Etikettarkiv för 'vardagsbetraktelser'

Molefonkengrått det nya svarta i höst

Publicerat den 14 september, 2009 i Vardagsrummet. 3 kommentarer Etiketter: , , , , .

I den nordiska folksjälen är det obligatoriskt att bli molefonken under hösten. Man måste utjämnas med det dystert gråa bakgrundsvädret, bli ett med dimman, man blir en blyertsklutt som smetas ut på pappret. Det hör till. Hösten är årstiden då det är naturlag på att man ska vira in sig i plommonlila halsdukar tills bara ögonbrynen syns, få obligatorisk förkylning och bafucin-tvångsmedicineras.

Många är de som sträcker ut sig en solig sommardag, när bekymren är lika borta som gråmolnen på himlen, och tänker att ”det här är livet!”. Vad härligt om livet såg ut som en Grumme Tvättsåpa-värld med Grieg-musik i bakgrunden. Kanske är det bara jag, men är inte vardagen till stor del växlande molnighet? Några solglimtar, lite gråmoln. För att spinna vidare på klyschhjulet; stormar, stiltje, grådask, solsken och snöfras.

Är inte hösten den perfekta blandningen av novemberångest, vardagsbekymmer och framtidstro? Efter regn kommer mer regn, sen mer regn och bor du i Skåne blandas regnet med en kyla som lägger sig som frostdimma mellan ryggkotorna. Ingen jävla sol som distraherar en till roliga saker, all tid i världen för att grubbla, fundera, reflektera. Tre ord som betyder ungefär samma sak; tänka.

Idag har jag t ex tänkt över om jag ska gå på Khaled-konserten på Vega i höst men kom därefter att tänka på att vem vill hänga med och betala 400 (danska!) spänn för en algerisk raï-gubbe, undrat över varför jag är fruktansvärt shopping-sugen och just därför inte hittar nånting bland de gråsvarta klädställen i butikerna, puttinuttat sverigedemokraten i metro-intervjun idag, blivit slagen av löpsedelsrubriker och ännu en gång konstaterat att de alltid börjar med ”Så…”, undrat över hur man kan tillaga rödbetor och hur det passar ihop med fänkål, tänkt att när jag blir stor ska jag ha ett kryddland, (återigen) funderat på om jag ska börja på fäktning och därefter funderat på varför jag aldrig slår slag i saken och utifrån det tänkt om man skulle kunna få ihop ett pappahumorsskämt som innehåller ”Sablars! Ingen fäktning i år heller!”. Inte nog med det har jag hunnit fundera över mer eller mindre viktiga saker som meningen med framtiden (potentiella barn och makar, vill jag bo i villa?), parförhållandeberg-och-dal-bana, varför herrcyklar inte förunnats cykelkorgar och tänker att det är väl en av (få?) fördelarna med att vara kvinna och avslutningsvis tänkt över exakt vad det är som karakteriserar en svensk fjortis. Vad är det som är essensen av fjortisheten?

Det var bara några av alla tankar som jag tänkt idag och jag slår vad om att jag inte skulle tänkt en dussindel så mycket under en solig sommardag då tankarna är lika vindstilla som vädret självt.

Män som pissar offentligt

Publicerat den 18 april, 2009 i Vardagsrummet. 10 kommentarer Etiketter: , , , .

Efter en dag i solig park har jag fått grillar i huvet.

Just som man tittar upp ur grillen och ska sätta tänderna i maten står en bredbent man i avslappnad ställning och… pissar. Så vänder man bort blicken och efter en halv minut står en annan man. Samma ställning, samma självförtroende, och gör vadå? Jo, pissar.

Efter för många ölstrålar, inser man att det enda rätta du kan göra är att blunda och blicka mot solstrålarna.

Jag undrar hur killarna skulle reagerat om jag, när lagarna måste brytas av nöden, satte mig bredvid och kissade? Kvinnor kissar, pojkar pissar.

Intresse: Virvelmarsvin

Publicerat den 8 april, 2009 i Köket. 1 kommentar Etiketter: , , .

I häromdagens Sydsvenskan kunde man, på personligtsidorna, läsa om mannen som fyllde medelålders. I slutet av notisen står ” Andra intressen är uppfödning av virvelmarsvin.” Så oförargligt gulligt.

