Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

Som om jag skulle få en gudomlig uppenbarelse: A-haaaaaa! Det är därför du står där bakom kassan, med namnskylt där det står Personal + Namn? Ja, ibland är man ju så trög.

Shopping kan vara nog så jobbigt, tidspress och bantande plånbok gör det inte bättre. Men ser jag så förvirrad ut att jag utstrålar Hej-kom-och-hjälp-mig? Jag sjunker ihop och försöker gömma mig bakom skohyllorna – som i en actionfilm – bort från butikspersonalens påträngande närvaro.

Kanske är det dags att ändra strategi? Nästa gång ska jag svara, när jag får frågan om ”Vi” behöver hjälp (för butikspersonal har inte hängt med i de senaste decenniernas språkreformer):

”Nej – behöver Du hjälp?”. Och därefter vända på klacken och gå.

Svenskar brukar ju annars inte direkt vara internationell kända för att vara ett gapigt och dramatiskt folk. (Och mmm, vad härligt politiskt inkorrekt och göttigt det känns att få generalisera så här grovt). Kanske kanaliseras svenskens vrede och frustration ut i utropstecknen?

Herr Svensson blir inte arg på det viset att han krossar glas, skriker diverse saker om folks mamma och förbannar fan och hans moster. Nej, herr Svensson, går civiliserat in på facebook och skriver en prydlig rad om att ”Svensson is arg!”.

Hur gör Svensson om han är så jävla arg att han inte vet vad han ska ta sig till? Svar: Han skriver ”Svensson is arg!!”. Han trycker gärna till extra hårt när han slår ner det andra utropstecknet. Varningsblinkers börjar lysa – Svensson när han på sånt här humör ska man passa sig lite för.

Ärligt talat vet jag inte vilken ilskekultur jag föredrar. Porslin i väggen eller utropstecken i statusfältet?

Under en lång period i mitt liv har jag misstänkt detta; att människor snart varken kan läsa eller skriva skrivstil. Svenskalärarinnors mångåriga kamp i välskrivning blir ett minne blott och urblekta postit-lappar och analoga meddelanden som läggs på köksbordet som internkommunikation inom många familjer, blir för eftervärlden oläsliga. ”Tidstypiska dokument” mumlar framtidens människor. Den arkeolog som finner Rosetta-stenen för våra århundraden kommer bli den som öppnat upp en helt ny värld för sin tids historieskrivning.

Detta är kanske inte något vi tänker på när vi till vardags skriver det tionde sms:et för dagen, eller knapprar iväg ytterligare ett mail. Visst har dagens unga generation betydligt snabbare motorik i sms-tummen än den äldre dito (ja, de pinsamma icke-tekniskt begåvade fossilerna använder ju t o m pekfingrarna – bägge två dessutom!). Och visst blir de flesta bättre på att skriva snabbt på tangentbordet ju mer de skriver, vilket de också ofrånkomligen gör. Men då man ska skriva för hand hjälper inte ens den vigaste tummen eller de snabbaste fingrarna. Då hjälps bara finess, förmåga att skriva elegant och tydligt och hur man känner in pennans tyngd.

Och visst är det också så, att jag ibland sörjer den tiden då vi skrev mera för hand. Det blev en alldeles särskild knorr på var och ens personliga handstil. Det var tider det, då man som barn kom hem från skolan och det låg en liten lapp med små kluddar på och det på två millisekunder gick att avgöra om pappa eller mamma skrivit lappen. Dessutom kunde små symboler som exempelvis pilar finnas med som pekade på diverse saker (ta nycklarna här och posta detta brevet innan du går) som symboler infogade i texten.

I det tysta för jag därför en kamp mot denna samhällsutveckling. Inte nog med att jag tycker om att skriva för hand: Jag skriver nästintill oläsligt. Ofta har jag fått höra detta, att ”Bläää, Khadidja! Det går ju för fasiken inte att se vad du skriver!”. Och som sagt, för att tyda mänsklig skrift i analogformat, behöver man inga sms-tummar och tangent-fingrar. För det krävs en välutvecklad syn som grundar sig i att man vet hur vissa bokstäver ser ut när människor skrivit dom.

Att börja skriva läsligt, vore far beyond my level. Att texta vore fasligt värre, detta vore att kapitulera helt och lägga mig under digitaliseringsgiljotinen. Det vore faktiskt som att ta en slurk ur giftbägaren som sakta skulle mörda mina sista analoga celler i kroppen och därefter skulle de digitala sprida sig i en raslig fart. Kvar står jag med en överrörlig tumme och en kropp i vektorformat och pixelerad röst. Hemska tanke.

