I förrådet från Salongen

För Israels terror finns inga ord

En känd palestinsk läkare och fredskämpe, Ezzeldeen Abou Al-Aish och som arbetat på ett israeliskt sjukhus, blir uppringd i direktsändning i israelisk tv. När de ringer har just tre av hans döttrar och en av deras kusiner dödats i en attack. För att få inslaget textat på engelska, så klicka i nedre högra hörnet för att visa undertexter.

Inslaget är på gränsen till outhärdligt. När Abou Al-Aish frågar vad anledningen var till att hans tre döttrar fick sätta livet till, finns inga svar. Ingen med hjärta och och hjärna kan någonsin försvara varför 22-åriga Bisan, 15-åriga Mayer, 14-åriga Aya och deras 14-åriga kusin Nour Al-Aish blev dödade.

För Israels grymma terror finns inga ord. Bara tårar, uppgivenhet och ångestfylld smärta.

Fann klippet på Esbatis blogg – sprid det! Fler artiklar finner du här, här, och här.

Andra bloggar om: gaza, israel, mellanöstern, palestina

Ta ställning för människovärdet – inte Israel eller Palestina

2009 började inte speciellt bra – åtminstone inte i Mellanöstern. Usch. Det knyter sig i magen på mig. I ett försök till en nyårskrönika, skrev jag om vår tids kriser. Vissa kriser särskiljer sig från andra, för där är det alltid kris, bara mer eller mindre. Palestinakonflikten är en sådan – ständigt är det kris. Just nu är det extrem kris. Vad sker? Jag blir förbannad på lama politiker som inte tar ställning! Det handlar för sjutton inte om att ta ställning för eller emot Palestina, för eller emot Israel. Det handlar om att ta ställning för människors värde!

På samma sätt blir jag skrämd över hur många bara pratar om våldets proportionalitet. Det handlar inte om att det är för jävligt om närmare 1000 palestinier dör, för det är för jävligt när en palestinier dör. Det är totalt oacceptabelt. Konflikten är inte mer rättvis och våldet är inte mer proportionerligt om lika många israeler som palestinier dör.

Och just eftersom människors liv är lika mycket värda, måste vi fördöma varje liv som dödas i konflikten i Israel/Palestina. Oavsett vem som fick sätta livet till.

Gör något du också. Bidra med något konkret, som att hjälpa Röda Korset med ambulanser i Gaza. Hmm. Ibland skrivs det ostrukturerade inlägg. Detta var nog ett sådant… Men det finns så mycket sagt i frågan, så mycket som skulle kunna sägas, mycket som inte borde sägas. En sak som inte behöver sägas, men som jag säger ändå: detta är vad jag kallar för kris.

Andra bloggar om: gaza, israel, palestina, politik, samhälle

SJ behöver konkurrens

Att SJ behöver konkurrens, blir jag övertygad om varje gång jag åker tåg i deras regi. Förseningar, snordyra biljetter, dålig service, problem med bokningssystemen…ja, var ska man börja? Eller snarare sluta?

Som SJ själva säger, är tåget framtiden. Men visa det då! Nu är det mest besvärligt, med dryga förseningar (ja, drygt är det) vilket spär på irritationen. Framför allt är det dyrt.

Det som känns extra surt är att det knappast finns några alternativ. Tänk om det fanns lågpriståg som kunde pressa priserna? Eller företag som hade bättre styr på deras organisation än SJ? Erik, mera tågåkare än jag, bloggar bra om detta.

Annars tycker jag tåg är ett fantastiskt färdmedel. Det går fort framåt (ja, SJ är väl inte ett praktexempel här), det är bekvämt att sitta och så är det sjysst att kunna blicka ut över landskap och städer. Det känns kort och gott mer naturligt än att sitta tiotusen meter upp i luften och ängsligt blicka ut genom ett ovalt fönster med plastlock.

För övrigt borde SJ-nissarna åka till Japan och göra studiebesök. Shinkansen slår lumpna X2000 med rälslängder!

De är rätt söta på nåt vis!

