Det gör jag inte alls det – jag var superironisk. Jag tycker såpor generellt är tråkiga och äger inte ens en tv, men jag fascineras av fenomenet. Varje kväll, kl. 21.00 exakt samlas varenda familjemedlem kring vår tv här i vardagsrummet i Alger och slår på MBC One. Alla får det där tv-typiska apatiska och retarderade ansiktsuttrycket som såpor gärna skummar fram hos människor.

Farmor djupkoncentrerar sig och blir genast coach; ”bidrar” med moraliska tips och omdömen om vilka som är skitstövlar och är skönhetsdomare för vilka som har vackrast ögon. Alla följer med i Muhanads dramatiska liv, hur han luktar på kvinnoparfymer och mjukblundar, kärleksbrev ligger på fel ställen och läses alltid av fel personer och medan lillasystern sitter vid vita flygeln på bottenvåningen och spelar Für Elise minst en gång per avsnitt.

Ibland tänker jag att teven har ersatt stenåldersbrasan. I vår lägenhet i Algeriet står teven på konstant med ett sprakande bakgrundsbrus, den sprider värme och ljus… Ibland undrar jag också vad arabvärldens hemmafruar hade gjort utan tv? Revolution? Självmord?

En sak vet jag. Om jag hade varit producent hade jag gjort en realitysåpa av hemmafruar i arabvärlden. Serien skulle hetat Desperate Housewives och hade blivit en en revolutionerande succé.

Sidi Abderrahmane

Det är första gången jag verkligen får komma in längst in i Kasbahn* och arkeologen från mitt kontor, Azzedine, förklarar livligt och engagerat. Medan vi går genom de snirkliga gränderna, upp för trappor, under hus så fylls mitt huvud av mystiska historier och roliga detaljer… för varje ny berättelse dyker tio nya frågor upp.

Min franska är smårostig och min arabiska är totalt sönderrostad, så vi pratar någon slags franskengelska. Plötsligt, i ett av alla okvadratiska hörn står tre tonårstjejer och börjar prata med oss på engelska (i Algeriet kan väldigt få prata bra engelska).

Gatuvy i Kasbahn

Jag skämtar tillbaka och säger några få fraser på algeriska, de skrattar till, och jag byter nummer med en av tjejerna och frågar om hon kan visa mig runt senare. Det vill hon gärna och vi ses vid Ketchaoua-moskén senare på eftermiddagen.

När vi ses griper hon tag i min hand och börjar gå ultrafort med sina sextonåriga ben; det är sällan jag möter någon som går fortare än jag så jag blir förvånad. Hon tar med mig till Sidi Abderrahmane, ett slags mausoleum för någon vis snubbe som levde under Förlängesedantiden. Längst in ligger hans grav, med ett glittrigt grönt täcke över, i taket hänger kristallkronor i roliga färger och former, på golvet ligger en massa mattor utspridda och här kommer folk och tänder ljus och önskar sig saker. Det känns som ett urklipp från Tusen och en natt.

Vi måste skynda oss vidare (och på vägen ut griper en kvinna tag i oss och sprayar våra handflator med en parfym som ska ge oss tur och lycka), sedan går vi upp för Les escaliers du soleil (Soltrapporna).

Hon knackar på en port, en tandlös gubbe med turban öppnar, och hon frågar om han har en takterass vi får gå upp på. Nej, det har han inte men gå till grannen istället. Det gör vi och går upp i det sköraste trapphuset jag upplevt och möter en familj med tre generationer som bor i en pyttig lägenhet högst upp.

Vy över fantastiska Alger

WOW! De har den allra mest underbara utsikten över hela Alger-bukten! Hjärtat slår lite hårdare och lungorna fylls med massa luft. Husen i Alger är kritvita och med blåa fönster och dörrar och staden klättrar upp för gröna kullar upp från havet.

Utsikten är knäförsvagande och mina händer börjar nästan darra. Alger är en oemotståndlig skönhet som alla för länge sedan gett upp hoppet om och därför misshandlar henne med uppgivenhet och brutalitet. Staden djupsuckar av melankoli och hopplöshet, men under den patinan finns en vitgnistrande skatt som väntar på att bli upptäckt.

* = Den gamla staden i Alger, där jag nuförtiden har praktik vid myndigheten för kulturarv.

Naturligtvis är det oacceptabelt att valda politiker använder offentliga medel för att finansiera privata ändamål, men den här frågan handlar inte om Toblerone, men om regeringsduglighet och minnestid.

Det är nu 15 år sedan Mona Sahlin tabbade rejält med korten i plånboken – men är det skäl nog att hon inte skulle kunna vara regeringsduglig för det? 15 år sedan!

Det är bara ett par år sedan Fredrik Reinfeldt, rättare sagt bara ett par månader sedan, som nuvarande statsministerns regeringsduglighet hade all anledning att ifrågasättas. Vem minns inte svart arbetskraft, obetalda TV-licenser och nu senast, misstanke om sexköp? Inte – hur kan ni redan ha glömt?