Sidorna under ”Personligt” kan ju annars ses som en hyllning till den vanliga människan, en plats där alla de som inte blivit politiker, kulturmänniskor eller b-kändisar ges lite upprättelse. Här finns det plats för att hylla den långtidsarbetslöse irakiern Tariq som fyller 60 år eller sjukgymnasten Jeanette i Svedala som fyller 40. Eller för de som gillar att föda upp virvelmarsvin.

Annars:  Igår såg jag att jag vunnit en månads leverans av ekologiska grönsaker i en tävling för unga entreprenörer som jag inte haft en aning om att jag har varit med i.

Stjärthygienen avgör din kulturkompetens

Publicerat den 18 februari, 2009 i Toaletten. 1 kommentar Etiketter: , , , .

Har du undrat varför det ofta står en vattenkanna på golvet i en hel del ”icke-svenska” toaletter?

Har du ofta undrat vad du ska använda denna plastvattenkanna till?

Om du inte har sett en plastvattenkanna på toaletten, har du sett ovanligt många bidéer eller egensnickrade duschslangar från handkranen?

toilet_paper

Dasspapper? My ass!

Du behöver inte längre undra. Det är en fråga om god stjärthygien. Visste du att din stjärthygien och rengöringsritualer faktiskt kan avslöja en hel del om din kulturkompetens?

En person som blir rådvill av att inte finna toalettpappret har uppenbarligen inte vuxit upp i en rövkannekultur. En person som blir förvirrad om det bara finns toapapper till hands – den personen har förmodligen vuxit upp i tvätta-rumpan-kultur snarare än en torka-rumpan-kultur.

Nima skriver för övrigt en rolig bajskrönika. Se också SvD:s artikelserie om toalettbesök.

Tänk om jag är en prokrastinerare?

Publicerat den 20 september, 2008 i Sovrummet och Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Vissa stunder känns allting så fruktansvärt segt. Eller snarare, jag är seg som inte får saker gjort. Egentligen har jag hur mycket som helst som jag kan sysselsätta mig med – ändå gör jag inte det. Som exempelvis detta ständiga projekt bloggen. Hela konceptet finns i huvudet och jag vet exakt hur den ska se ut. Ändå tär det på krafterna att ordna bilder, illustrationer och bakgrunder och annat grafiskt skit som bör fixas. Det tekniska känns som ett oöverstigligt berg av ångest att jag överlåter det helt åt någon annan…

Funderingarna duggar tätt; varför är jag så seg? Har jag slutat bry mig? Är det inte viktigt? Är jag hösttrött? Gott folk, jag vet det icke.

Allt jag vet är att jag har en tendens att relativt ofta skjuta upp saker som jag borde göra. Jag vet också att mitt arbetstempo tenderar att pendla mellan extremlångsam/funderande takt till arbetsnarkomaniskt energirus. (Intressant är att går jag på en utbildning där man konstant ska befinna sig i den senare fasen).

Frågan är om jag har tydliga drag av att vara en uppskjutare. Hope not. Eller prokrastinerare, kanske man skulle säga. Tyvärr låter det som en person med ett avvikande sexuellt beteende, typ någon som pinkar på träd eller tänder på plasthandskar.

Den ljusnande framtiden i vår

Publicerat den 19 maj, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Likt en tant som lutar sig tillbaka i gungstolen och minns gamla lyckliga dagar, lutar jag mig tillbaka i skrivbordsstolen och minns den varma känslan som fanns då jag var ung (snarare yngre än vad jag är nu). Känslan av att hela framtiden låg framför mig och att jag kunde välja och vraka fritt bland alla möjligheter som öppnade sig för en, den känslan var ljuvlig.

Många timmar ägnades åt att undersöka utbildningar och kurser, drömma fritt och förtjusningsvåndas över den tid som komma skulle, efter den 12-åriga skolgången. Herrejäkel, jag skulle göra precis vad jag själv ville och jag skulle bli bäst på det också.

Så kom verkligheten och knackade på dörren. Verkligheten är ett paraplybegrepp för CSN, ekonomi, praktiska saker, mänskliga relationer, hälsa, psyke, framtidsprognoser. En annan viktig aspekt av Verkligheten är det som kallas känslor. För min del sätter beslutsångest, otillräcklighetskänsla, tvivel och litenhet ibland små snubbelhinder på min väg. Målmedvetenhet, trygghet, lugn, engagemang och jävlar anamma hjälper mig över hindrena. Rastlösheten driver mig både framåt och bakåt. Så, vissa dagar funderar jag om jag bara ska göra något helt annat.

