Etikettarkiv för 'ungdomar'

”Dagens stressade ungdomar”

Publicerat den 13 april, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Vi har hört om dem; de så kallade dagens stressade ungdomar.

De ska ha haft tre seriösa förhållanden bakom sig före 20,9 års ålder samtidigt som de kurtiserat hejdlöst i ungdomens glada dagar, myst i ullsockor på folkhögskola och målat ut sin själ, extraknäckt lite lagom käckt, räddat isbjörnar på Arktis (eller var isbjörnar i dessa klimatförändrade tider bor) och som den stegte løg på kartoffelmoset också ha skramlat ihop en respektabel samling Bolognapoäng i studeryggsäcken.

Det är kärt att dagens ungdomar vill och kan så mycket och inte alls märkligt om lite procentandelar psykbryter ner sig i kvartslivsdeppressioner.

En hastig blick över dagens facebookuppdateringar kan dock få den coolaste att bli stressvarm om öronen. Dagens ungdomar – och här åsyftas specifikt de som har födelseår 1989 eller senare – tycks tycka om att trycka på tyck-knappar. Allt de kan ha något att tycka om, ska tyckas om.

Tillhör du småkvistarna av människosläktsträdet som irriterar dig på CAPS LOCK-skrivstil eller Folk.Som.Skriver.Med.Fjortisdiktsfjantiga.Och.Onödiga.Punkter finns det säkert en sida där du kan bli medlem. Om du däremot vill visa politiskt jävlar anamma med ironiskt distans, kan du visa ditt stöd för en soptunna istället för Fredrik Reinfeldt eller varför inte en röd sockiplastsocka istället för Mona Sahlin? Det finns säkert en sida för det.

Nu vill jag inte heller kritisera dagens ungdomar för mycket. Jag är nämligen inte alls bitter för att att jag växte upp utan wikipedia som kunde göra läxan åt mig (det finns en fanpage för det om du önskar, förresten) eller ge läraren ett gott skratt tack vare google translate. Eller att jag inte gick på en av alla dessa uppmyllrande gymnasiefriskolor som erbjuder fri laptop till alla så att jag kunde få sitta på msn på skoltid – friskolor som omkonceptualiserade skoltid till fritid, eller hur det nu var.

Men ibland undrar jag: Är livet en tävling om vilken fb-sida som får flest fans och flest medlemmar innan vi dör? För då har vi uppenbara bekymmer med mänskligheten.

Idag kunde man nämligen läsa om Jordan Romero som bestigit Mount Everest. En påg som vid 13 års ålder har bestigit världens högsta berg kommenterar:

- Det är något jag alltid har velat göra innan jag dör.

Det är då vi, den några år äldre generationen, får bekymmersrynkor. För hur ska 13-årige Jordan Romero hinna bli fan av en massa sidor och medlem i olika grupper på fejjan om han ränner runt i världens högsta berg istället? Om han är så stressad att hinna bestiga Mount Everest innan han dör? Och att han känner påtaglig stress över detta innan han knappt hunnit komma in i tonåren?

Då är det skönt att veta att det finns en fanpage för Jordan hälsar en 23-åring som varken gått på istoppsberg, räddat isbjörnar eller sig själv för den delen.

Kan inte barn få vara barn?

Publicerat den 10 september, 2008 i Salongen och Sovrummet. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Jag blir så uppgiven när jag läser sånt här. Det har sagts förut, men jag säger det igen; kan inte barn få vara barn? Gör det något om man inte lyckats proppa in alfabetet och räknetal innanför skallbenen innan barnet börjat skolan? Det är knappast så att det inte finns tid för inlärning och korvstoppning under kommande nio års grundskola, helst tre års gymnasie, och ytterligare några extra års studier. Vad det däremot inte finns tid till är fantasi och kreativt tänkande. Vi är nog flera därute som upplevt hur vi började skolan med upptäckarglädje och lust att lära nya saker, men slutade skolan genom att vara skoltrötta och kritiska mot betyg, pedagogik och skolsystem.

Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.

Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven.  Att få bort störande mobiler -  och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.

Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:

images

Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.

Innerligt tacktal till er lärarjuveler som funnits i mitt liv!

Publicerat den 14 februari, 2008 i Salongen. 5 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Kommer du ihåg en riktigt bra lärare som du har haft? Som verkligen brunnit för att lära ut sitt ämne, som haft förväntningar på en och som verkligen brytt sig om ens utveckling och framtid?

Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”

Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.

Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.

Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.

En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!

På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.

Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.

På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.

Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…

* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.

Också barn ska ha rösträtt

Publicerat den 23 november, 2006 i Salongen. 4 kommentarer Etiketter: , , , , .

Att låta barn rösta är det enda rimliga (jag talar här om barn som alla under 18 år). Eftersom vi idag har representativ demokrati i Sverige, så innebär det att medborgarens största formella makt är att lägga en lapp i lådan vart fjärde år = rösta. Jag tror att det finns bättre demokratiska former så att besluten tas lättare och och av dom som berörs av besluten ifråga. Men om det nu är så att vi har denna demokratiform idag, så verkar det helt orimligt att barn och ungdomar inte också ska få rösträtt. Varför? Istället för att rada upp alla för-argument, tänkte jag rada upp alla motargument och sen ett motargument på detta:

  1. Barn är inte tillräckligt kompetenta. Det är mycket märkligt att man kan införa ett slags ”kompetenskrav” för att få räknas som fullvärdig medborgare. Det gör vi inte för andra samhällsgrupper. Tänk det absurda om vi införde kompetenskrav på alla kvinnor som har pms, på alla utlandsfödda (och särskilt dom från Norge) eller varför inte alla dom som är i åldern 67-71 – bara för att…tja, samhället skulle bedöma dessa personers erfarenheter, värderingar och framtidsdrömmar som något samhället inte behöver ta hänsyn till.
  2. Barn skulle bara rösta som sina föräldrar. Om informationen riktades så att barn skulle förstå politiken, och det finns också en hel del vuxna som inte förstår politik, så hade det underlättat för barnen att ta självständiga beslut. Och finns det inte en hel del vuxna som röstar som sin partner, sina föräldrar, arbetskamrater…. Och dessutom: Om det vore så att barn skulle rösta som sina föräldrar, så vad gör det? Det innebär ju bara att barnfamiljer får precis så många röster som berörs av de beslut som fattas.
  3. Föräldrarna skulle utnyttja sina barns röster. Återigen, barnfamiljer (eller rättare sagt, olika barnfamiljekonstellationer, för idag ser familjekonstellationerna inte ut som för femtio år sen) borde få större makt. Exempel: Familjen A består av två föräldrar och fyra barn. Som det ser ut idag så innebär det två röster för familjen A. Likväl är det sex stycken personer som berörs av de politiska besluten. Jämför detta med ett äldre par B. Idag får B sammanlagt två röster, och det är väl också rimligt med tanke på att två personer berörs av de politiska beslut som fattas hos B. Om barn fick rösta skulle detta dock innebära 6 röster för familjen A som består av 6 personer. Och fortfarande skulle B få 2 röster eftersom de är 2 personer. Alltså helt rimligt, och detta helt i samklang med parollen ”En medborgare – en röst!”.
  4. Barn är inte tillräckligt mogna. Jasså? Vad menas med mognad? Att man går i grå kostym och kan deklarera? Vad är det som säger att man måste vara mogen för att få rösta. Återigen börjar det likna något slags kompetenskravsystem.
  5. Barn skulle rösta på extrempartier och extrempartier skulle utnyttja barns röster. Det finns många som skulle kunna rösta på extrempartier, däribland vuxna vilket vi också ser idag. Men om man i Sverige slutar skyffla obehagliga diskussioner under mattan hela tiden, så hade extrempartier inte fått lika starkt fäste. Dessutom kanske det hade inneburit att övriga partier hade skärpt sig ytterligare och varit särskilt måna om att utforma en barnvänlig politik.
  6. Det finns så mycket man inte vet när man är ung. Det klart mest korkade argumentet men tyvärr också det vanligaste. Så genomdumt så det lyser. Exakt VAD är det som man inte vet när man är ung? Hur det är att vara 76 år i dagens samhälle? Hur det är att vara en trebarnsmamma? Hur det är att leva som student? Listan kan göras oändlig. Men vänd på det istället. Hur mycket vet 76-åringen om hur det är att vara 6 år idag? Hur mycket vet trebarnsmamman om hur det är att vara ett syskon bland tre? Hur mycket vet studenten om hur det är att gå i skolan som 12-åring?

Min slutsats är inte annat än följande: Barn borde få rösta därför att det handlar om demokratiska principer. Och att vi inte vågar ge barn rösträtt är för att vi tänker att det blir komplicerat, svårt och omöjligt att förverkliga. Men så är också de flesta av oss eniga i vi vill ha en demokrati. Och demokrati är inte alltid lätt.

Intressant?