Kommer du ihåg en riktigt bra lärare som du har haft? Som verkligen brunnit för att lära ut sitt ämne, som haft förväntningar på en och som verkligen brytt sig om ens utveckling och framtid?
Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”
Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.
Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.
Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.
En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!
På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.
Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.
På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.
Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…
* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.
Senaste kommentarer