Etikettarkiv för 'svt'

Koppla av en annan del av verkligheten

Tänk om några, som inte alls kände till vår del av världen, fick komma hit och se på vår kultur med sina perspektiv? Så har ju antropologer och kolonialister från västvärlden gjort i minst hundratals år.

Se ”En annan del av verkligheten” (Meet The Natives), som handlar om fem män från den lilla ögruppen Tanna i Stilla Havet. De får komma till England  och se den engelska kulturen. Dokumentärserien är ömsint och varm, utan någon förlöjligande ton – den tillhör absolut en mina dokumentärfavoriter för det gångna året.

vanuatuans

De blir illa berörda av hur hundar behandlas bättre än människor, tycker det är obehagligt när suggorna ska insemineras för hur blir djuren tillfredsställda – och ska inte djuren få ha sex i avskildhet utan människor som glor? Och varför bryr sig engelsmän så fruktansvärt mycket om att städa?

Som sagt, se den.

Ett annat tips till läsintresserade läsare, är att läsa Hans Koppels Vi i villa. En kort roman som ganska exakt tar två timmar att läsa. Knivskarp precision i språket och humoristisk. Huvudpersonen Anders bor i en grå villaförort tillsammans med lustlös fru och mobbad dotter. Själv har han ett jobb som är ok men inte mer än så. Grannarna vänsterprasslar med varandra och Grabbarna spelar innebandy en gång i veckan. Livet känns förutsägbart. Sakta börjar han göra uppror mot det trista vardagslivet på sitt eget vis…

Vi i villa

Serverat. Samling. Sittning.
Smaka, berömma, fråga.
Gott vin.

Ja, den blev rekommenderad. Inte farligt dyrt heller.
Du säger att du ska komma ihåg.
Kvällens ämne: Andras fel och brister.

Ni förfasar er stillsamt över tidens vulgarisering.
Försiktigt trevande omdöme kring tevesnackis.
Ett omdöme som ökar i styrka när ni enats och satt ord på tycket.

Sugen på att läsa recensioner om boken? Svd, Expressen, NT, Bokmania, Bernur.

Förgrymmade vuxna!

Såg nyss, sent om kvällen, SVT:s Dokument inifrån Förgrymmade ungar. Se den! När samhället går i den här riktningen blir jag rädd, förbannad, ledsen och massa andra tråkiga känslor.

Det är oerhört tragiskt om vi börjar se barn som små manipulativa monster som ska disciplineras för att passa vuxenvärldens syn på vad som är rätt och fel. Består världen av en hotfull barnarmé* som försöker ta makten ifrån en vuxenvärld som har tappat greppet, men som nu jävlar i mig ska ”visa var skåpet ska stå”.** Skamvrår, hoppsan, jag menar visst lugna-ner-mig-själv-rum-målat-i-energigul-färg-och-utan-fönster, blir en uppfostringsmetod som lärare använder för att visa att barnet har gjort ett ”dåligt val”. Varför var det ett dåligt val att inte lyssna på läraren? Vem satte upp de gemensamma spelreglerna som lärarna står i samlad front för?

Allra mest tragiskt är när vi börjar funderar på vilken typ av framtida medborgare vi får. Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik, ojar sig över samhällets kollaps. Total anarki, utbrister han!

Bör vi inte oroa oss för vilket samhälle vi kommer att få om barn uppfostras att blint lyda regler utan att förstå varför? Människor som blir rådvilla så fort det inte finns någon som pekar med hela handen och förklarar vad de ska göra? Vilken usel nivå har vi inte hamnat på när floskler som ”ordning och reda i kunskapsskolan” betyder att lyda ordningsregler om kepsar och mobiler?

Det är bra att det finns en aktiv skoldebatt i Sverige, men det är skrämmande hur den förs.

Flumskola eller dumskola. Följa regler eller tänka intellektuellt. Kreativitet eller passivitet. Ordning och reda eller mobiler som stör. Lärare vid kateder eller kuvad lärare maktlös vid whiteboarden i kaotisk klass.

