I förrådet från Salongen

Kan inte barn få vara barn?

Jag blir så uppgiven när jag läser sånt här. Det har sagts förut, men jag säger det igen; kan inte barn få vara barn? Gör det något om man inte lyckats proppa in alfabetet och räknetal innanför skallbenen innan barnet börjat skolan? Det är knappast så att det inte finns tid för inlärning och korvstoppning under kommande nio års grundskola, helst tre års gymnasie, och ytterligare några extra års studier. Vad det däremot inte finns tid till är fantasi och kreativt tänkande. Vi är nog flera därute som upplevt hur vi började skolan med upptäckarglädje och lust att lära nya saker, men slutade skolan genom att vara skoltrötta och kritiska mot betyg, pedagogik och skolsystem.

Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.

Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven.  Att få bort störande mobiler -  och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.

Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:

images

Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.

Monarkin är aldrig modern

Om att monarkin aldrig är modern skriver Patrik Svensson om (Sydsvenskans kulturredaktion) i Moderna kungahus? med anledning av SVT:s dokumentär om Daniel och Victoria.

Jag kan inte annat än instämma när Svensson skriver:

Det moderna kungahuset? Nej, ge upp snälla människor. En modern stenkaka är fortfarande en stenkaka. Den går helt enkelt inte att spela i en mp3-spelare.

Kungahuset kan aldrig bli modernt. Med tillägget om att det aldrig kan bli vare sig demokratiskt eller fullt ut förenligt med deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Tänk själva:

  • En liten grupp föds till sina ämbeten. De görs, vare sig de själva vill eller vi andra vill, till våra statschefer och de som ska “representera” oss.
  • Vi andra som inte har valt dessa personer, tvingas betala denna utvalda lilla grupps Nobelklänningar, representationsmiddagar och lyxsemestrar.
  • Dessa personer har inte fått sina titlar och ämbeten utifrån deras kompetens och erfarenheter, utan enbart utifrån deras familjetillhörigheter.
  • Monarkerna får knappast yttra sig hur de vill. Hur stämmer detta överens med yttrandefrihetslagen?
  • Monarkerna får heller inte välja vilken religion de ska tillhöra. Detta betyder att om, säg kronprinsessan Victoria vill konvertera till buddhismen eller katolicismen, så får hon inte göra det. Oavsett hur bra regent hon än kunnat bli. Hur detta går ihop med religionsfriheten är för mig oförståeligt.
  • Säg att vår nuvarande kung hade varit homosexuell. Hur hade det då gått med tronföljden? Hur kan man indirekt utgå ifrån att alla som hamnar i en kungafamilj är heterosexuella?
  • Vi som enskilda medborgare kan heller inte åtala någon ur kungafamiljen. Varför kan ett fåtal personer bli immuna mot lagen? På vilket sätt är de upphöjda oss andra?
  • Hur är det tänkt att familjen Bernadotte ska representera det svenska folket? De flesta i Sverige lever inte i närheten av den lyx och vardag som kungafamiljen har.

Faktum är att jag nästan aldrig har hört något enda vettigt argument för att behålla monarkin. “Det är tradition” säger de flesta. Diktatur, maktmissbruk, rösträtt för enbart män, tvångsgifte och andra hemskheter är också traditioner. Är traditioner alltid bra?

Det är en skam att inte fler, särskilt politiker, vågar ta tag i diskussionen om monarkins vara eller icke-vara. Ska vi ha monarki, så ska regenterna också vara folkvalda. Å andra sidan; undersökningar har visat att ca 80 % av Sveriges befolkning vill behålla monarkin. Ur den aspekten är väl monarkin demokratisk. Men det är också den enda.

Att våga se Palestina-konflikten ur den Andras perspektiv

Susan Nathans bok Ett annat Israel utkom 2005 och har sedan dess legat på min att-läsa-lista, men det är först nu som jag äntligen fått tummarna loss och läst den. I sin bok skildrar Nathan om hur hon vid femtio års ålder bestämmer sig för att utnyttja sin, enligt israelisk lag, rätt att flytta till Israel (återvändarlagen – aliya). Efterhand ser hon alltmer av den systematiska kränkringen av palestinier och israelaraber från Israels sida. Historien om hur palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, hur palestinska byar helt rensades och utraderades, hur de palestinier som blev kvar i den nya staten Israel blev andra klassens medborgare – den berättelsen är en judisk berättelse enligt Susan Nathan.  Slutligen bestämmer hon sig för att leva och bo i en helt arabisk stad, Tamra, för att försöka förstå den andra sidan men också för att visa att araber och judar kan leva sida vid sida. Jag vill här ta upp några av de viktigaste resonemangen som tas upp i boken.