Andra bloggar om: japan, konkurrens, miljö, sj, tåg

Förgrymmade vuxna!

Såg nyss, sent om kvällen, SVT:s Dokument inifrån Förgrymmade ungar. Se den! När samhället går i den här riktningen blir jag rädd, förbannad, ledsen och massa andra tråkiga känslor.

Det är oerhört tragiskt om vi börjar se barn som små manipulativa monster som ska disciplineras för att passa vuxenvärldens syn på vad som är rätt och fel. Består världen av en hotfull barnarmé* som försöker ta makten ifrån en vuxenvärld som har tappat greppet, men som nu jävlar i mig ska ”visa var skåpet ska stå”.** Skamvrår, hoppsan, jag menar visst lugna-ner-mig-själv-rum-målat-i-energigul-färg-och-utan-fönster, blir en uppfostringsmetod som lärare använder för att visa att barnet har gjort ett ”dåligt val”. Varför var det ett dåligt val att inte lyssna på läraren? Vem satte upp de gemensamma spelreglerna som lärarna står i samlad front för?

Allra mest tragiskt är när vi börjar funderar på vilken typ av framtida medborgare vi får. Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik, ojar sig över samhällets kollaps. Total anarki, utbrister han!

Bör vi inte oroa oss för vilket samhälle vi kommer att få om barn uppfostras att blint lyda regler utan att förstå varför? Människor som blir rådvilla så fort det inte finns någon som pekar med hela handen och förklarar vad de ska göra? Vilken usel nivå har vi inte hamnat på när floskler som ”ordning och reda i kunskapsskolan” betyder att lyda ordningsregler om kepsar och mobiler?

Det är bra att det finns en aktiv skoldebatt i Sverige, men det är skrämmande hur den förs.

Flumskola eller dumskola. Följa regler eller tänka intellektuellt. Kreativitet eller passivitet. Ordning och reda eller mobiler som stör. Lärare vid kateder eller kuvad lärare maktlös vid whiteboarden i kaotisk klass.

Ingetdera. Jag tror det finns många som önskar en skola där läraren är respekterad, men utan att hötta med pekpinnen. En lärare som rör sig bort från trygga tavlan och ut i klassrummet. Lärare som ställer frågor och motfrågor och uppmuntrar till kritiskt, analytiskt och kreativt tänkande bland eleverna. Lektioner som ägnas åt undervisning hellre än 35 minuters meningslöst tjafsande om störande mobiler. Där klassrummet präglas av arbetsro, men inte därför att man riskerar att hamna i ett isoleringsrum, utan för att det är så uppenbart självklart att det är så det ska vara.

Hur ser framtidens forskare och intellektuella ut som inte förmår tänka kritiskt och självständigt? Framtidens makthavare som inte kan fatta genomtänkta beslut för att det inte står i de Gemensamma Ordningsreglerna? Hur kommer Sverige stå sig i internationell konkurrens utan kreativa människor?

Och vem ställer Jan Björklund och de andra i naughty corner?

* Jag försöker använda terminologi som Jan Björklund förstår. Andra lättförståeliga ord för samme man är spelregler, disciplin, röda kort, ordning och reda.

** För att citera en lärare på den ordningssamma skolan i dokumentären.

PS. Har ni noterat att jag har bytt adress till http://khadidja.se?

Andra bloggar om: barn, barnuppfostran, förgrymmande ungar, jan björklund, pedagogik, politik, skolan, svt, vuxna

Allt kan inte legitimeras utifrån religionsfriheten

Ett redan tjafsigt ämne som Halal-tv blir inte mindre tjafsigt i ett program som Debatt, där det sitter mussekvinnor- och män, en rabbin med armarna i kors och tillhörande fru, Carl Hamilton med uppgiven min, Abd el Haqq Kielan i farbrors-stil, Pernilla Ouis, en sverigedemokrat, Nima Daryamadj, Zaida Catalan (mp), halal-ansvarig utgivare Joakim Sandberg. Med Janne Josefsson som programledare som gärna vill göra dela med sig av sin personliga åsikt så fort tillfälle ges, blir det såklart ännu tjafsigare.