Ingetdera. Jag tror det finns många som önskar en skola där läraren är respekterad, men utan att hötta med pekpinnen. En lärare som rör sig bort från trygga tavlan och ut i klassrummet. Lärare som ställer frågor och motfrågor och uppmuntrar till kritiskt, analytiskt och kreativt tänkande bland eleverna. Lektioner som ägnas åt undervisning hellre än 35 minuters meningslöst tjafsande om störande mobiler. Där klassrummet präglas av arbetsro, men inte därför att man riskerar att hamna i ett isoleringsrum, utan för att det är så uppenbart självklart att det är så det ska vara.

Hur ser framtidens forskare och intellektuella ut som inte förmår tänka kritiskt och självständigt? Framtidens makthavare som inte kan fatta genomtänkta beslut för att det inte står i de Gemensamma Ordningsreglerna? Hur kommer Sverige stå sig i internationell konkurrens utan kreativa människor?

Och vem ställer Jan Björklund och de andra i naughty corner?

* Jag försöker använda terminologi som Jan Björklund förstår. Andra lättförståeliga ord för samme man är spelregler, disciplin, röda kort, ordning och reda.

** För att citera en lärare på den ordningssamma skolan i dokumentären.

PS. Har ni noterat att jag har bytt adress till http://khadidja.se?

The Man Of All Men

Ska jag eller ska jag inte? Pallar jag eller pallar jag inte? Vill jag eller vill jag inte? Jag tror det blir ett bestämt nej: Nej, jag ska, pallar och vill inte kommentera Halal-tv mer. Halal är helt enkelt inte längre så ball. Jag ska skriva ett inlägg på temat när jag pallar och har lust att göra det – när jag halal-pallar.

Däremot så är jag tvungen att notera, bara sätta en liten asterisk vid, att Cherin i slutet av avsnitt två kallade profeten Muhammed för The Man of All Men. När man egentligen ska/borde/måste säga Muhammed (p.b.u.h eller s.a.s eller f.v.m.h) kan vi helt enkelt säga, Muhammed – The Man of All Men (t.m.o.a.m).

Förresten, skulle man också kunna säga att James Bond är The Man of All Men? Har funderat på Bond en del senaste tiden, då jag fått höra att jag är lik den nya Bond-bruden, Olga Kurylenko. Det måste vara min nya pagefrisyr som gör det.

Även Olgor kan vara snygga! Jag har dock inte lugg, men funderar skarpt på det, när det uppenbarligen kan bli såhär snyggt. Tack och lov slapp jag även att heta Olga. Det kan diskuteras om Khadidja är så mycket bättre… Hur som skit, ska jag se filmen är det bara för att a) Judi Dench alltid är en iskall höjdare och b) jag vill se hur Olga är in action.

Nu tror jag att jag återgår till mina böcker om hållbar stadsplanering. Arkitektur förblir fortfarande en aningens mer i mitt field of interest, än vad Halal-tv är.

Bloggat: Camilla Grepe, Svensson, Bloggywood, Senses,

Ps. Inte varje dag man får ihop nedanstående taggkombination.

Allt kan inte legitimeras utifrån religionsfriheten

Ett redan tjafsigt ämne som Halal-tv blir inte mindre tjafsigt i ett program som Debatt, där det sitter mussekvinnor- och män, en rabbin med armarna i kors och tillhörande fru, Carl Hamilton med uppgiven min, Abd el Haqq Kielan i farbrors-stil, Pernilla Ouis, en sverigedemokrat, Nima Daryamadj, Zaida Catalan (mp), halal-ansvarig utgivare Joakim Sandberg. Med Janne Josefsson som programledare som gärna vill göra dela med sig av sin personliga åsikt så fort tillfälle ges, blir det såklart ännu tjafsigare.

De allra flesta i studion var av Catalan-kaliber: ”varför kan vi inte bara acceptera varandra som vi är”, men vad gjorde det egentligen? Det gänget framstod bara som mer korkade ju mer de lade fram sina argument. Nåväl, jag orkar inte gå in på alla detaljer kring programmet, det gör t ex Nima alldeles utmärkt själv (som hade flera viktiga poänger), men kan ta upp en del.

Som många andra gånger, när jag ser muslimska ”bröder och systrar” (mina biologiska räcker gott och väl), blir jag generad och uppgiven. Ska jag skratta? Gråta? De muslimska systrarna sitter i slöjor och argumenterar för att man inte ska skapa ens det ”minsta utrymme” för fysisk kontakt mellan män och kvinnor. Seriöst ladies, jag vet inte en enda svensk man som någonsin har tänkt att en vanlig handskakning skulle vara en sexuell invit. Att sen vissa muslimer tycks tro att en hälsning kan leda till att man hoppar i säng med varandra säger mer om dessa muslimer själva än någon annan.

