För ett par dagar sen damp det ner ett mail i min lilla elektroniska postlåda som gjorde mig uppriktigt asförbannad, men också väldigt förvånad. I mailet fanns, förutom glada hälsningar om en trevlig sommar och allt som hör till vid ett skolavslut, en lista med samtliga klasskamraters betyg. Således; Alla som fick A (uppradade namn), alla som fick B (lista med lite fler namn)…och så vidare till E. Vidare en liten fråga om någras portfolio kunde vara kvar över sommaren, för att visa de nästkommande förstaårsstuderande. Behöver jag nämna att det var de portfolios som hade fått högst betyg som skulle stanna kvar som exempel? Oops, nu råkade jag göra det i alla fall.
Ilskan över mailet beror till stor del över att läraren offentliggjorde allas betyg inför oss alla. Hur fantastiskt bra känns det i maggropen att vara en av de som fick ett betyg som man är missnöjd med och att detta sedan basuneras ut inför alla; av någon annan som man inte ens gett sitt tillstånd till och till råga på allt i kombination med hurtiga sommarhälsningar? Och omvänt; hur känns det att ofrivilligt bli utnämnd som praktexemplet själv och som klassens strålande stjärnor?
Men samtidigt, blottlägger inte det korkade mailet bara ytterligare en av betygssystemets negativa sidor? För visst är det möjligt att betygen ska vara rent individuella och, om man så önskar, något man gärna inte sprider ut inför andra. ändå kan jag inte låta bli att erinra mig om alla de gånger folk i klassen har frågat varandra ”Vad fick du? Vad fick du?”, såväl efter ett avslutningsbetyg som efter ett futtigt glosprov. Eller får reda på det via omvägar, antingen genom lärarens smygande påpekanden, eller elevernas egna besvikna eller positivt överraskade miner. Och visst har vi väl alla upplevt en och en annan klasskamrat som efter ett betygssamtal med ansvarig lärare har hoppat glädjeskutt eller gått därifrån med uppgivet nerdragna axlar.
Ytterligare en ful sida av betygssystemet framträder. Vi, i min klass fall, lägger upp ett helt års arbete innehållandes många med- och motgångar, slit och släp, glädje och – det ska erkännas, frustrationsmoment också, till bedömning. Vad vi får tillbaka är en bokstav. Säg mig; hur är det möjligt att kommentarer om ett läsårs arbete, med mängder av ritningar, skisser, modeller och en massa annat kan rymmas inom en bokstav? Vad säger bokstaven b om hur bra en student är på att skissa, ett d om huruvida studentens utvecklingspotential är inom yrket? Eller för att dra paralleller till min tidigare skolgång; vad säger ett mvg om vad jag känner till om Västvärldens historiska utveckling under 1800-talets andra hälft? Eller ett g om vad jag har förstått av algebra? Vad säger det mer, än att man vet att man blivit rankad i förhållande till andra?
Vad som också blir uppenbart då man får betyg, är att utbildningssystemet manifesterar ett ointresse gentemot eleverna. Ointresset bottnar först och främst i skolan inte vågar öppna upp för andra bedömningsformer. Det bottnar också i ett ointresse för att våga prova på nya arbetsformer. För när vissa menar att betygen fungerar som en sporre för att nå de höga betygen, så kan de likväl fungera ostimulerande och skapa uppgivenhet och meningslöshet hos andra. När veckor av hårt arbete från elevens sida kan sammanfattas i en, två eller tre bokstäver av en lärare som bedömmer under en betydligt kortare tid, kommer det garanterat att bli missar på vägen.
Så vad detta speglar är inte bara att den eller de lärare som sätter betygen har en stor makt, utan också att det (självfallet) blir en subjektiv tolkning. Och i en subjektiv tolkning spelar mycket annat in som kan grunda sig i personliga känslor, må de så vara positiva eller negativa. även om vi önskar att det ska vara en objektiv bedömning.
När utbildningssystemet visar ett ointresse för elevernas lärande och utveckling kommer eleverna också, inte nödvändigtvis visserligen, att visa ointresse tillbaka. Att elever kan få helt olika betyg och omdömen beroende på vilken lärare som bedömer är orättvist. Att bedömningsformerna fortfarande är demsamma som för sekler sedan, visar på ovilja att utvecklas. Att skolans arbetsformer gynnar vissa typer av lärande och utveckling – och därmed vissa grupper mer än andra, är tragiskt då man bortser från varje enskild individs unika egenskaper och förutsättningar.
Det är precis lika tragiskt som när elever studerar för att uppnå ett visst betyg, snarare än att drivas av en fascination för att lära och utvecklas. Lika orättvist som när ett betyg kan avgöra om du kommer komma in på drömutbildningen eller ej. ännu mer orättvist att sedan veta att det är svårt, ibland nästintill omöjligt, att överklaga ett sådant beslut.
När läraren offentliggör var och ens betyg inför alla, blir jag visserligen förbannad, förvånad och uppgiven. Men allra starkast är den känslan som finns kvar längst inne. Nämligen den om att jag stilla undrar var den glädjen finns över att få utvecklas och lära mig nya saker? Den fascinationen, som gjorde att jag som liten, frågade så mycket att jag fick smeknamnet ”tjatludd”. Varför försvann den, allteftersom jag blev äldre, skolan allt mindre kreativ och mer betyngd av krav och prestationer? Någonstans inom mig vet jag att skolan, åtminstone för min del, hade kunnat vara långt mer stimulerande om jag hade fått behålla den gnistan.
Det här var väl intressant?
även om det anses vara det dödligt snyggaste.
Senaste kommentarer