Etikettarkiv för 'teknik'

Den enes mus…

…den andres problem. Det är då man frågar sig: Vem i hela världen kan man lita på?

När det gäller teknikprylar vill jag gärna vara fjantig martyr och helst tro att jag är drabbad av en stor konspirationsteori. Att varenda teknisk pryl som jag lägger sura studentpengar på helst ska krångla, vara oanvändbar eller allmänt jävlig. Efter att i snart tre år ha använt en fjantig liten resemus (eftersom jag vet hur det skulle krångla om jag köpte en ny), fick jag nyligen för mig att jag nu skulle investera i en ordentlig datamus. Min tappre teknikriddare ställde, som vanligt, upp på detta, cyklade långväga för att hitta en vettig och prisvärd, tog sig tillbaka över svenskdansk bro och den provades. Ja, den funkade! Efter detta lyckliga konstaterande togs en lättad promenad och hemma igen så skulle samma sak provas.

Nej, den funkar inte längre!

Så nu har jag en datamus som fungerade i ca 11 minuter.  Just det, märket heter också Trust.

En sak jag undrar över är hur det är möjligt att kunna använda teknikprylar, säg radior från 40-talet, men att något så enkelt (tänker man) som en datamus av idag inte håller längre än 11 minuter. Jag har senaste åren lämnat in  mobil (1 gång), kamera (1 gång), dator (2, snart 3 gånger), modem (4 gånger) och står nu här med ännu en pryl som ska reklameras.

Dags att återgå till kokvarmt surrig dator och XS-mus.

Kram

Khadidja – med rätt att kallas CAD

Sökes: tystnad i digitalt format

I dessa tider när fildelning är på tapeten, och egentligen har varit på fondväggarna rätt länge, undrar jag om det går att ladda ner tystnad?

Istället för att irriteras över människan som spelar schlager lite för högt på tåget, så tar jag fram hörlurarna med senaste hiten: tystnad.

När grannen spelar dryg techno eller rent personligen är högljudd, så kunde man sätta på högtalarna hemma, skruva på högsta volym med… tystnad.

När man fått fatt i vårens snyggaste skor kunde man man ha en aura av ett tystnadssurr (kanske i parfymform?), att världen bara stummade när man gick förbi dom.

Någon som har tips av var man kan ladda ner tystnad? Är i stort behov.

Tänk om jag är en prokrastinerare?

Vissa stunder känns allting så fruktansvärt segt. Eller snarare, jag är seg som inte får saker gjort. Egentligen har jag hur mycket som helst som jag kan sysselsätta mig med – ändå gör jag inte det. Som exempelvis detta ständiga projekt bloggen. Hela konceptet finns i huvudet och jag vet exakt hur den ska se ut. Ändå tär det på krafterna att ordna bilder, illustrationer och bakgrunder och annat grafiskt skit som bör fixas. Det tekniska känns som ett oöverstigligt berg av ångest att jag överlåter det helt åt någon annan…

Funderingarna duggar tätt; varför är jag så seg? Har jag slutat bry mig? Är det inte viktigt? Är jag hösttrött? Gott folk, jag vet det icke.

Allt jag vet är att jag har en tendens att relativt ofta skjuta upp saker som jag borde göra. Jag vet också att mitt arbetstempo tenderar att pendla mellan extremlångsam/funderande takt till arbetsnarkomaniskt energirus. (Intressant är att går jag på en utbildning där man konstant ska befinna sig i den senare fasen).

Frågan är om jag har tydliga drag av att vara en uppskjutare. Hope not. Eller prokrastinerare, kanske man skulle säga. Tyvärr låter det som en person med ett avvikande sexuellt beteende, typ någon som pinkar på träd eller tänder på plasthandskar.

Telefonkömusik en form av psykisk terrorism

Den senaste tiden har jag av olika anledningar varit tvungen att sitta i telefonkö. Det allra vanligaste har varit på grund av att mitt internet inte fungerar.* I varje telefonkö är det en ny sorts musik. En vanlig form av musik är den med klassiska inslag, violinstråkar, pampigt – jag tänker Paris under 1800-talet med kvinnor i parasoll och marängkjolar. Denna är nog så irriterande. Det kittlas nästan i arm- och knävecken som en jobbig eksem som omöjligen går att bli av med.

Men så förra veckan blev jag varse om en ny variant: Den där klassiska smörlåtar ändras om lite så att det bara blir lite mer smörigare. Om den ursprungliga låten var margarin-smörig, så har man här tillsatt extra effekter, tänk fett, så att den faktiskt blir kokosfett-smörig. Den som ätit rent fett vet att margarin är snuskigt, men vet också att kokosfett är (om möjligt) ännu snuskigare. Om vi så metaforiskt tänker oss denna telefonköform som en tvångsmatning av kokosfett, så kan jag lova er att man efter dryga tjugo minuter (ja, visst är minuterna dryga) är tämligen illamående. Så när man till slut bara vill spy av illamående så svarar telefonisten och plötsligt ska man vara trevlig för att framföra sitt ärende.

Idag fanns en ny variant på telefonkömusiken. Den tog priset i smörmusikskategorin. Här var nämligen panflöjtar inlagda. Om det är något som är irriterande så är det panflöjtar. Dessa dyker upp på flygplatser och shoppingcenter. Eller när indianer står på torget och spelar.

