Som tur är är det inte bara jag som känner på detta viset. Häromdagen fick jag min första stora uppenbarelse inom arkitektursfären, då jag fann uppsatsen Om att bli arkitekt. En stor lättnad infann sig djupt innanför revbenen. Liksom författaren till uppsatsen, Lisa Wingård, tror jag inte på att god arkitektur skapas ur rutten ångest. (Vill du finna mer om artikeln, googla på ”arkitekt ångest” – det gjorde jag). Med anledning av detta har jag skapat mitt eget lilla manifest för självbevarande, ett slags riktmärke för att se var jag är idag och var jag inte vill vara i slutet av min utbildning.

1. Jag ska aldrig ens komma på tanken om att vilja ha Gerrit Rietvelds stol i mitt hem. 

2. Min musiksmak ska inte utvecklas till att bestå av electro-musik utan några som helst sånginslag.

3. Jag ska aldrig attraheras av män i för små byxor som sitter på endast 27 % av häcken. Och med för långa och platta skor.

4. Holland, Schweiz och Japan ska inte nödvändigtvis vara mina favorit- och inspirationsländer bara för att det är alla andras.

5. Trots mitt synfel så vill jag inte ha glasögon med svarta kraftiga bågar av extremrektangulärt format.  även om det anses vara det dödligt snyggaste.

6. Mitt liv ska också finnas utanför en krets av svart- och gråklädda människor med oversizade tröjor och downsizade byxor.

7. Originalitet är inte ett begrepp som en homogen grupp (läs arkitekter) har ensamt patent på. Och homogent därför att det blir det när en hel yrkeskår pratar på samma sätt, har samma åsikter, samma klädstil, samma matsmak, samma smakpreferenser what so ever.

8. Jag ska aldrig slicka röv för stora manliga arkitekter.

9. Att vara kritisk innebär att stå för det du själv tycker, för det som du har observerat, för det du vill ändra på – inte det som en (manlig) arkitekt i högre position än dig tycker.

Detta var nog allt. Spridda tankar en lördagsförmiddag efter en virrig start på arkitektskolan efter ett välbehövligt jullov. Och nej…jag är inte föraktfull. Endast observerande och något på min vakt för att inte fullständigt förlora mig själv i snurriga tider.

1. Vem bryr sig om arkitektur – egentligen? Ja, egentligen vem bryr sig? När jag, tillsammans medfamilj och bekanta, vrider nacken ur led och sliter ner mina skor för att undersöka arkitekturen runtomkring oss verkar den som går bredvid mig praktiskt taget inte bry sig. Själv står jag där som ett fån: ”Men hallå, ser du inte? Den oslagbart fantastiska tegelstenen! Säkert från sjuttonhundratalets sista decennier.” Eller mina alltför många sura kommentarer om nya byggnader som byggts som akvarier med enorma glasfasader, där man undrar om det ens finns utrymme för den enskilda människan att få göra de där privata sakerna ingen annan får se. Varför är det ingen som bryr sig?
2. Arkitekters konstanta gnäll över för lite sömn och för mycket arbete. Visst är det så att arkitekter är ett arbetande släkte. En arbetsvecka på sextio timmar är inte alldeles ovanlig. Och om det inte genererar annat än trötthet och påsar under ögonen – som en extra förstärkande kant kring de redan kraftigt markerade glasögonbågarna, varför då fortsätta? Det ger ju inte ens pengar. Ja, det är sant. De arkitekter som tjänar stora cash är en liten beundrad minoritet.
3. Arkitekternas lilla insnöade värld. En gång sa en snubbe till mig (då han hörde att jag funderade på att studera till arkitekt), ”Mmm. Arkitekter är ju ett märkligt släkte”. Inget fördömande, inget gillande – bara ett kort allmängiltigt konstaterande. Och visst är det så. Bland dessa klichéernas klichéfyllda lilla atmosfär där klichéerna avlöser varandra i att uppfylla sig själva blir man lätt insnöad. Där alla de med synfel har svarta, kantiga och kraftiga glasögonbågar, smala jeans, för stora tröjor och sömmar, knappar och snitt som går åt så många motsatta håll som möjligt. Och för att inte glömma håret som gärna ska vara ostyrigt, på damsidan ofta uppsatt i en slarvig knut, på herrsidan gärna i ett mörkt yrväderrufs. Och har du inte begåvats med mörkt lockigt hår (om du är man) eller enkeluppsatt hår (om du är kvinna), så behåll det gärna välkammat och rakt. Det är nog så gott.

Och när Annie Choi uppriktigt menar att arkitektur intresserar henne ungefär lika mycket som nagelsvamp, så kan jag inte mer än instämma. Visserligen ligger mitt arkitekturintresse högre upp på min privata intresselista än nagelsvamp, men de kvällar jag suttit uppe på skolan till midnatt med projekt, ”dygnat” för att bli färdig med något läraren ändå sågar dagen efter och de flummiga föreläsningar som jag mest somnar till – då är jag ungefär lika intresserad. Och somliga gånger har jag bara lust att ställa mig upp och skrika – i vilket arkitektursammanhang det än må vara – ”Hör jag den förbannade meningen ”kroppen i rummet” så slår jag er! Och slår jag inte er, så skjuter jag mig själv! Jag tänker skala mig själv med en slö potatisskalare, raspa ryggen med rivjärn och hälla salt i såren, för att därefter fritera mina öron om jag tvingas höra denna jävla meningen en gång till”.

För liksom brevförfattarinnan visar sitt arkitektur-ointresse, så kan jag (och säkert flera med mig) också intyga: Vi blir också lite fed up på arkitektur ibland därför att:

• Det är drygt att riskera sitt liv i trafiken därför att byggnaderna ägnas större uppmärksamhet än medtrafikanterna från vår sida.
• Nej, vi tycker också det är jobbigt att behöva kommentera vad som är fult och vackert. För vi bara måste.
• Vi önskar också att vi kunde slippa fokusera på arkitektoniska aspekter och rumliga dimensioner under en shoppingrunda med vännerna eller en romantisk skogspromenad med någon vi gillar.
• Vi vill också sova. Det måste vara en fantastisk känsla att få komma hem efter ett jobb med fasta arbetstider. Grattis till er som har det så!

Men så kommer vi så till sist till dilemmat om varför så fortsatta stanna kvar i arkitekturvärlden. är det ändå inte självplågeri? Kanske stundtals, men lik förbaskat så får jag ändå de där otroliga upplevelserna av att se solstrimmor genom ett kyrkofönster, en kakelugn i ett funkishus eller det extremt tysta och lugna rummet. Eller den där känslan som bara en tegelsten från en försvunnen tid med den vackra patinan kan ge.

Så ni som lever kring arkitekter: Spela lite intresserade åtminstone. Eller humma ett litet hum så vi förstår att ni noterat våra små arkitektiga förtjusningsrop. Vi behöver det. Under de sena höstnätterna på skolan och ljusa sommarnätter som genomarbetas framför papper och dator känns det skönt att veta att (eller kanske om?) det har någon som helst betydelse för er om staden bara bestod av likadana fyrkantiga betongklossar med enorma fönsterpartier.