Det är så fruktansvärt irriterande när folk frågar mig om varifrån jag kommer – egentligen. Det tycks bland många finnas en självklarhet att bara för att vissa inte heter Emil och Anna och ser ut som lintottarna i Lindgren-världen, så är det fritt fram att ställa burdusa frågor om ens ursprung. Det är det inte.
Om jag vill att någon ska veta om mitt ursprung, så kommer jag med all sannolikhet att berätta om min släkthistoria och självbiografi. Men snälla ni som frågar: se det inte som om ni öppnar upp för en intressant diskussion om andra spännande kulturer, etnicitet och integration. Tro inte att man bemöter frågor som ”Jaha, är du 100-procentigt svensk eller?” med ett glatt ”Nähädu, det är jag verkligen inte, men ska vi mysprata om annorlunda kulturer över en kopp kaffe? Du och jag, va?”. Och tro definitivt inte att du är originell när du ställer frågan för många andra har ställt den alltför många gånger förut.
Dessutom, vad betyder ursprung egentligen? är det viktigt att veta? är det intressant? Varför inte bara prata om det du verkligen vill prata om? Utan snirkliga frågor som förmodligen bara provocerar den du frågar? Kanske finns det en och annan som inte förstår upprördheten över att andra frågar om personers etniska ursprung. Låt mig dra paralleller. är det acceptabelt att fråga andra om deras sexuella läggning? Ekonomi? Barndomstrauma?
Och en sak till. Nästa gång jag får frågor som handlar om mina föräldrars etniska bakgrund, mina språkkunskaper eller om jag har eventuellt flykting- eller invandringshistorik så frågar jag tillbaka samma frågor. Oavsett om personen som frågar heter Anna Svensson har linblont hår och blåa ögon och svenska föräldrar. Det är inte det ”annorlunda” som ska ifrågasättas, inspekteras och förstås. Det är lika mycket det ”normala”.
Andra bloggar om: etnicitet, identitet, integration, vett och etikett
0 kommentar till “Fråga mig inte om varifrån jag kommer”