  • Hantverkare kanske? Jag hade trivts i blåställ, men fått värk i axlarna.
  • Trädgårdsmästare? Gräva i jorden hade känts perfekt jordnära, men jag hade intellektuellt sett blivit gravt understimulerad.
  • Forskare? Kreativt att få skriva och läsa, men har jag tålamodet att förkovra mig?
  • Börja jobba och skita i studierna? Pengamässigt är detta frestande, men jag hade nog vantrivts.
  • Vara evig student och aldrig komma loss från studierna? Detta ligger mig nog närmare, men något väl frustrerande…
  • Rädda-världen-människa? Satsa på att bli diplomat, mingla med hela civila, offentliga och privata sektorn? Näe.

Än så länge känns arkitektyrket som en bra väg. Påfrestande rätt många gånger, ska erkännas. Men dock! Kära omgivning, förlora inte hoppet. De stunder av total lycka när man hittat den perfekta planlösningen, eller vid insomningstillfället kom på den makalösa nischen, vrån, trappan, eller flera veckors projektångest som försvann bort i den lilla skissen eller modellen – ja, de stunder väger över och driver mig framåt.

I dagarna har jag bestämt mig för att byta avdelning till nästa år på skolan. Känner för att prova något nytt med insikten om att arkitektur kan göras på lika många sätt som det finns arkitekturskapare. Nästa stopp blir således bacheloruppgiften som ska runda av de tre första åren på arkitektstudiet. Vad som händer efter det får vi se då.

Till alla våra studenter i som tar studenten i vår: Grip fast i den känslan du har när du står på gymnasietrappan och sjunger studentsången. Den kan behövas plocka fram lite då och då när Verkligheten tränger sig på och framtiden visade sig vara lite mer komplex än bara ljusnande. 

Ps. Lät detta pessimistiskt? Det var inte intentionen i alla fall.

Telefonkömusik en form av psykisk terrorism

Publicerat den 18 april, 2008 i Sovrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Den senaste tiden har jag av olika anledningar varit tvungen att sitta i telefonkö. Det allra vanligaste har varit på grund av att mitt internet inte fungerar.* I varje telefonkö är det en ny sorts musik. En vanlig form av musik är den med klassiska inslag, violinstråkar, pampigt – jag tänker Paris under 1800-talet med kvinnor i parasoll och marängkjolar. Denna är nog så irriterande. Det kittlas nästan i arm- och knävecken som en jobbig eksem som omöjligen går att bli av med.

Men så förra veckan blev jag varse om en ny variant: Den där klassiska smörlåtar ändras om lite så att det bara blir lite mer smörigare. Om den ursprungliga låten var margarin-smörig, så har man här tillsatt extra effekter, tänk fett, så att den faktiskt blir kokosfett-smörig. Den som ätit rent fett vet att margarin är snuskigt, men vet också att kokosfett är (om möjligt) ännu snuskigare. Om vi så metaforiskt tänker oss denna telefonköform som en tvångsmatning av kokosfett, så kan jag lova er att man efter dryga tjugo minuter (ja, visst är minuterna dryga) är tämligen illamående. Så när man till slut bara vill spy av illamående så svarar telefonisten och plötsligt ska man vara trevlig för att framföra sitt ärende.

Idag fanns en ny variant på telefonkömusiken. Den tog priset i smörmusikskategorin. Här var nämligen panflöjtar inlagda. Om det är något som är irriterande så är det panflöjtar. Dessa dyker upp på flygplatser och shoppingcenter. Eller när indianer står på torget och spelar.

Slutligen, den värsta varianten av dom alla. Det var när jag i en kvart fick lyssna på danska hits från 1980- och 90-talet. Eller firserne og halvfemserne som man siger her i Danmark. Värre öronterrorism är svårt att finna.

Varför väljer företagen att ha jobbig musik i luren? De flesta som ringer är redan tillräckligt förbannade/irriterade/förvirrade. Varför förstärka denna frustration? Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att denna musik är rent fysisk och psykiskt skadlig. Om du börjar dagen med att sitta i telefonkö har du redan en dålig förutsättning för resten av dagen. Om du tvingas börja kvällen med en telefonkö-session grubblar du resten av kvällen varför det var tvunget av dom att grumla till den efterlängtade kvällsledigheten.

Inte minst är det väl påfrestande för telefonsupporten? Frustrerade kunder som laddas upp med ännu mer frustration, måste vara som en bomb av svårkontrollerbara känslor som ska kontrolleras. Jag har svårt för att kontrollera mig. Ärligt talat: Jag blir fullständigt ursinnig.

