Etikettarkiv för 'skola'

Kreativ utbildning stryper kreativiteten

Jag har alltid känt ett behov av att skapa. Hemma var det pysselverkstad med syrran, papperslappar på golvet, kritor och färg i mängder, tygstuvar och klister. Det bästa med att börja skolan var att de hade ännu mer färger och material än hemma.

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Arkitektstudentens manifest för självbevarande

Att gå på en arkitektutbildning kan ibland kännas som att långsamt, subtilt men målmedvetet av studiemiljön bli pressad ut i samma form: arkitekten. Från att vara studenter med (tämligen) olika bakgrund, erfarenheter och åsikter så blir vi samlade i en slags tratt och ju längre in på utbildningen desto smalare blir vi. Såväl bostavligt som bildligt talat – ironiskt nog.

Som tur är är det inte bara jag som känner på detta viset. Häromdagen fick jag min första stora uppenbarelse inom arkitektursfären, då jag fann uppsatsen Om att bli arkitekt. En stor lättnad infann sig djupt innanför revbenen. Liksom författaren till uppsatsen, Lisa Wingård, tror jag inte på att god arkitektur skapas ur rutten ångest. (Vill du finna mer om artikeln, googla på ”arkitekt ångest” – det gjorde jag). Med anledning av detta har jag skapat mitt eget lilla manifest för självbevarande, ett slags riktmärke för att se var jag är idag och var jag inte vill vara i slutet av min utbildning.

1. Jag ska aldrig ens komma på tanken om att vilja ha Gerrit Rietvelds stol i mitt hem. 

2. Min musiksmak ska inte utvecklas till att bestå av electro-musik utan några som helst sånginslag.

3. Jag ska aldrig attraheras av män i för små byxor som sitter på endast 27 % av häcken. Och med för långa och platta skor.

4. Holland, Schweiz och Japan ska inte nödvändigtvis vara mina favorit- och inspirationsländer bara för att det är alla andras.

5. Trots mitt synfel så vill jag inte ha glasögon med svarta kraftiga bågar av extremrektangulärt format.  även om det anses vara det dödligt snyggaste.

6. Mitt liv ska också finnas utanför en krets av svart- och gråklädda människor med oversizade tröjor och downsizade byxor.

7. Originalitet är inte ett begrepp som en homogen grupp (läs arkitekter) har ensamt patent på. Och homogent därför att det blir det när en hel yrkeskår pratar på samma sätt, har samma åsikter, samma klädstil, samma matsmak, samma smakpreferenser what so ever.

8. Jag ska aldrig slicka röv för stora manliga arkitekter.

9. Att vara kritisk innebär att stå för det du själv tycker, för det som du har observerat, för det du vill ändra på – inte det som en (manlig) arkitekt i högre position än dig tycker.

Detta var nog allt. Spridda tankar en lördagsförmiddag efter en virrig start på arkitektskolan efter ett välbehövligt jullov. Och nej…jag är inte föraktfull. Endast observerande och något på min vakt för att inte fullständigt förlora mig själv i snurriga tider.

Odemokratiskt och orättvist med läxsystem

Många är de stackare som dagligen tvingas traggla med läxor. Tack och lov har jag tagit mig genom grundskole- och gymnasietiden och kan nu slippa denna tråkiga eftermiddags/helgsysselsättning. Fastän att skolpolitiska frågor alltid är uppe på dagordningen, diskuteras sällan problemet med läxsystemet. Kanske är det så att man, från vuxensamhällets sida, inte ens ser detta som ett problem? För visst är det alltid svårt att ifrågasätta gamla traditioner och normer?