”De muslimska bröderna” är inte mycket bättre. Här hade vi Ammar Daoud som berättade om att (han som) man har rätt till sin (dotters) kropp. För det var antagligen detta han menade när han berättade orsaken till varför hans dotter inte deltar i skolans simundervisning. Mohammed Amin Kharraki från Sveriges Unga Muslimer, var milt sagt upprörd över Carl Hamiltons ”rasistiska” beteende.

Hej kom och hjälp mig…

Slutligen Carl Hamilton själv, som tycktes vara uppgiven och ursäktade sig med att grälet var för fem månader sen etc. Särskilt skoj var det de gånger han drog ett djupt andetag och började med ”Janne.” för att liksom prata allvar med en femåring stökig unge som betett sig ohyfsatt…

Det är beklagligt att se hur Joakim Sandberg tar på sig rollen som språkrör för Cherin Awad. ”Här har vi en muslimsk kvinna som 13 gånger tagit avstånd från stening”, och stackars Cherin är bara ett offer för medias häxjakt. Snyft, jag tror nästan en tår börjar framkallas i ögonvrån.

Så kan vi också fråga oss varför Cherin tar avstånd från stening av otrogna. Det är ändå en princip som är ganska klart uttalad i Koranen. Cherin tar avstånd från Guds egna ord på samma sätt som hon tar avstånd från Hamiltons utsträckta hand.

Nästa irriterande person är Zaida Catalan. Kan vi inte acceptera varandra som vi äääär? Mitt svar, nej det kan vi faktiskt inte. Alla beteenden kan inte accepteras utifrån tesen om att alla bara kan få vara som de äääär. Så är det i alla samhällen, inte minst i ett sharia-styrt samhälle (där blir man t ex inte accepteeeerad om man är bög). Dessutom fattar jag inte varför Zaida kindpussar fransmän men inte kräver av en muslimsk man att han ska ta henne i handen. Varför är hon inte som hon ääär i Frankrike? Varför kräver hon inte att bli accepteeeerad där?

Irriterande person/er är vidare de muslimer som hänvisar till rellischåss frihet. Är det ett argument i sig? Tänk längre snälla. Att sedan andra, icke-muslimer, gång på gång hänvisar till detta argument är nästan ännu värre. Är det inte ett tragiskt betyg för en sekulär demokrati som Sverige, att det gång på gång fungerar att hänvisa till religionsfrihet som legitimerande argument?

”Islam säger” är sedan långt tillbaka i mitt liv något av den mest hatade meningen och fortsätter att förbli det. Vem säger? Hur ser denna islam ut? Hur låter den när den säger? När sa islam detta till dig? Hur förmedlades det till dig?

Det finns säkerligen en hel del av oss som undrar om alla muslimer verkligen tänker så här, som tror att en uträckt hand betyder, ”Hej, vill du ha sex med mig?”

Jag tror, och hoppas, att så är inte fallet. De flesta muslimer som jag känner bryr sig ärligt talat inte. De är allra mest förbannat trötta på att muslimer endast förekommer i media i egenskap av att vara muslimer.

Halal-slakt av halal-tv

Igår var dagen för Halal-tv i SVT. Idag är dagen för slakt av programmet. Kära vänner, här kommer en halalslakt av Halal-tv:

Redan från början var programidén diffus och svårtolkad. Var de tre muslimska kvinnorna programledare, journalister eller huvudrollsinnehavare? Jag har tidigare skrivit om denna puckade idé, och resultatet blev ungefär som jag hade väntat mig. Temat var klass, och kära jössanes vilken låg intellektuell nivå det var på samtalet. ”Hej Krösus, har du varit i Botkyrka någon gång?” följt av ”Asså, typ det är ändå kasst att några har mer än andra i samhället”. Vad var syftet? Vart ville man komma med diskussionen?

Den största diskussionen kom dock upp i grälet med Carl Hamilton. Grälet inleddes med att huvudrollsinnehavarna Cherin Awad och Khadiga el Khabiry inte vill ta honom i hand, därför att han är man. De ville hellre hälsa på ”muslimskt sätt” genom att ta handen för bröstet. Aldrig tidigare under hela min uppväxt har jag sett detta göras bland muslimer och det verkar konstigt att börja göra det nu. Vill Cherin och Khadiga vara trendsetters för en ny svensk hälsningstradition har deras karriär i varje fall börjat uselt.