Ps. Nej, jag är inte bitter för att ingen kan tyda min handstil. Nej, jag är inte alls irriterad över att jag är en sopa när det kommer till datorer. Hoppas dock ni kan tyda vad jag skriver när jag skriver digitalt.

Jag kan själv bli något irriterad på om jag får ett sms där varje mening avslutas med ”…” eller ett ”!” eller flera, återkommande kommatecken. Det är stor skillnad på följande sms:

”Hej… Hur är läget… Hörde vad som hänt… det är helt galet ju… Vore trevligt att ses… Kram…”

jämfört med om man använt andra skiljetecken:

”Hej! Hur är läget? Hörde vad som hänt! Helt galet ju! Vore trevligt att ses! Kram!”

I första fallet får man intrycket av att personen egentligen vill säga något i stil med (mina kursiveringar är mina kommentarer):

”Hej… Hur är läget… (inte nog med att det är jobbigt att skicka ett sms, man ska fråga folk om hur de har det. Livet är jobbigt.) Hörde vad som hänt….det är helt galet ju… (nu börjar det här bli så jobbigt, men jag kan väl pressa ur mig en anledning till varför jag hör av mig). Vore trevligt att ses… Kram… (Ja, och jag menar det så innerligt. Jättetrevligt. En innerlig kram ska du också få. Eller inte).

Det bestående intrycket av ett sånt här meddelande är att personen tycks tycka det är kämpigt och motigt att ta kontakt. Framför allt verkar personen inte vara någon som står för vad den säger och tycker. Allt kan döljas  bakom tre punkter, som liksom ger ett dimmigt skimmer över texten. Å andra sidan finns den jobbiga motsatsen, d v s de som fullkomligt megafon-skriker meddelandet rakt i ansiktet:

”Hörde vad som hänt! Helt galet ju! (Wow, ta det lugnt mannen! Var fick du reda på det egentligen?) Vore trevligt att ses! Kram! (Görtrevligt ja! Har jag något val? En förfrågan som avslutas med ett tydligt utropstecken känns snarare som en befallning).

En ännu jobbigare utropspersonlighet är de som använder fler än ett utropstecken. Dessa har nog de flesta mött på sin arbetsplats eller i trappuppgången med små anonyma lappar. Faktum är att det är just det som är så karakteristiskt med denna typ: de är anonyma. Den vanligaste torde väl vara denna:

”Plocka undan efter dig och ställ in disken i diskmaskinen!!! PS!!! Din mamma jobbar inte här!!!”

eller denna är också vanligt förekommande:

”Ta bort luddet ur filtret på torktumlaren!!! Om detta ofog fortsätter riskerar DU att bli avstängd från att använda dig av tvättstugan i fortsättningen!!!

Säger vem? Vem håller koll på om det är jag eller min kollega som glömt ställa in kaffekoppen i tvättmaskinen? Vem vet om det var jag eller föregående granne som glömde kvar luddet?

Min teori är den att det är två typer av människor som står bakom dessa ursinniga meddelanden. Den första typen är de som vanligen är tysta, fogliga och går i lite släpande takt och med fötterna i blygsamma positioner. Denna typen av människor knyter näven i fickan och slår hårt på tangentbordet när dom väl ska få ut sin länge underpyrda vrede. Det är de människor som alltid diskar undan andras äckliga kaffekoppar och tar bort andras ludd i torktumlaren. Men nu har de fanimejen fått nog!!!! Och en dag sitter det en lapp i tvättstugan eller personalrummet. Ingen avsändare – men de alltid lika obligatoriska utropstecknena.

Den andra typen är de som redan är ursinniga, 24/7. Allt som är fel beror på alla andra och om alla andra bara skärpte sig skulle de fått ro i sina sinnen. Alltmedan omgivningen tänker att om personen ifråga bara kunde tagga ner skulle hälften vara vunnet. En sådan här människa är lite som Kalle Anka: ju argare, desto roligare. Det är därför som inte heller dessa meddelanden går fram.

Sedan har vi också det förkastliga användandet av endast två skiljetecken i följd. Hur knasigt blir det inte med två utropstecken eller två frågetecken i rad? Det blir en oanvändbar tårta-på-tårta-effekt där det ena frågetecknet ställer sig frågande till det andra frågetecknet.