En särskild poäng som Nathan gör i sin bok, är när hon diskuterar den “inlärda hjälplösheten”. När alla parter i Palestinakonflikten har en slags hopplös inställning om att “Ja men, vad kan vi göra?” kommer ingen förbättring någonsin att ske. Självfallet är det så att sextio års konflikt har satt djupa spår av hopplöshet bland människor. Men ändå: Att förlora hoppet, eller åtminstone kraften till att vilja förändra, får inte ske.

Genomgående diskuterar också författaren tanken om staten Israel, en känslig fråga som sällan tas upp. Nathan, som själv har tillbringat en stor del av sitt liv i Sydafrika, ser parallellerna mellan Israels samhällssystem och apartheid. Begrunda själva tanken om en stat där nationaliteten utgår från individens etnicitet. En sådan tanke är rasistisk och strider mot de mänskliga rättigheterna. Därmed blir tanken om nationen Israel också tanken om en judisk nation.

Vidare diskuterar hon hur denna tanke om den israeliska staten omsätts i praktiken. Unga israeler (undantaget ortodoxa judar) tvingas göra värnplikt i två till tre år. Det säger sig självt att sådant formar unga människor. Få vågar vägra militärtjänst och för de som ändå vägrar kan det innebära fängelse och trakasserier från omgivningen. Kapitlet Ett traumatiserat samhälle, som handlar om just detta stannar kvar extra länge i mina tankar. Här kan vi läsa unga soldaters berättelser:

Jag skämdes över mig själv den dag jag insåg att jag faktiskt njuter av maktkänslan. Inte bara njuter, jag behöver den. Plötsligt, när någon (en arab) råkar säga nej, svarar du: Vad menar ni med nej? Hur kan ni understå er att säga nej till mig? För ett ögonblick glömmer jag att jag tycker att alla de där judarna (bosättarna i Hebron) är galna och att jag egentligen vill ha fred och menar att vi bprde lämna territorierna: Hur kan ni säga nej till mig? Jag är Lagen! Jag är lagen här! Jag var vid ett tillfälle vid en vägövergång, en tillfällig, en så kallad strypspärr som stängde infarten till en by. På ena sidan väntade en rad bilar på att få komma ut och och på den andra en rad på att få komma in, och plötsligt har jag en väldig makt i fingertopparna. Du står där, pekar på någon, gestikulerar om att göra det ena eller andra, och det ena eller andra görs, bilen startar, kör fram mot dig, stannar intill dig. Nästa bil följer efter, du signalerar, den stannar. Du leker med dem som i ett datorspel. Du rör dig lätt och ledigt, du får dem att lyda minsta vink. Det är en häftig känsla. (Nathan 2005:205)

Sådant är skrämmande. När några å ena sidan drivs av maktbegär och kan styra människor å andra sidan som om de vore i en virtuell spelvärld, då finns inga förutsättningar för en vettig och varaktig fred. Första steget är att erkänna bägge sidors rätt till att få existera och deras rättigheter.

Vid ett annat tillfälle diskuterar Susan Nathan med en soldat som tjänstgjort i Gaza:

Jag frågade vad som händer när man sitter i stridsvagnen. “Man får order.” Vad för slags order? Det blev en förlägen tystnad innan han svarade: “Ibland är det order att ge eld”. Jag sade: “Låt oss vara tydliga så att det inte blir fel. Du berättar att du får order att skjuta barn som är ur stånd att skydda sig och som inte utgör något hot mot dig.” Det blev en total tystnad som varae i flera minuter innan jag uppfattade en nästan ohörbar viskning från förarsätet: “Ja.” (Nathan 2005:209)

Som kritisk till Israels kränkningar får man ofta höra att man är antisemit. Det är ett enkelt sätt att inte våga se sitt eget ansvar. Jag personligen blir illamående av att höra unga människor säga att de bara lyder order. Var har vi hört det förut? Var fanns det kritiska tänkandet?