Slutligen, den värsta varianten av dom alla. Det var när jag i en kvart fick lyssna på danska hits från 1980- och 90-talet. Eller firserne og halvfemserne som man siger her i Danmark. Värre öronterrorism är svårt att finna.

Varför väljer företagen att ha jobbig musik i luren? De flesta som ringer är redan tillräckligt förbannade/irriterade/förvirrade. Varför förstärka denna frustration? Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att denna musik är rent fysisk och psykiskt skadlig. Om du börjar dagen med att sitta i telefonkö har du redan en dålig förutsättning för resten av dagen. Om du tvingas börja kvällen med en telefonkö-session grubblar du resten av kvällen varför det var tvunget av dom att grumla till den efterlängtade kvällsledigheten.

Inte minst är det väl påfrestande för telefonsupporten? Frustrerade kunder som laddas upp med ännu mer frustration, måste vara som en bomb av svårkontrollerbara känslor som ska kontrolleras. Jag har svårt för att kontrollera mig. Ärligt talat: Jag blir fullständigt ursinnig.

Anar jag en viss nedtryckt frustration som har legat och pyrt för länge under ytan på mig? Är det kanske bara jag som har dessa problem? Om inte, låten oss göra uppror mot allt vad panflöjter, muzak, smörigare-än-smörigast-musik och danska gamla hits!

Lätt för dig att sitta där och se glad ut som slipper höra på tokjobbig musik.

(Nej, jag är inte alls bitter för att mitt internet aldrig ser ut till att kunna fungera problemfritt. Inte alls. 0 % bitterfitta är vad jag är över att behöva ringa varannan dag till internetoperatören för att få samma svar om och om igen).

* Har du som tekniskt kunnig någon som helst aning om varför mitt internet fungerar av och till? Det är som om det sitter en jävligt irriterande tomte bakom uttaget och tycker att det är fantastiskt roande att stänga och sätta på, stänga av och sätta på, stänga av och sätta på internet gång på gång. Jag har fattat poängen, tomttönt! Enough is enough.

Om vår tids blindsjukdom för skrivstil

En smärtsam upptäckt har gjorts. Vår tid och det samhälle vi lever i kan inte längre tyda skrivstil.

Under en lång period i mitt liv har jag misstänkt detta; att människor snart varken kan läsa eller skriva skrivstil. Svenskalärarinnors mångåriga kamp i välskrivning blir ett minne blott och urblekta postit-lappar och analoga meddelanden som läggs på köksbordet som internkommunikation inom många familjer, blir för eftervärlden oläsliga. ”Tidstypiska dokument” mumlar framtidens människor. Den arkeolog som finner Rosetta-stenen för våra århundraden kommer bli den som öppnat upp en helt ny värld för sin tids historieskrivning.

Detta är kanske inte något vi tänker på när vi till vardags skriver det tionde sms:et för dagen, eller knapprar iväg ytterligare ett mail. Visst har dagens unga generation betydligt snabbare motorik i sms-tummen än den äldre dito (ja, de pinsamma icke-tekniskt begåvade fossilerna använder ju t o m pekfingrarna – bägge två dessutom!). Och visst blir de flesta bättre på att skriva snabbt på tangentbordet ju mer de skriver, vilket de också ofrånkomligen gör. Men då man ska skriva för hand hjälper inte ens den vigaste tummen eller de snabbaste fingrarna. Då hjälps bara finess, förmåga att skriva elegant och tydligt och hur man känner in pennans tyngd.

Och visst är det också så, att jag ibland sörjer den tiden då vi skrev mera för hand. Det blev en alldeles särskild knorr på var och ens personliga handstil. Det var tider det, då man som barn kom hem från skolan och det låg en liten lapp med små kluddar på och det på två millisekunder gick att avgöra om pappa eller mamma skrivit lappen. Dessutom kunde små symboler som exempelvis pilar finnas med som pekade på diverse saker (ta nycklarna här och posta detta brevet innan du går) som symboler infogade i texten.

I det tysta för jag därför en kamp mot denna samhällsutveckling. Inte nog med att jag tycker om att skriva för hand: Jag skriver nästintill oläsligt. Ofta har jag fått höra detta, att ”Bläää, Khadidja! Det går ju för fasiken inte att se vad du skriver!”. Och som sagt, för att tyda mänsklig skrift i analogformat, behöver man inga sms-tummar och tangent-fingrar. För det krävs en välutvecklad syn som grundar sig i att man vet hur vissa bokstäver ser ut när människor skrivit dom.

Att börja skriva läsligt, vore far beyond my level. Att texta vore fasligt värre, detta vore att kapitulera helt och lägga mig under digitaliseringsgiljotinen. Det vore faktiskt som att ta en slurk ur giftbägaren som sakta skulle mörda mina sista analoga celler i kroppen och därefter skulle de digitala sprida sig i en raslig fart. Kvar står jag med en överrörlig tumme och en kropp i vektorformat och pixelerad röst. Hemska tanke.

Ps. Nej, jag är inte bitter för att ingen kan tyda min handstil. Nej, jag är inte alls irriterad över att jag är en sopa när det kommer till datorer. Hoppas dock ni kan tyda vad jag skriver när jag skriver digitalt.