Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

Svenskar brukar ju annars inte direkt vara internationell kända för att vara ett gapigt och dramatiskt folk. (Och mmm, vad härligt politiskt inkorrekt och göttigt det känns att få generalisera så här grovt). Kanske kanaliseras svenskens vrede och frustration ut i utropstecknen?

Herr Svensson blir inte arg på det viset att han krossar glas, skriker diverse saker om folks mamma och förbannar fan och hans moster. Nej, herr Svensson, går civiliserat in på facebook och skriver en prydlig rad om att ”Svensson is arg!”.

Hur gör Svensson om han är så jävla arg att han inte vet vad han ska ta sig till? Svar: Han skriver ”Svensson is arg!!”. Han trycker gärna till extra hårt när han slår ner det andra utropstecknet. Varningsblinkers börjar lysa – Svensson när han på sånt här humör ska man passa sig lite för.

Ärligt talat vet jag inte vilken ilskekultur jag föredrar. Porslin i väggen eller utropstecken i statusfältet?

Jag kan själv bli något irriterad på om jag får ett sms där varje mening avslutas med ”…” eller ett ”!” eller flera, återkommande kommatecken. Det är stor skillnad på följande sms:

”Hej… Hur är läget… Hörde vad som hänt… det är helt galet ju… Vore trevligt att ses… Kram…”

jämfört med om man använt andra skiljetecken:

”Hej! Hur är läget? Hörde vad som hänt! Helt galet ju! Vore trevligt att ses! Kram!”

I första fallet får man intrycket av att personen egentligen vill säga något i stil med (mina kursiveringar är mina kommentarer):

”Hej… Hur är läget… (inte nog med att det är jobbigt att skicka ett sms, man ska fråga folk om hur de har det. Livet är jobbigt.) Hörde vad som hänt….det är helt galet ju… (nu börjar det här bli så jobbigt, men jag kan väl pressa ur mig en anledning till varför jag hör av mig). Vore trevligt att ses… Kram… (Ja, och jag menar det så innerligt. Jättetrevligt. En innerlig kram ska du också få. Eller inte).

Det bestående intrycket av ett sånt här meddelande är att personen tycks tycka det är kämpigt och motigt att ta kontakt. Framför allt verkar personen inte vara någon som står för vad den säger och tycker. Allt kan döljas  bakom tre punkter, som liksom ger ett dimmigt skimmer över texten. Å andra sidan finns den jobbiga motsatsen, d v s de som fullkomligt megafon-skriker meddelandet rakt i ansiktet:

”Hörde vad som hänt! Helt galet ju! (Wow, ta det lugnt mannen! Var fick du reda på det egentligen?) Vore trevligt att ses! Kram! (Görtrevligt ja! Har jag något val? En förfrågan som avslutas med ett tydligt utropstecken känns snarare som en befallning).

En ännu jobbigare utropspersonlighet är de som använder fler än ett utropstecken. Dessa har nog de flesta mött på sin arbetsplats eller i trappuppgången med små anonyma lappar. Faktum är att det är just det som är så karakteristiskt med denna typ: de är anonyma. Den vanligaste torde väl vara denna:

”Plocka undan efter dig och ställ in disken i diskmaskinen!!! PS!!! Din mamma jobbar inte här!!!”

eller denna är också vanligt förekommande:

”Ta bort luddet ur filtret på torktumlaren!!! Om detta ofog fortsätter riskerar DU att bli avstängd från att använda dig av tvättstugan i fortsättningen!!!

Säger vem? Vem håller koll på om det är jag eller min kollega som glömt ställa in kaffekoppen i tvättmaskinen? Vem vet om det var jag eller föregående granne som glömde kvar luddet?

Min teori är den att det är två typer av människor som står bakom dessa ursinniga meddelanden. Den första typen är de som vanligen är tysta, fogliga och går i lite släpande takt och med fötterna i blygsamma positioner. Denna typen av människor knyter näven i fickan och slår hårt på tangentbordet när dom väl ska få ut sin länge underpyrda vrede. Det är de människor som alltid diskar undan andras äckliga kaffekoppar och tar bort andras ludd i torktumlaren. Men nu har de fanimejen fått nog!!!! Och en dag sitter det en lapp i tvättstugan eller personalrummet. Ingen avsändare – men de alltid lika obligatoriska utropstecknena.

Den andra typen är de som redan är ursinniga, 24/7. Allt som är fel beror på alla andra och om alla andra bara skärpte sig skulle de fått ro i sina sinnen. Alltmedan omgivningen tänker att om personen ifråga bara kunde tagga ner skulle hälften vara vunnet. En sådan här människa är lite som Kalle Anka: ju argare, desto roligare. Det är därför som inte heller dessa meddelanden går fram.

Sedan har vi också det förkastliga användandet av endast två skiljetecken i följd. Hur knasigt blir det inte med två utropstecken eller två frågetecken i rad? Det blir en oanvändbar tårta-på-tårta-effekt där det ena frågetecknet ställer sig frågande till det andra frågetecknet.

Sist men inte minst, har vi de alltid lika intressanta kulturmänniskorna. Dessas förkärlek för kommatecken i allmänhet är otroligt imponerande. Semikolon och kolon är en annan favorit bland skiljeteckenfamiljen. Att läsa en recension av en kulturskribent är som att vandra i bisatsernas djungel. Bisats efter bisats efter bisats staplas på varandra och skiljs endast åt med kommatecken (eller semikolon) och till slut har man förvirrat bort läsaren. Kvar står kulturskribenten i sina snitsiga kläder och glasögon och har triumferat över läsaren som inte förstått ett dyft och känner sig dummare än förr (och kulturskribenten känner sig mer kultiverad). Vi ska naturligtvis inte heller glömma bort att många akademiker faller innanför den här kategorin. Bakom det-är-av-yttersta-vikt-att-vi-bibehåller-vårt-fackspråk-fasaden döljer sig en oförmåga att kunna uttrycka sig klart och precist utan förluddigande omformuleringar.

Ps. En förträfflig kombination av dessa två är ju arkitektkåren som är en skön mix av såväl kulturmänniska som akademiker. Om arkitekternas uppfluffade nonsensspråk har jag dock redan skrivit ett längre inlägg om.