Till syvende och sist handlar det om föra en mer nyanserad debatt. Hela diskussionen om konflikten i Mellanöstern indelas alltid i palestinavänner  och israelvänner och med den uppdelningen medföljer också en rad förutfattade meningar om vad dessa tycker i andra frågor. Det ger inget meningsfullt samtal då. Man ska inte behöva välja om man vill tillhöra den ena eller den andra sidan av konflikten och vems parti man tar. Den enda sidan man kan välja är fredens väg, samtalets, kompromissernas, förlåtelsernas.

Författarinnan herself…

Allting har sin förklaring

Äntligen har jag fått en vetenskaplig förklaring till varför jag är så mycket bättre än mina yngre syskon. Det ligger helt enkelt i sakens natur: Storasyskon är intelligentare än sina småsyskon.

Jag har visserligen länge sett en tydlig tendens i min omgivning att de som ofta är högpresterande, målinriktade och överambitiösa är storasyskon. Detta har jag emellertid alltid trott berott på att äldstabarn känt högre press på sig, främst från föräldrarna. Som äldst i en syskonskara ska man gärna vara en förebild för sina yngre syskon.

Svt har gjort ett fint litet kollage som visar statsrådens syskonplacering. Jag kan inte annat än pusta ut över att jag är i samma division som Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Nyamko Sabuni. Hellre mellanbarn eller yngstabarn än att vara ensambarn. Eller snarare sagt, jag vill inte behöva sitta i samma kategori som Jan Björklund.

Har ensambarnet Jan Björklund fått kvarsittning?

Den ljusnande framtiden i vår

Likt en tant som lutar sig tillbaka i gungstolen och minns gamla lyckliga dagar, lutar jag mig tillbaka i skrivbordsstolen och minns den varma känslan som fanns då jag var ung (snarare yngre än vad jag är nu). Känslan av att hela framtiden låg framför mig och att jag kunde välja och vraka fritt bland alla möjligheter som öppnade sig för en, den känslan var ljuvlig.

Många timmar ägnades åt att undersöka utbildningar och kurser, drömma fritt och förtjusningsvåndas över den tid som komma skulle, efter den 12-åriga skolgången. Herrejäkel, jag skulle göra precis vad jag själv ville och jag skulle bli bäst på det också.

Så kom verkligheten och knackade på dörren. Verkligheten är ett paraplybegrepp för CSN, ekonomi, praktiska saker, mänskliga relationer, hälsa, psyke, framtidsprognoser. En annan viktig aspekt av Verkligheten är det som kallas känslor. För min del sätter beslutsångest, otillräcklighetskänsla, tvivel och litenhet ibland små snubbelhinder på min väg. Målmedvetenhet, trygghet, lugn, engagemang och jävlar anamma hjälper mig över hindrena. Rastlösheten driver mig både framåt och bakåt. Så, vissa dagar funderar jag om jag bara ska göra något helt annat.

  • Hantverkare kanske? Jag hade trivts i blåställ, men fått värk i axlarna.
  • Trädgårdsmästare? Gräva i jorden hade känts perfekt jordnära, men jag hade intellektuellt sett blivit gravt understimulerad.
  • Forskare? Kreativt att få skriva och läsa, men har jag tålamodet att förkovra mig?
  • Börja jobba och skita i studierna? Pengamässigt är detta frestande, men jag hade nog vantrivts.
  • Vara evig student och aldrig komma loss från studierna? Detta ligger mig nog närmare, men något väl frustrerande…
  • Rädda-världen-människa? Satsa på att bli diplomat, mingla med hela civila, offentliga och privata sektorn? Näe.

Än så länge känns arkitektyrket som en bra väg. Påfrestande rätt många gånger, ska erkännas. Men dock! Kära omgivning, förlora inte hoppet. De stunder av total lycka när man hittat den perfekta planlösningen, eller vid insomningstillfället kom på den makalösa nischen, vrån, trappan, eller flera veckors projektångest som försvann bort i den lilla skissen eller modellen – ja, de stunder väger över och driver mig framåt.

