Det är oerhört tragiskt om vi börjar se barn som små manipulativa monster som ska disciplineras för att passa vuxenvärldens syn på vad som är rätt och fel. Består världen av en hotfull barnarmé* som försöker ta makten ifrån en vuxenvärld som har tappat greppet, men som nu jävlar i mig ska ”visa var skåpet ska stå”.** Skamvrår, hoppsan, jag menar visst lugna-ner-mig-själv-rum-målat-i-energigul-färg-och-utan-fönster, blir en uppfostringsmetod som lärare använder för att visa att barnet har gjort ett ”dåligt val”. Varför var det ett dåligt val att inte lyssna på läraren? Vem satte upp de gemensamma spelreglerna som lärarna står i samlad front för?

Allra mest tragiskt är när vi börjar funderar på vilken typ av framtida medborgare vi får. Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik, ojar sig över samhällets kollaps. Total anarki, utbrister han!

Bör vi inte oroa oss för vilket samhälle vi kommer att få om barn uppfostras att blint lyda regler utan att förstå varför? Människor som blir rådvilla så fort det inte finns någon som pekar med hela handen och förklarar vad de ska göra? Vilken usel nivå har vi inte hamnat på när floskler som ”ordning och reda i kunskapsskolan” betyder att lyda ordningsregler om kepsar och mobiler?

Det är bra att det finns en aktiv skoldebatt i Sverige, men det är skrämmande hur den förs.

Flumskola eller dumskola. Följa regler eller tänka intellektuellt. Kreativitet eller passivitet. Ordning och reda eller mobiler som stör. Lärare vid kateder eller kuvad lärare maktlös vid whiteboarden i kaotisk klass.

Ingetdera. Jag tror det finns många som önskar en skola där läraren är respekterad, men utan att hötta med pekpinnen. En lärare som rör sig bort från trygga tavlan och ut i klassrummet. Lärare som ställer frågor och motfrågor och uppmuntrar till kritiskt, analytiskt och kreativt tänkande bland eleverna. Lektioner som ägnas åt undervisning hellre än 35 minuters meningslöst tjafsande om störande mobiler. Där klassrummet präglas av arbetsro, men inte därför att man riskerar att hamna i ett isoleringsrum, utan för att det är så uppenbart självklart att det är så det ska vara.

Hur ser framtidens forskare och intellektuella ut som inte förmår tänka kritiskt och självständigt? Framtidens makthavare som inte kan fatta genomtänkta beslut för att det inte står i de Gemensamma Ordningsreglerna? Hur kommer Sverige stå sig i internationell konkurrens utan kreativa människor?

Och vem ställer Jan Björklund och de andra i naughty corner?

* Jag försöker använda terminologi som Jan Björklund förstår. Andra lättförståeliga ord för samme man är spelregler, disciplin, röda kort, ordning och reda.

** För att citera en lärare på den ordningssamma skolan i dokumentären.

PS. Har ni noterat att jag har bytt adress till http://khadidja.se?

Funderingarna duggar tätt; varför är jag så seg? Har jag slutat bry mig? Är det inte viktigt? Är jag hösttrött? Gott folk, jag vet det icke.

Allt jag vet är att jag har en tendens att relativt ofta skjuta upp saker som jag borde göra. Jag vet också att mitt arbetstempo tenderar att pendla mellan extremlångsam/funderande takt till arbetsnarkomaniskt energirus. (Intressant är att går jag på en utbildning där man konstant ska befinna sig i den senare fasen).

Frågan är om jag har tydliga drag av att vara en uppskjutare. Hope not. Eller prokrastinerare, kanske man skulle säga. Tyvärr låter det som en person med ett avvikande sexuellt beteende, typ någon som pinkar på träd eller tänder på plasthandskar.

Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.

Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven.  Att få bort störande mobiler -  och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.

Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:

Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.

Här ett par bilder som togs vid ett stopp vid Brahehus norr om Gränna. Apropå Gränna, glöm inte Hasse Alfredsons goa gamla limerick om kvinnan från denna ort:

Det bodde en kvinna i Gränna

som sin stjärtmuskel så kunde spänna

att hon i detta hål

kunde strypa en ål

och till och med vässa en penna

Ja, men just det, bilderna.

Fett najs att vara Kristina Katarina Stenbock och vakna upp med denna utsikt över Visingsö varje morgon. Trist dock att fruntimret inte hann uppleva så mycket av detta.

Efter den här turen blev jag bara ännu mer sugen på sommarlov. Kan det inte bara bli 11 juni snart? Så att jag bara kan slippa tänka på skolan och ta ett välbehövligt och välförtjänt (eller inte) sommarlov. Det där beryktade sommarlovet tycks bara säga åt mig att “Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig”.

Nu är det dags för mig att återgå till mina viz-renderingar här i skolan.

Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”

Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.

Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.

Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.

En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!

På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.

Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.

På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.

Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…

* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.