Sist men inte minst, har vi de alltid lika intressanta kulturmänniskorna. Dessas förkärlek för kommatecken i allmänhet är otroligt imponerande. Semikolon och kolon är en annan favorit bland skiljeteckenfamiljen. Att läsa en recension av en kulturskribent är som att vandra i bisatsernas djungel. Bisats efter bisats efter bisats staplas på varandra och skiljs endast åt med kommatecken (eller semikolon) och till slut har man förvirrat bort läsaren. Kvar står kulturskribenten i sina snitsiga kläder och glasögon och har triumferat över läsaren som inte förstått ett dyft och känner sig dummare än förr (och kulturskribenten känner sig mer kultiverad). Vi ska naturligtvis inte heller glömma bort att många akademiker faller innanför den här kategorin. Bakom det-är-av-yttersta-vikt-att-vi-bibehåller-vårt-fackspråk-fasaden döljer sig en oförmåga att kunna uttrycka sig klart och precist utan förluddigande omformuleringar.

Ps. En förträfflig kombination av dessa två är ju arkitektkåren som är en skön mix av såväl kulturmänniska som akademiker. Om arkitekternas uppfluffade nonsensspråk har jag dock redan skrivit ett längre inlägg om.

Exemplet ovan kom ifrån en föreläsning vi hade förra veckan kring arkitektur, språk och identitet. Tack för en upplyftande upplevelse! Jag trodde jag var dum som inte förstod varför man ska krångla till sitt språk när man talar om arkitektur. I många fall har det gått så långt att mina öron automatiskt stänger av när jag hör några tala om arkitektur. Det har blivit en reflex lika fast i ryggmärgen som den som talar om för mig att ta bort handen från en tänd spisplatta eller skrika ”mögiga fanhelvete” om jag slår i tån i en dörrtröskel. övriga kännetecken på denna reflex är: himlande med ögonen, djupa suckar, tomma och nollställda blickar ut i luften och en känsla av panikångest och andnöd.

Det är sorgligt att, som blivande (detta får tiden visa) arkitekt, behöva känna att det finns få som talar om arkitektur på ett sätt som går att förstå.

Jo, visst måste det finnas ett fackspråk. Detta krävs för att ha en precision och för att kunna ha en viss intellektuell nivå i yrkeskåren. Men det finns också gränser. När många arkitekter istället blåser upp formuleringarna, gör det hela mer abstrakt än vad det behöver vara, fyller meningarna med onödigt många ord och fruktansvärt många bisatser – så tappar man precisionen.

Det vanliga syndromet bland all världens arkitekter visar därmed på en oförmåga att vara precis. Så tråkigt nog blir det så, att den arkitektur som från början skulle förmedlas till omvärlden, och som kanske också var en skarp flisa i arkitekturhistorien istället fluffas upp och görs fullständigt omöjlig inför omvärlden. Detta leder till att:

1. Ingen utanför arkitektvärlden förstår vad i helsike vi pratar om.
2. Ingen innanför arkitektvärlden förstår heller vad i helsike vi pratar om (eller så låtsas vi om att vi förstår)
3. När ingen, varken innanför eller utanför arkitektvärlden, fattar vad vi pratar om uppstår missförstånd.

Att blåsa upp språket med luftiga ord och satser gör det alltså inte mer innehållsrikt. Det blir bara tommare och fluffigare. Så tänk på det, arkitekten där, att en knaprig liten kakbit kan vara nog så innehållsrik som den lättaste marängen.

Vad det betyder? ät bajs. (Kool = uppmaningsform av äta, Kharra = skit)

Slutligen vill jag tacka Rolla som återlanserat detta uttryck. Och en sak till: använd det på skämt. Använd det bland folk som inte tar illa upp. Tänk på det!

”Erik Åsbrink avgick som finansminister under viss dramatik med hänvisning till att han inte fått tillräckligt stöd av statsministern. I intervjun, som är gjord strax efter avhoppet, ger Persson en livfull bild av hur han försökte övertala Åsbrink att stanna åtminstone tills vårbudgeten var klar.

- Jag sa: Du kan inte göra så här. Det skadar landet, det skadar regeringen, det skadar partiet. Du har ett ansvar precis som jag.

Men Åsbrink var, säger Persson, oomkullrunkelig. Han hade redan kallat till presskonferens.”

Oomkullrunkelig. Smaka på ordet. Sammansatt av o+om+kull+runkelig. Intressant ord, helt klart. Varje dag lär man sig något nytt.