I dagarna har jag bestämt mig för att byta avdelning till nästa år på skolan. Känner för att prova något nytt med insikten om att arkitektur kan göras på lika många sätt som det finns arkitekturskapare. Nästa stopp blir således bacheloruppgiften som ska runda av de tre första åren på arkitektstudiet. Vad som händer efter det får vi se då.

Till alla våra studenter i som tar studenten i vår: Grip fast i den känslan du har när du står på gymnasietrappan och sjunger studentsången. Den kan behövas plocka fram lite då och då när Verkligheten tränger sig på och framtiden visade sig vara lite mer komplex än bara ljusnande. 

Ps. Lät detta pessimistiskt? Det var inte intentionen i alla fall.

Kom och glo – människor på zoo

Vad hade hänt om vi satte människan på zoo? Efter att ha ägnat en solig lördag med att vandra runt på zoo i Köpenhamn med familjen, dök tankar upp kring detta. De flesta anser att människan är ett djur (nåja, undantag finns ju alltid). När blev människan upphöjd över andra djur och när tog hon sig rätten att spärra in andra djur? Hur kunde ett djur göra det till ett inkomstbringande nöje att glo på andra djur i bur?

Naturligtvis hade det blivit ramaskri om vi satte människor i bur med informationsskyltar som exempelvis “tysk”, “neger”, “kines”, “semit” etc. Eller varför inte “barn”, “kvinna”, “gubbe”? Men låt oss bara för stunden leka med tanken. Tänk er själva ett zoo med olika sorters människor dit man drog med sig familjen och läste skylttexterna för de ännu oläskunniga barnen. Vilket ypperligt lärorikt tillfälle att få cementera fast sina fördomar och låta barnen få ta del av detta tunga arv!

“Barn, kom och titta! Här sitter en finansman vid sin dator. Det står här att dom gillar att klä sig i mörka eller gråa kostymer”.

“Nej, men se; en hippie! Jag som trodde de var utdöda för länge sen. Hon har till och med hennafärgat håret. Kan man tänka sig, jaha jaja.”

“Pappa, titta här sitter en president. Det står att dom oftast är vita hannar, medelålders, medelklass, het… – vad betyder heterosexuell, pappa?” Och i buren bredvid sitter Ellen Johnson-Sirleaf, ett alldeles ovanligt exemplar av presidentsorten. Hon är särligt lätt att känna igen i det att hon är av honkön. Ett fåtal andra exempel finns i världen, men de är sällsynta.

Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, t vä, skakar hand med USA:s president George W. Bush, t hö. Detta var på tiden det begav sig, alltså innan de bägge infångades. Den förstnämna är, i egenskap av kvinna, ett mycket sällsynt exemplar och den andra är den mest utbredda formen av president. Zoopersonalen har ett forskningsprojekt som syftar till att nulevande kvinnliga presidenter inte ska dö ut.

“Mamma, det finns en terrorist här. Han ser jätteläskig ut.” – “Precis vad jag alltid har sagt: akta er för dom!”

Ytterligare tankegångar: När folk gick förbi flodhästarna, hördes flera kommentarer om att oj, herregud vad tjocka dom är! Vid den tasmanske pungdjäveln utryckte sig flera om hur fruktansvärt fult detta stackars djur var. Åter andra djur fick höra hur roliga dom såg ut, hur söta de var, hur konstiga de såg ut…

Vad skulle hända om vi satte en gravt överviktig person i bur för allmän beskådan? Informationsskylten hade kanske kunnat upplysa oss om att ohälsosam kost och för lite motion hade kunnat leda till denna kroppsform.  En extremsnygg person hade kunnat sättas i en bur intill en extremful person…

Kineserna hade fått en större bur och hade kunnat få vara i en slags flock. Däremot hade urinvånare som samer och indianer kunnat få lite lyxigare burar och bättre mat, med tanke på att de nästan är utrotningshotade. Hade en kines börjat klaga på dålig mat hade det bara gått att hämta en ny från Kina. Det finns ju gott om kineser på det här jordklotet, för att uttrycka det milt.

Vad hade då avgjort vem som kvalificerades till att hamna på människozoo? Våra normer såklart. Våra fördomar om vad som är bra, dåligt, fult, snyggt, äckligt, stort, ovanligt…

Jajamän, jag tror jag hade blivit allatiders direktör för människornas zoo. Sloganen för att locka djur av alla de slag hade varit:  Kom och glo – människor på zoo!