Anar jag en viss nedtryckt frustration som har legat och pyrt för länge under ytan på mig? Är det kanske bara jag som har dessa problem? Om inte, låten oss göra uppror mot allt vad panflöjter, muzak, smörigare-än-smörigast-musik och danska gamla hits!

Lätt för dig att sitta där och se glad ut som slipper höra på tokjobbig musik.

(Nej, jag är inte alls bitter för att mitt internet aldrig ser ut till att kunna fungera problemfritt. Inte alls. 0 % bitterfitta är vad jag är över att behöva ringa varannan dag till internetoperatören för att få samma svar om och om igen).

* Har du som tekniskt kunnig någon som helst aning om varför mitt internet fungerar av och till? Det är som om det sitter en jävligt irriterande tomte bakom uttaget och tycker att det är fantastiskt roande att stänga och sätta på, stänga av och sätta på, stänga av och sätta på internet gång på gång. Jag har fattat poängen, tomttönt! Enough is enough.

Om vår tids blindsjukdom för skrivstil

Publicerat den 26 mars, 2008 i Vardagsrummet. 6 kommentarer Etiketter: , , , , .

En smärtsam upptäckt har gjorts. Vår tid och det samhälle vi lever i kan inte längre tyda skrivstil.

Under en lång period i mitt liv har jag misstänkt detta; att människor snart varken kan läsa eller skriva skrivstil. Svenskalärarinnors mångåriga kamp i välskrivning blir ett minne blott och urblekta postit-lappar och analoga meddelanden som läggs på köksbordet som internkommunikation inom många familjer, blir för eftervärlden oläsliga. ”Tidstypiska dokument” mumlar framtidens människor. Den arkeolog som finner Rosetta-stenen för våra århundraden kommer bli den som öppnat upp en helt ny värld för sin tids historieskrivning.

Detta är kanske inte något vi tänker på när vi till vardags skriver det tionde sms:et för dagen, eller knapprar iväg ytterligare ett mail. Visst har dagens unga generation betydligt snabbare motorik i sms-tummen än den äldre dito (ja, de pinsamma icke-tekniskt begåvade fossilerna använder ju t o m pekfingrarna – bägge två dessutom!). Och visst blir de flesta bättre på att skriva snabbt på tangentbordet ju mer de skriver, vilket de också ofrånkomligen gör. Men då man ska skriva för hand hjälper inte ens den vigaste tummen eller de snabbaste fingrarna. Då hjälps bara finess, förmåga att skriva elegant och tydligt och hur man känner in pennans tyngd.

Och visst är det också så, att jag ibland sörjer den tiden då vi skrev mera för hand. Det blev en alldeles särskild knorr på var och ens personliga handstil. Det var tider det, då man som barn kom hem från skolan och det låg en liten lapp med små kluddar på och det på två millisekunder gick att avgöra om pappa eller mamma skrivit lappen. Dessutom kunde små symboler som exempelvis pilar finnas med som pekade på diverse saker (ta nycklarna här och posta detta brevet innan du går) som symboler infogade i texten.

I det tysta för jag därför en kamp mot denna samhällsutveckling. Inte nog med att jag tycker om att skriva för hand: Jag skriver nästintill oläsligt. Ofta har jag fått höra detta, att ”Bläää, Khadidja! Det går ju för fasiken inte att se vad du skriver!”. Och som sagt, för att tyda mänsklig skrift i analogformat, behöver man inga sms-tummar och tangent-fingrar. För det krävs en välutvecklad syn som grundar sig i att man vet hur vissa bokstäver ser ut när människor skrivit dom.

Att börja skriva läsligt, vore far beyond my level. Att texta vore fasligt värre, detta vore att kapitulera helt och lägga mig under digitaliseringsgiljotinen. Det vore faktiskt som att ta en slurk ur giftbägaren som sakta skulle mörda mina sista analoga celler i kroppen och därefter skulle de digitala sprida sig i en raslig fart. Kvar står jag med en överrörlig tumme och en kropp i vektorformat och pixelerad röst. Hemska tanke.

Ps. Nej, jag är inte bitter för att ingen kan tyda min handstil. Nej, jag är inte alls irriterad över att jag är en sopa när det kommer till datorer. Hoppas dock ni kan tyda vad jag skriver när jag skriver digitalt.