De allra flesta i studion var av Catalan-kaliber: ”varför kan vi inte bara acceptera varandra som vi är”, men vad gjorde det egentligen? Det gänget framstod bara som mer korkade ju mer de lade fram sina argument. Nåväl, jag orkar inte gå in på alla detaljer kring programmet, det gör t ex Nima alldeles utmärkt själv (som hade flera viktiga poänger), men kan ta upp en del.

Som många andra gånger, när jag ser muslimska ”bröder och systrar” (mina biologiska räcker gott och väl), blir jag generad och uppgiven. Ska jag skratta? Gråta? De muslimska systrarna sitter i slöjor och argumenterar för att man inte ska skapa ens det ”minsta utrymme” för fysisk kontakt mellan män och kvinnor. Seriöst ladies, jag vet inte en enda svensk man som någonsin har tänkt att en vanlig handskakning skulle vara en sexuell invit. Att sen vissa muslimer tycks tro att en hälsning kan leda till att man hoppar i säng med varandra säger mer om dessa muslimer själva än någon annan.

”De muslimska bröderna” är inte mycket bättre. Här hade vi Ammar Daoud som berättade om att (han som) man har rätt till sin (dotters) kropp. För det var antagligen detta han menade när han berättade orsaken till varför hans dotter inte deltar i skolans simundervisning. Mohammed Amin Kharraki från Sveriges Unga Muslimer, var milt sagt upprörd över Carl Hamiltons ”rasistiska” beteende.

Hej kom och hjälp mig…

Slutligen Carl Hamilton själv, som tycktes vara uppgiven och ursäktade sig med att grälet var för fem månader sen etc. Särskilt skoj var det de gånger han drog ett djupt andetag och började med ”Janne.” för att liksom prata allvar med en femåring stökig unge som betett sig ohyfsatt…

Det är beklagligt att se hur Joakim Sandberg tar på sig rollen som språkrör för Cherin Awad. ”Här har vi en muslimsk kvinna som 13 gånger tagit avstånd från stening”, och stackars Cherin är bara ett offer för medias häxjakt. Snyft, jag tror nästan en tår börjar framkallas i ögonvrån.

Så kan vi också fråga oss varför Cherin tar avstånd från stening av otrogna. Det är ändå en princip som är ganska klart uttalad i Koranen. Cherin tar avstånd från Guds egna ord på samma sätt som hon tar avstånd från Hamiltons utsträckta hand.

Nästa irriterande person är Zaida Catalan. Kan vi inte acceptera varandra som vi äääär? Mitt svar, nej det kan vi faktiskt inte. Alla beteenden kan inte accepteras utifrån tesen om att alla bara kan få vara som de äääär. Så är det i alla samhällen, inte minst i ett sharia-styrt samhälle (där blir man t ex inte accepteeeerad om man är bög). Dessutom fattar jag inte varför Zaida kindpussar fransmän men inte kräver av en muslimsk man att han ska ta henne i handen. Varför är hon inte som hon ääär i Frankrike? Varför kräver hon inte att bli accepteeeerad där?

Irriterande person/er är vidare de muslimer som hänvisar till rellischåss frihet. Är det ett argument i sig? Tänk längre snälla. Att sedan andra, icke-muslimer, gång på gång hänvisar till detta argument är nästan ännu värre. Är det inte ett tragiskt betyg för en sekulär demokrati som Sverige, att det gång på gång fungerar att hänvisa till religionsfrihet som legitimerande argument?

”Islam säger” är sedan långt tillbaka i mitt liv något av den mest hatade meningen och fortsätter att förbli det. Vem säger? Hur ser denna islam ut? Hur låter den när den säger? När sa islam detta till dig? Hur förmedlades det till dig?

Det finns säkerligen en hel del av oss som undrar om alla muslimer verkligen tänker så här, som tror att en uträckt hand betyder, ”Hej, vill du ha sex med mig?”