Ett sant nöje vore den dagen då spindelfamiljen äcklas över den tjocke gubben i bur, varpå flodhästen en gång för alla trampar till både tjockisen innanför gallret och spettnystanen utanför.

På människornas zoo är det ingen som mopsar mot flodhästarna!

Andra bloggar om:

Andra bloggar om: , , , , ,

När den döda kroppen hamnar på museum

Då vill jag gå och se den. För det är just det den har gjort.

(Visst ser den dödligt levande ut, va?)

På cykelhemvägen fick vi se en bussreklam för utställningen Bodies som vandrat runt över olika platser på jorden och som nu kommit till Köpenhamn. Min medcyklerska hajade till och rekommenderade den. Ett måste! Döda kroppar har konserverats med en helt ny metod som jag inte kan ett dyft om, men som i varje fall ger kropparna ett verklighetsnära utseende. Helt säkert något annat än de grådaskiga likdelarna som jag sett ett par gånger i anatomisalar.

Visst är det kusligt, men kanske är det också det som lockar.

Kanske, kanske finns det en teoretisk möjlighet att kunna få med den mest museumsointresserade personen… Har du vägarna förbi Köpenhamn och ändå tänker ta den turistobligatoriska Ströget-rundan, glöm för all del inte att svänga förbi här på H. C. Andersen-slottet vid Rådhuspladsen.

 

Andra bloggar om: , , , , ,

Var finns det goda kollektiva boendet?

I skolan har vi som avslutande terminsuppgift att göra ett “kollegie” (danskt ord för kollektivt studentboende) och en tillhörande sporthall och/eller kulturcenter. Det är en grymt rolig uppgift* och dagligen surrar frågor i huvudet som rör kollektivt boende, små bostäder, att bo mitt i staden i ett märkligt område… Grunden vi har fått är relativt liten och ligger alldeles intill Tivoli, kommunbyggnader, ett skulpturmuseum, centralstationen och gamla och dyra lägenheter. Vad kan man göra på en sådan plats? Runtomkring finns bara vägar, där människor passerar förbi i både hög hastighet som långsam, men där få stannar till.

Den första frågan som infinner sig är varifrån föreställningen om att studenter gärna kan bo kollektivt, härstammar. Är det så att man med en knaprare ekonomi också i högre grad accepterar att bo lite trångare och dela vissa funktionsytor med andra? Vem anser detta? Finns det inte andra infallsvinklar på hur man kan bygga bra och billigt? Det stora flertalet studenter vill nog ha ett aktivt och socialt studentliv, men är kollektivt boende en bra utgångspunkt?

En annan fråga som dyker upp kring pannlobsfronten är varför man inte bygger mer kollektivt. Har det att göra med vår tids individualism? Vill man inte gärna förknippas med idealistiska människor i batiktröja och jordskor? Personligen tror jag att det kollektiva boendet hade kunnat utvecklas betydligt mer än vad det görs idag. Människan är och förblir en social varelse.

Kanske hade fler äldreboenden eller seniorbostäder kunnat få mer karaktär av kollektiva boenden? Min erfarenhet av att jobba i äldrevården säger mig att alltför många äldre är ensamma eller isolerade. Eller varför inte fler familjeboenden av kollektiv art? Det saknas alternativ mellan följande två typer av boenden:

  • …”kollektiv” så som vi tänker oss dom. Tänk Moodyssons Tillsammans och vi vet genast var våra gemensamma föreställningsramar finns: skägg (valfritt kön, valfri placering), vegetarianer, knutna nävar som strävar i Kampen, velorbyxor, gröna och bruna murrfärger.
  • …och å andra sidan majoriteten av dagens boenden. Människor vaknar i sin egen lilla cell av bikupans vaxkaka men mellan cellerna finns ingen kontakt. Detta strider ju mot hela tanken om bikupans uppbyggnad måste jag förfärat utbrista! Folk möts ju knappt längre i trappuppgångarna.

Ni tänkande, kloka människor därute: Månne kan I fritt spekulera kring spörsmålen och månne kan jag därmed bli hulpen. Diskutera, fråga, klura och så vidare kring det kollektiva boendet.

