någon i hand, särskilt inte en vänligt utsträckt hand. Det ursäktar å andra sidan inte på något sätt hans ogenomtänkta  kommentarer om att personer som inte kan anpassa sig bör bo i en jordhåla eller åka hem till Iran.

Att efterföljande diskussion sedan hamnar på sandlådenivå i stil är ju självklart. Som vanligt. SVT:s företrädare Joakim Sandberg lyckas inte ens reda ut vad programmets vill. Bakom honom står huvudrollsinnehavaren Dalia Kassem som ger en lång utläggning varför muslimska kvinnor inte behöver skaka hand med främmande män. Här går hon till attack på Dilsa Demirbag-Sten som med sina förvirrade och otydliga inlägg knappast får fram några vettiga synpunkter. Synd, eftersom hon annars kan ha rätt vettiga åsikter, särskilt kring hederskulturen. Slutligen har vi Carl Hamilton som själv får ge sin syn på saken.

Så tack SVT för att vi har ännu en gång har fått en onödig debatt om muslimer i Sverige! Vad härligt att vi nu allesammans kan provoceras och stimulera våra små fördomsfulla små hjärnor med viktiga ämnen såsom handskakningsprocedurer, slöjor och stening av otrogna. Mashallah!

HD:s Roger Wilson skriver tänkvärt om programmet ur en journalistisk aspekt. Nima bloggar också på temat. Andra skriver på temat:

• Adrian Kaba
• Jinges blogg
• Ulku Holago i Svenska Dagbladet
• Pernilla Ouis i Expressen
• Huvudrollsinnehavarnas replik till Dilsa Demirbag-Sten, naturligtvis på dagisnivå ännu en gång.

Andra bloggar om: carl hamilton, cherin awad, dilsa demirbag-sten, halal-tv, media, muslimer, svt, tv