Nu tycker jag i och för sig att flera av Hamiltons kommentarer var rätt klantiga och direkt olämpliga, men det kan också till viss del förklaras av hans känslosamma reaktion. I den svenska kulturen ses det som kränkande att inte ta någon i hand, särskilt inte en vänligt utsträckt hand. Det ursäktar å andra sidan inte på något sätt hans ogenomtänkta  kommentarer om att personer som inte kan anpassa sig bör bo i en jordhåla eller åka hem till Iran.

Att efterföljande diskussion sedan hamnar på sandlådenivå i stil är ju självklart. Som vanligt. SVT:s företrädare Joakim Sandberg lyckas inte ens reda ut vad programmets vill. Bakom honom står huvudrollsinnehavaren Dalia Kassem som ger en lång utläggning varför muslimska kvinnor inte behöver skaka hand med främmande män. Här går hon till attack på Dilsa Demirbag-Sten som med sina förvirrade och otydliga inlägg knappast får fram några vettiga synpunkter. Synd, eftersom hon annars kan ha rätt vettiga åsikter, särskilt kring hederskulturen. Slutligen har vi Carl Hamilton som själv får ge sin syn på saken.

Så tack SVT för att vi har ännu en gång har fått en onödig debatt om muslimer i Sverige! Vad härligt att vi nu allesammans kan provoceras och stimulera våra små fördomsfulla små hjärnor med viktiga ämnen såsom handskakningsprocedurer, slöjor och stening av otrogna. Mashallah!

HD:s Roger Wilson skriver tänkvärt om programmet ur en journalistisk aspekt. Nima bloggar också på temat. Andra skriver på temat:

Hur halal är halal-tv?

Suck. Jag blir så trött när jag ser sånt här. På måndag börjar SVT att visa det nya programmet Halal-tv. Eftersom programmet inte börjat sändas än är det svårt att förhålla sig till hur programmet är, men det är värt att kritisera det som programkoncept.

Igår kritiserade Dilsa Demirbag-Sten SVT på SvD Brännpunkt för att låta tre religiösa leda ett program inom public service. Nu håller jag visserligen inte med henne på alla punkter, men kritiken har ändå sina poänger. Framför allt är jag enig i att det är förvånande att SVT väljer att låta tre kvinnor som, utåt sett i vart fall, knappast representerar den mångfald som finns bland muslimer.

Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

I häromdagens Go’Kväll var  två av programledarna med, varpå Cherin Awad vid ett tillfälle säger: ”Det finns en mångfald och den måste man kunna se”. Var finns mångfalden i detta program då? Jag saknar den muslimska ateisten, den extremfundamentalistiska och den muslimske bögen. Skulle inte de också kunna få vara med i leda halal-tv? Jag tror inte att tre superambitösa, högutbildade kvinnor – djupt troende och beslöjade, med uppväxt i Sverige men med bakgrund i arabvärlden, representerar denna mångfald bäst.

Jag förstår grundtanken med att många är urbota trötta på att muslimer bara finns med i den offentliga debatten när det handlar om hedersmord, terrorism och könsstympning. Men nu blir det patetiskt åt andra hållet. De senaste exemplena på ramadanbloggar innebär bara att samma sak upprepas: muslimer hamnar i försvarsställning. Och jag är minst lika trött på myspys med dadlar och mjölk som av terroristen med bombbältet.

Jag vill se muslimska kulturjournalister, akademiker, lärare, städare, politiker, företagare, affärsmän, vårdbiträden – you name it. Muslimer är dock bara jämställda när det ställs samma krav på dom som alla andra medborgare och när de har samma frihet som alla andra att få hålla sin tro privat. Så slipper vi se töntiga sverigedemokrater som hackar tänderna för Islamiseringen Av Sverige. Buuu. Ni vet, muslimernas ondskefullt sammansvärjda plan mot det svenska samhället.

Är inte det egentliga problemet att muslimer bara finns representerade i offentligheten i egenskap av att vara just muslimer?