Jag tror, och hoppas, att så är inte fallet. De flesta muslimer som jag känner bryr sig ärligt talat inte. De är allra mest förbannat trötta på att muslimer endast förekommer i media i egenskap av att vara muslimer.

Andra bloggar om: debatt, halal-tv, hamilton, integration, islam, media, muslimer, svt, zaida catalan

Halal-slakt av halal-tv

Igår var dagen för Halal-tv i SVT. Idag är dagen för slakt av programmet. Kära vänner, här kommer en halalslakt av Halal-tv:

Redan från början var programidén diffus och svårtolkad. Var de tre muslimska kvinnorna programledare, journalister eller huvudrollsinnehavare? Jag har tidigare skrivit om denna puckade idé, och resultatet blev ungefär som jag hade väntat mig. Temat var klass, och kära jössanes vilken låg intellektuell nivå det var på samtalet. ”Hej Krösus, har du varit i Botkyrka någon gång?” följt av ”Asså, typ det är ändå kasst att några har mer än andra i samhället”. Vad var syftet? Vart ville man komma med diskussionen?

Den största diskussionen kom dock upp i grälet med Carl Hamilton. Grälet inleddes med att huvudrollsinnehavarna Cherin Awad och Khadiga el Khabiry inte vill ta honom i hand, därför att han är man. De ville hellre hälsa på ”muslimskt sätt” genom att ta handen för bröstet. Aldrig tidigare under hela min uppväxt har jag sett detta göras bland muslimer och det verkar konstigt att börja göra det nu. Vill Cherin och Khadiga vara trendsetters för en ny svensk hälsningstradition har deras karriär i varje fall börjat uselt.

Nu tycker jag i och för sig att flera av Hamiltons kommentarer var rätt klantiga och direkt olämpliga, men det kan också till viss del förklaras av hans känslosamma reaktion. I den svenska kulturen ses det som kränkande att inte ta någon i hand, särskilt inte en vänligt utsträckt hand. Det ursäktar å andra sidan inte på något sätt hans ogenomtänkta  kommentarer om att personer som inte kan anpassa sig bör bo i en jordhåla eller åka hem till Iran.

Att efterföljande diskussion sedan hamnar på sandlådenivå i stil är ju självklart. Som vanligt. SVT:s företrädare Joakim Sandberg lyckas inte ens reda ut vad programmets vill. Bakom honom står huvudrollsinnehavaren Dalia Kassem som ger en lång utläggning varför muslimska kvinnor inte behöver skaka hand med främmande män. Här går hon till attack på Dilsa Demirbag-Sten som med sina förvirrade och otydliga inlägg knappast får fram några vettiga synpunkter. Synd, eftersom hon annars kan ha rätt vettiga åsikter, särskilt kring hederskulturen. Slutligen har vi Carl Hamilton som själv får ge sin syn på saken.

Så tack SVT för att vi har ännu en gång har fått en onödig debatt om muslimer i Sverige! Vad härligt att vi nu allesammans kan provoceras och stimulera våra små fördomsfulla små hjärnor med viktiga ämnen såsom handskakningsprocedurer, slöjor och stening av otrogna. Mashallah!

HD:s Roger Wilson skriver tänkvärt om programmet ur en journalistisk aspekt. Nima bloggar också på temat. Andra skriver på temat:

Andra bloggar om: carl hamilton, cherin awad, dilsa demirbag-sten, halal-tv, media, muslimer, svt, tv

Hur halal är halal-tv?

Suck. Jag blir så trött när jag ser sånt här. På måndag börjar SVT att visa det nya programmet Halal-tv. Eftersom programmet inte börjat sändas än är det svårt att förhålla sig till hur programmet är, men det är värt att kritisera det som programkoncept.

Igår kritiserade Dilsa Demirbag-Sten SVT på SvD Brännpunkt för att låta tre religiösa leda ett program inom public service. Nu håller jag visserligen inte med henne på alla punkter, men kritiken har ändå sina poänger. Framför allt är jag enig i att det är förvånande att SVT väljer att låta tre kvinnor som, utåt sett i vart fall, knappast representerar den mångfald som finns bland muslimer.

Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

I häromdagens Go’Kväll var  två av programledarna med, varpå Cherin Awad vid ett tillfälle säger: ”Det finns en mångfald och den måste man kunna se”. Var finns mångfalden i detta program då? Jag saknar den muslimska ateisten, den extremfundamentalistiska och den muslimske bögen. Skulle inte de också kunna få vara med i leda halal-tv? Jag tror inte att tre superambitösa, högutbildade kvinnor – djupt troende och beslöjade, med uppväxt i Sverige men med bakgrund i arabvärlden, representerar denna mångfald bäst.

Jag förstår grundtanken med att många är urbota trötta på att muslimer bara finns med i den offentliga debatten när det handlar om hedersmord, terrorism och könsstympning. Men nu blir det patetiskt åt andra hållet. De senaste exemplena på ramadanbloggar innebär bara att samma sak upprepas: muslimer hamnar i försvarsställning. Och jag är minst lika trött på myspys med dadlar och mjölk som av terroristen med bombbältet.

Jag vill se muslimska kulturjournalister, akademiker, lärare, städare, politiker, företagare, affärsmän, vårdbiträden – you name it. Muslimer är dock bara jämställda när det ställs samma krav på dom som alla andra medborgare och när de har samma frihet som alla andra att få hålla sin tro privat. Så slipper vi se töntiga sverigedemokrater som hackar tänderna för Islamiseringen Av Sverige. Buuu. Ni vet, muslimernas ondskefullt sammansvärjda plan mot det svenska samhället.

Är inte det egentliga problemet att muslimer bara finns representerade i offentligheten i egenskap av att vara just muslimer?

Andra bloggar om: cherin awad, dilsa demirbag-sten, halal-tv, islam, media, muslimer, svt

Tänk om barnen i USA fick rösta i presidentvalet

Ja, hur hade det sett ut? Då hade Obama vunnit – men det tycks han göra med de vuxnas röster också. Enligt Nickelodeon, som har arrangerat en slags omröstning på sin hemsida, skulle 51 % av rösterna gå till Obama, och 49 % till McCain. 2,3 miljoner ska ha röstat på hemsidan. Nickelodeon har sedan 1988 haft liknande omröstningar, och i fyra av fem fall har de deltagande barnen röstat i enlighet med det slutliga valresultatet.

Nu är det såklart svårt att avgöra hur pass seriös omröstningen var, men ändå blirjag återigen övertygad om tanken att rösträtt för barn borde vara självklart i en demokrati.

På flera håll i världen finns krafter som kämpar för sänkt rösträttsålder. Här i Sverige har vi Grupp 16, spana gärna in deras hemsida. Jag har tidigare skrivit om att barn ska ha rösträtt, kanske är det dags att uppdatera inlägget. Rösträttsfrågan är en av de viktigaste demokratifrågorna och att barn förvägras denna grundläggande rättighet är oacceptabelt. Sänkt rösträttsålder är helt klart ett steg i rätt riktning.

  • Ingen hade någonsin vågat yppa om att en gravt dement 92-åring skulle skulle bli fråntagen sin rösträtt. Däremot är det okej att ställa krav på logiskt tänkande och personlig mognad på barn.
  • Att barn skulle rösta på extrempartier motbevisas ju enkelt av ovanstående röstning bland amerikanska barn. Och vilken annan samhällsgrupp blir fråntagen deras röst utifrån att de skulle kunna rösta på extrempartier? Det skulle väl jag också kunna om jag ville. Eller vilken annan +18åring som helst. Och nog får vi behålla rösträtten för det.
  • Barn är okunniga. Om vad? Om sin egen situation? Barn är väl, precis som alla andra individer, de som är mest kunniga om sin situation.

En amerikansk organisation, kallade barnrättsrörelsen för The Last Civil Right’s Movement. Jag kan bara hålla med.