* SANNING MED MODIFIKATION. Jag är väl medveten om att jag kommer skifta uppfattning om detta många, många gånger under projektets gång utifrån grad av prestationsångest, tidspress och kreativitetsbrist. Då kommer jag hänvisa till elaka tryckfelsnissar.

Andra bloggar om: boende, bostäder, politik, kollektiv, arkitektur, stadsplanering

Är Jan Björklund matematiskt och språkligt obegåvad?

Det är svårt att undvika vår käre utbildningsminister Jan Björklund: Denne handlingens man som hellre vill peka med hela handen, än klappa över huvudet och se mellan fingrarna. Björklund vill göra upp med den socialdemokratiska gamla flumskolan. Tyvärr blir hans förslag om att förnya en sossig skolpolitik ibland ganska mossiga.

Ett förslag som bidrar till igenmossningen av skolan är den om att vissa ämnen, matematik och språk, ska uppvärderas jämfört med andra ämnen. Dessa ämnen skulle, enligt utbildningsministern, vara viktigare eller svårare (?) än andra ämnen. Problemet är dock att varje individ är unik och har därför olika intressen och begåvningar. Detta borde vid det här laget vara ett välkänt faktum – och intressant nog också något som jag förknippade med liberal politik (nämligen om att se till den enskilde individen och dens förmågor och möjligheter att utvecklas).

Både du och jag kan alltså räkna ut att detta kommer att gynna vissa elever, medan andra missgynnas. Jan Björklund kan det inte. Hade jag gått i gymnasieskolan idag, hade jag gynnats av detta då matte och språk var något som enkelt lagrades i min hjärnas hårddisk. Andra ämnesområden, såsom exempelvis kemi var betydligt svårare. Då jag uppfattade (och fortfarande gör) en matematisk formel som vacker, logisk och fullständigt greppbar, framstod en kemisk formel som ful,  gräslig och sned. Nu vet inte jag vilket favoritämne Björklund hade under sin skoltid, men möjligtvis var det kemi eller något annat som jag inte förstår. Kanske minns han hur han våndades över matteproven och den gamla franskaläraren och begrundar sig över hur gräsligt svåra dessa ämnen var. “Den gymnasieelev som klarar att traggla tyska verb ska för sjutton också få cred för det!”

Resultatet? Ja, att gymnasieelever kommer taktkvälja ämnen. Så från att tidigare ha taktikvalt skidakrobatik och vinkunskap kommer de att taktikvälja engelska och matte.

Men dock, det finns bra (till och med mycket bra) förslag i den nya gymnasiereformen. Därtill hör exempelvis det om att yrkesutbildningen och lärlingsutbildningen kommer tillbaka. Bra! Sossarnas politik om att alla ska vara behöriga till högskolan kan bemötas med följande argument:

  • Alla vill inte läsa på högskolan.
  • Alla kan inte läsa på högskolan.
  • Alla ska inte läsa på högskolan.

Och att tro något annat är att dissa praktisk kunskap och hissa teoretisk kunskap. Få gynnas av detta. För många utbildas, arbetslösheten bland akademiker blir skyhög, utbildningskvaliteten sjunker och högskoleprogrammen- och kurserna blir bara fler och luftigare.

Den tidigare gråa, odefinierade och luddiga skolan, ersätts med rakare linjer, tydligare positioner. Den dassgråa färgen består. Jag vill ha en färgglad skola med massa fantasi, glädje och kreativitet! Det är tragiskt att det inte finns något mellanting mellan den sossiga flumskolan och den mossiga björklundsskolan.

Nog om detta. Detta börjar bli högsäsong för att gå och lägga sig.

Andra bloggar om: jan björklund, skolpolitik, gymnasiereform, barn, unga, alliansen, regeringen, politik, samhälle

Innerligt tacktal till er lärarjuveler som funnits i mitt liv!

Kommer du ihåg en riktigt bra lärare som du har haft? Som verkligen brunnit för att lära ut sitt ämne, som haft förväntningar på en och som verkligen brytt sig om ens utveckling och framtid?

Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”

Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.

Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.

Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.

En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!

På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.

Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.

På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.

Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…

* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.