Etikettarkiv för 'studier'

Räta på ryggen, arkitekter

Publicerat den 1 maj, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor.  När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Räta på ryggen, arkitekter

Publicerat den 1 maj, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor.  När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden med morgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Den ljusnande framtiden i vår

Publicerat den 19 maj, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Likt en tant som lutar sig tillbaka i gungstolen och minns gamla lyckliga dagar, lutar jag mig tillbaka i skrivbordsstolen och minns den varma känslan som fanns då jag var ung (snarare yngre än vad jag är nu). Känslan av att hela framtiden låg framför mig och att jag kunde välja och vraka fritt bland alla möjligheter som öppnade sig för en, den känslan var ljuvlig.

Många timmar ägnades åt att undersöka utbildningar och kurser, drömma fritt och förtjusningsvåndas över den tid som komma skulle, efter den 12-åriga skolgången. Herrejäkel, jag skulle göra precis vad jag själv ville och jag skulle bli bäst på det också.

Så kom verkligheten och knackade på dörren. Verkligheten är ett paraplybegrepp för CSN, ekonomi, praktiska saker, mänskliga relationer, hälsa, psyke, framtidsprognoser. En annan viktig aspekt av Verkligheten är det som kallas känslor. För min del sätter beslutsångest, otillräcklighetskänsla, tvivel och litenhet ibland små snubbelhinder på min väg. Målmedvetenhet, trygghet, lugn, engagemang och jävlar anamma hjälper mig över hindrena. Rastlösheten driver mig både framåt och bakåt. Så, vissa dagar funderar jag om jag bara ska göra något helt annat.

  • Hantverkare kanske? Jag hade trivts i blåställ, men fått värk i axlarna.
  • Trädgårdsmästare? Gräva i jorden hade känts perfekt jordnära, men jag hade intellektuellt sett blivit gravt understimulerad.
  • Forskare? Kreativt att få skriva och läsa, men har jag tålamodet att förkovra mig?
  • Börja jobba och skita i studierna? Pengamässigt är detta frestande, men jag hade nog vantrivts.
  • Vara evig student och aldrig komma loss från studierna? Detta ligger mig nog närmare, men något väl frustrerande…
  • Rädda-världen-människa? Satsa på att bli diplomat, mingla med hela civila, offentliga och privata sektorn? Näe.

Än så länge känns arkitektyrket som en bra väg. Påfrestande rätt många gånger, ska erkännas. Men dock! Kära omgivning, förlora inte hoppet. De stunder av total lycka när man hittat den perfekta planlösningen, eller vid insomningstillfället kom på den makalösa nischen, vrån, trappan, eller flera veckors projektångest som försvann bort i den lilla skissen eller modellen – ja, de stunder väger över och driver mig framåt.

I dagarna har jag bestämt mig för att byta avdelning till nästa år på skolan. Känner för att prova något nytt med insikten om att arkitektur kan göras på lika många sätt som det finns arkitekturskapare. Nästa stopp blir således bacheloruppgiften som ska runda av de tre första åren på arkitektstudiet. Vad som händer efter det får vi se då.

Till alla våra studenter i som tar studenten i vår: Grip fast i den känslan du har när du står på gymnasietrappan och sjunger studentsången. Den kan behövas plocka fram lite då och då när Verkligheten tränger sig på och framtiden visade sig vara lite mer komplex än bara ljusnande. 

Ps. Lät detta pessimistiskt? Det var inte intentionen i alla fall.

Lägesrapport

Publicerat den 10 maj, 2007 i Sovrummet. 4 kommentarer Etiketter: , , , , .

Ja, nu är det sent på kvällen, men jag får väl skriva av mig lite aftonfunderingar (nej, det var inget sånt om det var det ni trodde jag menade med ”aftonfunderingar”). Det blir mest en sporadiskt sammanplockat lista av lite allt smått och gott:

  • Skolan känns bra, nu börjar jag så småningom förstå vad det är vi lär oss och se någon mening i att göra svarta fyrkanter.
  • Där jag bor nu är pissöde, tråkigt och jag blir ängslig. Tanken på att bo här till höst gör mig svimfärdig.
  • Jag tänker inte bo här i höst. Inte en chans. Inte en höst till med försenade s-tog klockan halv tolv på natten (efter att ha suttit på skolan och byggt modell, ständigt inångandes limångor). Inte en termin till med att inte kunna göra roliga saker i Köpenhamn. Inte en termin till med att känna att jag bor här fast ändå inte.
  • Jag är väldigt nöjd med min utbildning. (Ska ni läsa till arkitekt, läs i Köben! Stundom frustrerande, men sjukt lärorikt!)
  • Min klass kommer fortsätta sin kraftiga decimering av antal klassmedlemmar. Frågan är nu; blir vi den minsta klassen på skolan nästa år?
  • Emellanåt får jag extrem hemlängtan. Då dyker ondskefulla tankar upp i huvudet; ska jag flytta till Malmö? Vilket leder till nästa spörsmål; Orkar jag pendla två och en halv timme om dagen? Troligtvis inte.
  • Jag skulle vilja få ut mer av Köpenhamn som stad. Var är det fint att fika? Var finns det bra butiker? Vilka bra ställen finns att gå till?
  • Ett önskemål om en mer spännande fritid önskas. Var får jag tag på det? Innan hade jag alltid tusen grejer att göra, för mycket saker faktiskt, men nu är det snarare tvärtom.
  • Att få träffa fler personer som inte läser detsamma som jag, är ett starkt – mycket starkt, önskemål.

Så, till dig som har några tips på vad jag kan göra med min livssituation, fram med det nu! Jag behöver en massa tips och förslag på vad jag kan göra för att det ska kännas bättre inför nästa termin. Annars vet jag inte vad jag gör.

Vad jag ska göra just nu, är dock att borsta tänderna, ta på mig mitt mysiga tantnattlinne (bleka blommor, knälångt och spets kring halsen och dessutom små puffärmar. Hur mysig som helst). Sen ska jag sova. Tror mina ögon skulle behöva få vila lite och vara lite glada en stund. Kram!