Jag vill här problematisera två aspekter av läxssystemet:

  1. Den odemokratiska aspekten. Det är ett känt faktum att barn till föräldrar med högre utbildning gynnas framför barn till föräldrar med lägre utbildning. Det innebär att många barn, efter skolan, då det är dags för läxläsning står helt utan hjälp. Då finns det få skolor som erbjuder läxhjälp. Vem bryr sig om dessa barnen? Är skolarbetet utanför skolan något barnen ska klara helt själva?
  2. Den orättvisa aspekten. Det finns få jobb som innebär att man tar med sig jobbet hem. Om skola ska jämföras med arbete, vilket den ju också ofta gör, varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna ska ta med sig skolarbetet hem? Finns det ingen som helst möjlighet och/eller kapacitet för skolorna att lära ut det som ska läras ut under skoltid? Eller varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna måste lägga ner åtskilliga timmar utanför skolan?

Det är nog dags att åtminstone börja diskutera problemen med läxsystemet. Kanske skulle man tvinga alla skolor att erbjuda möjligheten till läxhjälp? Som det ser ut idag är det ofta ideella krafter som står för denna verksamhet. Samtidigt som det är viktigt att läxhjälpen finns, sänder det också signaler till politikerna om att inte ta detta på tillräckligt stort allvar.

Kanske skulle man försöka ändra skolan så att all nödvändig kunskap kunde läras in under skoltid? Möjligen skulle detta innebära något längre skoldagar, men å andra sidan gör läxor också det. Med den skillnaden att eleven själv får välja hur långa skoldagarna blir. Och beroende på individens inlärningsförmåga kombinerat med vilken ambitionsnivå densamme har, kan dessa dagars längd variera rätt mycket ändå.

Något att fundera på.

När läraren offentliggör var och ens betyg inför alla

För ett par dagar sen damp det ner ett mail i min lilla elektroniska postlåda som gjorde mig uppriktigt asförbannad, men också väldigt förvånad. I mailet fanns, förutom glada hälsningar om en trevlig sommar och allt som hör till vid ett skolavslut, en lista med samtliga klasskamraters betyg. Således; Alla som fick A (uppradade namn), alla som fick B (lista med lite fler namn)…och så vidare till E. Vidare en liten fråga om någras portfolio kunde vara kvar över sommaren, för att visa de nästkommande förstaårsstuderande. Behöver jag nämna att det var de portfolios som hade fått högst betyg som skulle stanna kvar som exempel? Oops, nu råkade jag göra det i alla fall.

Ilskan över mailet beror till stor del över att läraren offentliggjorde allas betyg inför oss alla. Hur fantastiskt bra känns det i maggropen att vara en av de som fick ett betyg som man är missnöjd med och att detta sedan basuneras ut inför alla; av någon annan som man inte ens gett sitt tillstånd till och till råga på allt i kombination med hurtiga sommarhälsningar? Och omvänt; hur känns det att ofrivilligt bli utnämnd som praktexemplet själv och som klassens strålande stjärnor?

Men samtidigt, blottlägger inte det korkade mailet bara ytterligare en av betygssystemets negativa sidor? För visst är det möjligt att betygen ska vara rent individuella och, om man så önskar, något man gärna inte sprider ut inför andra. ändå kan jag inte låta bli att erinra mig om alla de gånger folk i klassen har frågat varandra ”Vad fick du? Vad fick du?”, såväl efter ett avslutningsbetyg som efter ett futtigt glosprov. Eller får reda på det via omvägar, antingen genom lärarens smygande påpekanden, eller elevernas egna besvikna eller positivt överraskade miner. Och visst har vi väl alla upplevt en och en annan klasskamrat som efter ett betygssamtal med ansvarig lärare har hoppat glädjeskutt eller gått därifrån med uppgivet nerdragna axlar.