Se också: Medvind för Obama

Andra bloggar om: barn, mccain, obama, presidentvalet, rösträtt, usa

En rosa dag om kvinnor i arkitekturen

Idag är det 100 år sedan kvinnor för första gången fick bli antagna som arkitektstuderande på min skola. Det firades stort och det kändes värt att gå och delta i arrangementet. De fina plakaten var rosa och rödrandiga med sirlig text. Så att vi förstår att vi snackar Female Forces of Architecture, va? Av hundratals närvarande var antalet män under 20 st. Typiskt. När de två kvinnliga arrangörerna började tala, stormade rektorn strax in med en gigantisk bukett röda rosor och snackade lite. Typiskt (att han tog sig rätten att avbryta två kvinnor). Men eftersom jag gillar rektorns i övrigt ständigt leende sjyssta stil, tog jag inte speciellt illa vid mig den här gången.

Därefter följer talare på talare där rubrikerna var intressantare än föredragen. Uppläggen var ungefär följande:

Jag är arkitekt … och jobbar med … När jag blev tillfrågad att tala här, visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men började fundera över:

(här följer tre frågor som den kvinnliga arkitekten har funderat över, vilken en utav frågorna garanterat är Finns det en kvinnlig arkitektur?* Men först tänkte jag berätta lite mer om vad jag dagligen arbetar med…

Just här blir det så intressant att talaren bara fortsätter att prata om vad hon gör i sin firma. Vilka teoretiker hon tycker är inspirerande att läsa. Att hon har en drängbulle i ugnen och driver kontor med sin käreste. Etc. Etc. I mitt huvud snurrar tankarna Jag bryr mig inte. Jag är inte ett dugg intresserad av vad du gör på ditt jobb. Get to the point. Jag somnar snart. Mitt huvuds nickande bekräftade detta gång på gång.

Hanne Kjærholm, Beatriz Colomina, Dorte Mandrup

Utstickare var däremot Dorte Mandrup som dissade snack om ”feminin  arkitektur”. Ja, vad fan är det? Ljust, luftigt, ornamenterat? Hanne Kjærholm, Grand Old Lady, var respektingivande. I snygg pagefrisyr höll hon ett inlägg tillsammans med rektorn. Mest skärpt var Beatriz Colomina, arkitekturhistoriker som bl a skrivit Sexuality and Space, som snackade om Eileen Grays E1027, grävde i Le Corbusiers smått pornografiska bilder av algeriska kvinnor och som sedan besatt målade om dessa år efter år. Det verkar som gubben skämts över bilderna, eftersom han brände dessa. I övrigt var han en nitisk samlare av allt från gamla skisser, kvitton, visitkort… Hon avslutade med att visa bilder på Le Corbusier själv naken.

Mästaren ertappad målandes nakna kvinnor? Notera att arkitekten ändå behållt sina arkitektglasögon på, men att allt annat åkt av.

* Alla svarade såklart att ”Nej, det finns det inte”. Men de tycker ändå att det är viktigt att det ”kvinnliga perspektivet” finns med i arkitekturen.

Andra bloggar om: arkitektur, le corbusier

Kan inte barn få vara barn?

Jag blir så uppgiven när jag läser sånt här. Det har sagts förut, men jag säger det igen; kan inte barn få vara barn? Gör det något om man inte lyckats proppa in alfabetet och räknetal innanför skallbenen innan barnet börjat skolan? Det är knappast så att det inte finns tid för inlärning och korvstoppning under kommande nio års grundskola, helst tre års gymnasie, och ytterligare några extra års studier. Vad det däremot inte finns tid till är fantasi och kreativt tänkande. Vi är nog flera därute som upplevt hur vi började skolan med upptäckarglädje och lust att lära nya saker, men slutade skolan genom att vara skoltrötta och kritiska mot betyg, pedagogik och skolsystem.

Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.

Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven.  Att få bort störande mobiler -  och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.

Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:

images

Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.

Andra bloggar om: barn, björklund, dagis, förskolan, flumskola, skolan, skolpolitik, ungdomar