• En ergonomisk (data)mus.
• Ett par sandaler. Märke: Scholl. Färg: Svart skinn. Storlek: 41. Modell: Heaven.
• En bra kajalpenna, med ”sudd” på toppen.
• Usb-hub.
• Lås till en vandringsryggsäck, gärna med kabel.
• Mike Davis – Planet of Slums (eller på svenska), eller Staden med Sassen, Davis m fl.
• Isländskt godis Djupur. Har letat i stort sett alla välsorterade chokladaffärer i Lund och Malmö utan resultat.

Jag blir glad för det mesta – glad utan också! Bara jag får behålla snön och får njuta av att vara ledig. Sova till lite längre än kl 6 om morgonen. Läsa  morgontidningen med tillhörande teceremoni. De morgnarna är jag värd efter hösten.

Kram. Glædelig Jul om vi inte hörs före dess!

Jag säger, härifrån min köpenhamnska sida av världshorisonten: Lägg ner klimattoppmötet.

Om det inte finns en ordentlig vilja, vad är då poängen? Fjuttandet med ensiffriga procenttal hit och dit, nationer som fortfarande inte gett klart besked ens dagarna innan konferensen, en miljörörelse som skriker allt vad de kan men inte får gehör från regeringarna…

Nåväl. Inget ont som inte för något gott med sig. På måndag ger Backstreet Boys en gratiskonsert i Köpenhamn med anledning av klimatkonferensen. Jag har anmält mig till tävlingen om gratisutdelning av biljetter; jag tillhör ju trots allt generationen som upplever BSB för andra gången*. Vilken toppen födelsedagspresent det vore.

* Kniven-mot-strupen-ursäkt som kan avkrävas: Jag var aldrig ett stort bsb-fan på den tiden det begav sig. Men gubbarna är ju retro nu.

Inte där än.

Under rätt lång tid, flera år för att vara ärlig, så har jag smygkollat på fäktningsfilmer, surfat på fäktningssidor och läst på om fäktning, utrustning, tekniker.

Men aldrig fått tummen ur och sett till att jag faktiskt börjat prova. I fredags var det dags – och fan vad det var underbart. Vita trikåer, mask, vapen – läckert. Elegans, snabbhet och historia. Sånt gillar jag.

Nu ska jag bara hitta en klubb närmre mig och hoppas att det finns platser kvar. Denna gången håller jag inte tummen för det. Då finns det risk för att jag aldrig får tummen ur.

Bli nörd du också!

Konstkritikern Pontus Kyander har också en sak att erkänna, angående fäktning.

Fäkt(foto)bloggen

För att smygstarta min förslummade hjärna tänkte jag börja med ett alldeles meningslöst inlägg. Varenda mening är faktiskt meningslös. Jag brukar hellre avstå från att skriva om jag inte har något jag måste säga, men idag tror jag att det är det enda sättet att få loss skrivkrampen ur fingrarna; att skriva något meningslöst, helt enkelt.

Så oerhört meningslöst detta kändes. Fast någonstans, så kanske det var meningen att skriva dessa några meningar, med just denna enda mening; att hålla igång skrivandet. Att hålla igång skrivandet.

Vill ni läsa riktigt massförströelsevapen så gå gärna in och följ debatten på Islambloggen där debatten (som vanligt) kravlar sig ner på sandlådenivå. Min tes om att muslimer oftast är bäst själva på att sprida negativ publicitet håller även här. Om det är så här radikala muslimer vill sprida sitt budskap i de mer offentliga debattrummen, så kan vi ju lugnt konstatera att det inte är annat politiskt självmord.

Just därför är det bra att extremister får komma fram i ljuset.

En grupp missnöjda män klagar på att de inte fick gå in på Aq-va-kul i Malmö igår, under internationella kvinnodagen. Usch ja, ibland är det jobbigt att vara man. ”Aq-va-trist” beklagade man (män i detta fall) då.

1. Vid upprop. ”Åh nej, åh nej… snart är det min tur” har oftast varit min tanke när klasslistan börjar närma sig mina bokstäver.
2. Telefonsamtal. ”Vad sa du att du hette, sa du?” är vanligt svar i telefonköer. Numer hinner jag börja bokstavera innan de börjar fråga om jag kan vara så snäll och göra det.
3. Presentation av mig själv face-to-face. Många är de som hållt kvar min hand extra länge, kisat lite med ögonen, vridit vänster öra övertydligt och sagt ”Vaaad-sa-du-att-du-H-E-T-T-E?”. Ibland går namnet inte fram förräns vid tredje upprepningen. Vissa ger upp efter tredje upprepningen.