Ytterligare en ful sida av betygssystemet framträder. Vi, i min klass fall, lägger upp ett helt års arbete innehållandes många med- och motgångar, slit och släp, glädje och – det ska erkännas, frustrationsmoment också, till bedömning. Vad vi får tillbaka är en bokstav. Säg mig; hur är det möjligt att kommentarer om ett läsårs arbete, med mängder av ritningar, skisser, modeller och en massa annat kan rymmas inom en bokstav? Vad säger bokstaven b om hur bra en student är på att skissa, ett d om huruvida studentens utvecklingspotential är inom yrket? Eller för att dra paralleller till min tidigare skolgång; vad säger ett mvg om vad jag känner till om Västvärldens historiska utveckling under 1800-talets andra hälft? Eller ett g om vad jag har förstått av algebra? Vad säger det mer, än att man vet att man blivit rankad i förhållande till andra?

Vad som också blir uppenbart då man får betyg, är att utbildningssystemet manifesterar ett ointresse gentemot eleverna. Ointresset bottnar först och främst i skolan inte vågar öppna upp för andra bedömningsformer. Det bottnar också i ett ointresse för att våga prova på nya arbetsformer. För när vissa menar att betygen fungerar som en sporre för att nå de höga betygen, så kan de likväl fungera ostimulerande och skapa uppgivenhet och meningslöshet hos andra. När veckor av hårt arbete från elevens sida kan sammanfattas i en, två eller tre bokstäver av en lärare som bedömmer under en betydligt kortare tid, kommer det garanterat att bli missar på vägen.
Så vad detta speglar är inte bara att den eller de lärare som sätter betygen har en stor makt, utan också att det (självfallet) blir en subjektiv tolkning. Och i en subjektiv tolkning spelar mycket annat in som kan grunda sig i personliga känslor, må de så vara positiva eller negativa. även om vi önskar att det ska vara en objektiv bedömning.

När utbildningssystemet visar ett ointresse för elevernas lärande och utveckling kommer eleverna också, inte nödvändigtvis visserligen, att visa ointresse tillbaka. Att elever kan få helt olika betyg och omdömen beroende på vilken lärare som bedömer är orättvist. Att bedömningsformerna fortfarande är demsamma som för sekler sedan, visar på ovilja att utvecklas. Att skolans arbetsformer gynnar vissa typer av lärande och utveckling – och därmed vissa grupper mer än andra, är tragiskt då man bortser från varje enskild individs unika egenskaper och förutsättningar.

Det är precis lika tragiskt som när elever studerar för att uppnå ett visst betyg, snarare än att drivas av en fascination för att lära och utvecklas. Lika orättvist som när ett betyg kan avgöra om du kommer komma in på drömutbildningen eller ej. ännu mer orättvist att sedan veta att det är svårt, ibland nästintill omöjligt, att överklaga ett sådant beslut.

När läraren offentliggör var och ens betyg inför alla, blir jag visserligen förbannad, förvånad och uppgiven. Men allra starkast är den känslan som finns kvar längst inne. Nämligen den om att jag stilla undrar var den glädjen finns över att få utvecklas och lära mig nya saker? Den fascinationen, som gjorde att jag som liten, frågade så mycket att jag fick smeknamnet ”tjatludd”. Varför försvann den, allteftersom jag blev äldre, skolan allt mindre kreativ och mer betyngd av krav och prestationer? Någonstans inom mig vet jag att skolan, åtminstone för min del, hade kunnat vara långt mer stimulerande om jag hade fått behålla den gnistan.

Det här var väl intressant?

Fortfarande i liv

…men ett tag trodde jag att jag inte skulle vara det så länge till. Senaste dagarna har jag haft arbetsdagar på 12, 14, 15, 19 och 17,5 timmar. Innehållandes en ”dygning”. Men idag har jag åtminstone haft min sista kritik någonsin på första året på arkitektutbildningen här i Köpenhamn (såvida jag inte klarar förstaårsbedömmelsen – för då har jag en hel del att omvärdera). Och det känns så otroligt fantastiskt härligt och en massa andra positiva känslor.

En annan positiv känsla, som är riktigt positiv den med, är att jag ska flytta. Med glädje och jubel betalade jag min sista hyra och elräkning här. Längtar efter att få flyttstäda!

Ytterligare en positiv känsla är att jag tror att sommaren kommer att bli riktigt bra. Lite jobb (bra med pengar), men inte för mycket jobb. Annars är det mest semester: resa, träffa familjen och släkten – såväl i Sverige som i andra delar av världen. Resa på andra håll… Träffa vänner. Åka runt på olika håll i Sverige. Men också slappa en hel del hemma. Ja, och så flytta – men det tror jag mest blir skoj.

Och just det, igen en mycket trevlig känsla. Sös tar studenten, så här står jag och fixar med klänning, smycken, presenter, och packning till Sverige. Kanske skulle man ta och göra sig lite fräsch också – det har varit lite sisådär på den fronten senaste tiden.

Nu ska jag bara…fixa en hel del saker.

12 timmars arbetsdag idag?

Kom hit till skolan – ja, jag sitter här fortfarande, klockan halv åtta imorse. Ambitiöst va? Va, va? Nu är klockan snart sex på kvällen. Nu är den stora frågan om detta kommer att bli en tolv timmar lång arbetsdag. Jag sätter femtio DKK på att så blir det. Inte varje dag man man sitter och ritar, modellbygger och vältrar sig i frustration i tolv timmar. Det är nästan så att en utomstående skulle tro att det är självvalt självplågeri… Det är det på sätt och vis.

Men med Din Gata i lurarna, så blir det så mycket enklare!

Lägesrapport

Ja, nu är det sent på kvällen, men jag får väl skriva av mig lite aftonfunderingar (nej, det var inget sånt om det var det ni trodde jag menade med ”aftonfunderingar”). Det blir mest en sporadiskt sammanplockat lista av lite allt smått och gott:

  • Skolan känns bra, nu börjar jag så småningom förstå vad det är vi lär oss och se någon mening i att göra svarta fyrkanter.
  • Där jag bor nu är pissöde, tråkigt och jag blir ängslig. Tanken på att bo här till höst gör mig svimfärdig.
  • Jag tänker inte bo här i höst. Inte en chans. Inte en höst till med försenade s-tog klockan halv tolv på natten (efter att ha suttit på skolan och byggt modell, ständigt inångandes limångor). Inte en termin till med att inte kunna göra roliga saker i Köpenhamn. Inte en termin till med att känna att jag bor här fast ändå inte.
  • Jag är väldigt nöjd med min utbildning. (Ska ni läsa till arkitekt, läs i Köben! Stundom frustrerande, men sjukt lärorikt!)
  • Min klass kommer fortsätta sin kraftiga decimering av antal klassmedlemmar. Frågan är nu; blir vi den minsta klassen på skolan nästa år?
  • Emellanåt får jag extrem hemlängtan. Då dyker ondskefulla tankar upp i huvudet; ska jag flytta till Malmö? Vilket leder till nästa spörsmål; Orkar jag pendla två och en halv timme om dagen? Troligtvis inte.
  • Jag skulle vilja få ut mer av Köpenhamn som stad. Var är det fint att fika? Var finns det bra butiker? Vilka bra ställen finns att gå till?
  • Ett önskemål om en mer spännande fritid önskas. Var får jag tag på det? Innan hade jag alltid tusen grejer att göra, för mycket saker faktiskt, men nu är det snarare tvärtom.
  • Att få träffa fler personer som inte läser detsamma som jag, är ett starkt – mycket starkt, önskemål.

Så, till dig som har några tips på vad jag kan göra med min livssituation, fram med det nu! Jag behöver en massa tips och förslag på vad jag kan göra för att det ska kännas bättre inför nästa termin. Annars vet jag inte vad jag gör.

Vad jag ska göra just nu, är dock att borsta tänderna, ta på mig mitt mysiga tantnattlinne (bleka blommor, knälångt och spets kring halsen och dessutom små puffärmar. Hur mysig som helst). Sen ska jag sova. Tror mina ögon skulle behöva få vila lite och vara lite glada en stund. Kram!