Jag vet inte vad ni tycker, men Reinfeldts tabbar känns bara något mer allvarligare än två Toblerone för 15 år sedan.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden med morgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Damernas nattlinneperformance känns som ett krav från en annan MTV-direktör. Jag hade hellre sett järnvägsspår, fler gubbhattar med randiga västar och ökniga gator och skumma gränder. Samtidigt, klyscha som klyscha. Det ska inte heller stickas under stol med att följande är favoritvers i låten:

Olu Dara: ”I been to Saudi Arabia, Mozambique / Madagascar, Paris, Greece / The Middle Africa is where we lived / Better known as Queenbridge”…

Jag behöver väl inte heller tillägga att varenda barnrumpa i Moçambique kan dansa bättre än shake-that-ass-and-belly-right-up-in-my-telly-dance à la MTV?

De ska ha haft tre seriösa förhållanden bakom sig före 20,9 års ålder samtidigt som de kurtiserat hejdlöst i ungdomens glada dagar, myst i ullsockor på folkhögskola och målat ut sin själ, extraknäckt lite lagom käckt, räddat isbjörnar på Arktis (eller var isbjörnar i dessa klimatförändrade tider bor) och som den stegte løg på kartoffelmoset också ha skramlat ihop en respektabel samling Bolognapoäng i studeryggsäcken.

Det är kärt att dagens ungdomar vill och kan så mycket och inte alls märkligt om lite procentandelar psykbryter ner sig i kvartslivsdeppressioner.

En hastig blick över dagens facebookuppdateringar kan dock få den coolaste att bli stressvarm om öronen. Dagens ungdomar – och här åsyftas specifikt de som har födelseår 1989 eller senare – tycks tycka om att trycka på tyck-knappar. Allt de kan ha något att tycka om, ska tyckas om.

Tillhör du småkvistarna av människosläktsträdet som irriterar dig på CAPS LOCK-skrivstil eller Folk.Som.Skriver.Med.Fjortisdiktsfjantiga.Och.Onödiga.Punkter finns det säkert en sida där du kan bli medlem. Om du däremot vill visa politiskt jävlar anamma med ironiskt distans, kan du visa ditt stöd för en soptunna istället för Fredrik Reinfeldt eller varför inte en röd sockiplastsocka istället för Mona Sahlin? Det finns säkert en sida för det.

Nu vill jag inte heller kritisera dagens ungdomar för mycket. Jag är nämligen inte alls bitter för att att jag växte upp utan wikipedia som kunde göra läxan åt mig (det finns en fanpage för det om du önskar, förresten) eller ge läraren ett gott skratt tack vare google translate. Eller att jag inte gick på en av alla dessa uppmyllrande gymnasiefriskolor som erbjuder fri laptop till alla så att jag kunde få sitta på msn på skoltid – friskolor som omkonceptualiserade skoltid till fritid, eller hur det nu var.

Men ibland undrar jag: Är livet en tävling om vilken fb-sida som får flest fans och flest medlemmar innan vi dör? För då har vi uppenbara bekymmer med mänskligheten.

Idag kunde man nämligen läsa om Jordan Romero som bestigit Mount Everest. En påg som vid 13 års ålder har bestigit världens högsta berg kommenterar:

- Det är något jag alltid har velat göra innan jag dör.

Det är då vi, den några år äldre generationen, får bekymmersrynkor. För hur ska 13-årige Jordan Romero hinna bli fan av en massa sidor och medlem i olika grupper på fejjan om han ränner runt i världens högsta berg istället? Om han är så stressad att hinna bestiga Mount Everest innan han dör? Och att han känner påtaglig stress över detta innan han knappt hunnit komma in i tonåren?

Då är det skönt att veta att det finns en fanpage för Jordan hälsar en 23-åring som varken gått på istoppsberg, räddat isbjörnar eller sig själv för den delen.

Det finns mycket som är fint här; familj, vänner, mat, samhällssystemet. Jag älskar dom, det. Samtidigt, många fantastiska människor och platser har fått en alldeles särskild vrå i hjärtat efter resan och det är alltid det som är mest smärtsamt med att resa; att veta att våra vardagar spelas på så olika platser på jorden.

Kanske är det så man får förhålla sig till sin resa. Det är egentligen inte de fysiska platserna som är de viktiga, men de som man väljer – inte kan värja sig från – att ta sig till sitt hjärta. Det känns fint att veta, att även om resor kostar tid, pengar och många gånger är omöjliga, så kan man alltid resa tillbaks till fina minnen i hjärnbarken. Det går att tina upp djupfrysta moment och värma sig med dem när de behövs som allra mest.

Hjärtevrår är nog de bästa resmålen. Där kan man vara hur länge man vill, det blir hur man vill och det kostar varken tid, pengar eller jobbiga komplikationer.

Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

• En ergonomisk (data)mus.
• Ett par sandaler. Märke: Scholl. Färg: Svart skinn. Storlek: 41. Modell: Heaven.
• En bra kajalpenna, med ”sudd” på toppen.
• Usb-hub.
• Lås till en vandringsryggsäck, gärna med kabel.
• Mike Davis – Planet of Slums (eller på svenska), eller Staden med Sassen, Davis m fl.
• Isländskt godis Djupur. Har letat i stort sett alla välsorterade chokladaffärer i Lund och Malmö utan resultat.

Jag blir glad för det mesta – glad utan också! Bara jag får behålla snön och får njuta av att vara ledig. Sova till lite längre än kl 6 om morgonen. Läsa  morgontidningen med tillhörande teceremoni. De morgnarna är jag värd efter hösten.

Kram. Glædelig Jul om vi inte hörs före dess!