Men att jag skulle bli kriminell på grund av mitt namn? Enligt en amerikansk forskarstudie är människor med ovanliga förnamn överrepresenterade i brottsstatistiken. Säger forskarna med de vanliga namnen David E. Kalist och Daniel Y. Lee.

Samtidigt har senaste årens namnstatistik visat på att många föräldrar gärna väljer namn som är ovanliga. Men inte för ovanligt. Lagom helt enkelt.

En uppmaning till alla föräldrar som står i namngivningstvivel. Tänk extra noga innan du väljer namn som känns unika och speciella – dina barn kan halka in på den kriminella banan. Eyra, Tindra, Nemo och Morris kan vara morgondagens Conny, Ronny och Tommy.

Annars är Khadidja en bra kombination. Ett namn ditt barn kan bära, utan att bli kriminellt. Mitt mångåriga projekt att promota namnet ska en vacker dag bära frukt.

Hur vanligt är ditt namn? Ta reda på det här.

Läs nu för fan! Tillhör en exklusiv skara av Khadidjas blogg-läsare.

Glädjande är att det finns fler som anser att rösträtten bör utvidgas, bland annat Joakim Larsson och Anders Wallner. Sistnämnde propagerar för det system som jag själv brukar, nämligen att alla människor föds med en röst och sedan får välja själva när de vill rösta för första gången. Föräldrarna skulle därmed kunna ombudsrösta för sina barn i tidig ålder. Ros till Miljöpartiet som åtminstone tagit ställning för sänkt rösträttsålder och ris till övriga partier som knappt vågar ta ställning. Var finns ni i debatten?

Jag hade gärna hört mer från Barnläkarföreningen som sedan mitten av 1980-talet har propagerat för frågan. Berndt Eckerberg, barnläkare, skriver däremot ett mycket bra inlägg om rösträtt för barn.

Det handlar om en papperslapp i en låda vart fjärde år. Men ändå, det kommer bli en av de största demokratifrågorna i vår tid. Och för den under 18 år kommer det alltid vara lättare att påverka genom att lägga en papperslapp i lådan, än att snirkla sig genom snåriga vägar av ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ungdomsfullmäktige.

Se ”En annan del av verkligheten” (Meet The Natives), som handlar om fem män från den lilla ögruppen Tanna i Stilla Havet. De får komma till England  och se den engelska kulturen. Dokumentärserien är ömsint och varm, utan någon förlöjligande ton – den tillhör absolut en mina dokumentärfavoriter för det gångna året.

De blir illa berörda av hur hundar behandlas bättre än människor, tycker det är obehagligt när suggorna ska insemineras för hur blir djuren tillfredsställda – och ska inte djuren få ha sex i avskildhet utan människor som glor? Och varför bryr sig engelsmän så fruktansvärt mycket om att städa?

Som sagt, se den.

Ett annat tips till läsintresserade läsare, är att läsa Hans Koppels Vi i villa. En kort roman som ganska exakt tar två timmar att läsa. Knivskarp precision i språket och humoristisk. Huvudpersonen Anders bor i en grå villaförort tillsammans med lustlös fru och mobbad dotter. Själv har han ett jobb som är ok men inte mer än så. Grannarna vänsterprasslar med varandra och Grabbarna spelar innebandy en gång i veckan. Livet känns förutsägbart. Sakta börjar han göra uppror mot det trista vardagslivet på sitt eget vis…

Serverat. Samling. Sittning.
Smaka, berömma, fråga.
Gott vin.

Ja, den blev rekommenderad. Inte farligt dyrt heller.
Du säger att du ska komma ihåg.
Kvällens ämne: Andras fel och brister.

Ni förfasar er stillsamt över tidens vulgarisering.
Försiktigt trevande omdöme kring tevesnackis.
Ett omdöme som ökar i styrka när ni enats och satt ord på tycket.

Sugen på att läsa recensioner om boken? Svd, Expressen, NT, Bokmania, Bernur.