Pretto-Ågust i ångestformat

Igår såg jag SVT:s juldrama August som jag hade sett fram emot lite… Det hela började tråkigt och lamt – och fortsatte att vara det i en och en halv timme framåt. Fastän att en stor del av den svenska skådiseliten var samlad har regissören Stig Larsson tillsammans med manusförfattaren Peter Birro inte lyckats med att få dramat att ens kännas intressant.

Scenerna verkar inspelade på ett avstånd och man kommer aldrig karaktärerna nära. Mest får jag känslan av att detta lika gärna kunde vara en medioker mexikansk eller arabisk dramaserie (det vill säga ”sopigt”). Allt går långsamt framåt, skådespelarna framställs som amatörmässiga, ljuset är blåaktigt och används på fel sätt och ljudet känns hårt och kalt.

Och till syvende och sist känns herr Ågust själv som en inkarnation av Peter Birro själv, som en wannabe som kämpar mot kvinnoförtryck och klassamhället. När Ågust i en scen säger något som ”Jag kunde inte tyst se på när flera poliser var på en man”, efter att ha gett sig in i ett slagsmål med poliser som gett sig på en demonstrerande arbetare, himlar jag med ögonen och gör en låtsas-gest med fingarna i halsen.

Nej, torrt, tråkigt, meningslöst och framförallt pretto. Slösa inte er 28 december-kväll med att se andra delen.

Om den interna muslimska debatten i Existens

Imorgon kväll, mer exakt den 9 oktober kl 20.30, sänds SVT:s religionsprogram Existens. Det är sista delen för säsongen och kommer att handla om den muslimska debatten. Om du inte har tid/möjlighet att se programmet på tv imorgon, kan du se repriserna eller se det direkt på datorn.

Det ska bli intressant att se programmet. Jag är själv med och är således nyfiken på hur resultatet blev. (Så för den som vill se hur jag ser ut i fysisk person kan se detta imorn). Andra medverkande är Muhammed Fazlhashemi, Hooman Anvari, Suad Mohammed, Muhammed Saeid Vaezi och Mehmet Kaplan.

Barndomstrauma: Ika i rutan

Kommer ni ihåg barnprogrammet Ika i rutan som SVT sände i slutet på 80-talet? Jag gör! Och det är med obehagliga skräckkänslor som jag gör det. Den hårt svart-och vitsminkade kvinnan med märklig dialekt har nog skrämt fler än mig. Så plötslig, en juldag som denna år 2006, så började jag fundera på detta. Var hon så läskig? Skulle jag reagerat likadant om jag sett programmet idag?

Om man tänker på ingredienserna i programmet så är det väl kanske inte märkligt att man blir vettskrämd.

  • Miljö. Svart- och vitrutiga golv. Enfärgade väggar. Enorma ytor. Få möbler. Inget som påminner om en miljö man känner till.
  • Karaktärer. Här är ju Ika själv såklart den mest läskiga. Kritvitt ansikte, svart läppstift och svartsminkade ögon. Och allt som oftast kringskuttandes i en svart tajt dräkt. Och så får vi inte heller glömma skelettet Åke.
  • Musik. Totalknasig. Låter som någon slags terapimusik.
  • Handling. Ika byter karaktärer… se t ex introt.

Så nu hittade jag, till min glädje kanske jag skulle kunna säga, några klipp från programmet på youtube. Som terapi har jag tittat på några avsnitt och har kommit fram till följande:

  • Hade jag varit liten idag hade hon förmodligen fortfarande skrämt skiten ur mig.
  • Hon är fortfarande skrämmande.
  • …men hon är också skrämmande cool, mystisk och ja, vacker och snygg.
  • Hittade en hel massa kulturkritik inblandat, eller vad man nu vill kalla det. Se t ex klippet Ika är stygg. ”Jag är sååå snäll, så snäll, så snäll. Så snällaste flickan i hela världen är jag….. Men ibland, så blir jag bara så stygg. Det är ingenting jag kan hjälpa, det bara kommer över mig. Och då blir jag den STYGGASTE flickan som finns. Och då gör jag allt det där som är förbjudet, allt man inte får göra.” Härligt sagt.

Och plötsligt ser jag att programmet ser så…kulturellt ut på något vis. Det måste vara miljön. Men särskilt Ika, den skruvade karaktären med svarta kläder. äkta kulturmänniskekläder.

Andra klipp med Ika: