Etikettarkiv för 'samhälle'

Monarkin är aldrig modern

Publicerat den 5 juni, 2008 i Salongen. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Om att monarkin aldrig är modern skriver Patrik Svensson om (Sydsvenskans kulturredaktion) i Moderna kungahus? med anledning av SVT:s dokumentär om Daniel och Victoria.

Jag kan inte annat än instämma när Svensson skriver:

Det moderna kungahuset? Nej, ge upp snälla människor. En modern stenkaka är fortfarande en stenkaka. Den går helt enkelt inte att spela i en mp3-spelare.

Kungahuset kan aldrig bli modernt. Med tillägget om att det aldrig kan bli vare sig demokratiskt eller fullt ut förenligt med deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Tänk själva:

  • En liten grupp föds till sina ämbeten. De görs, vare sig de själva vill eller vi andra vill, till våra statschefer och de som ska “representera” oss.
  • Vi andra som inte har valt dessa personer, tvingas betala denna utvalda lilla grupps Nobelklänningar, representationsmiddagar och lyxsemestrar.
  • Dessa personer har inte fått sina titlar och ämbeten utifrån deras kompetens och erfarenheter, utan enbart utifrån deras familjetillhörigheter.
  • Monarkerna får knappast yttra sig hur de vill. Hur stämmer detta överens med yttrandefrihetslagen?
  • Monarkerna får heller inte välja vilken religion de ska tillhöra. Detta betyder att om, säg kronprinsessan Victoria vill konvertera till buddhismen eller katolicismen, så får hon inte göra det. Oavsett hur bra regent hon än kunnat bli. Hur detta går ihop med religionsfriheten är för mig oförståeligt.
  • Säg att vår nuvarande kung hade varit homosexuell. Hur hade det då gått med tronföljden? Hur kan man indirekt utgå ifrån att alla som hamnar i en kungafamilj är heterosexuella?
  • Vi som enskilda medborgare kan heller inte åtala någon ur kungafamiljen. Varför kan ett fåtal personer bli immuna mot lagen? På vilket sätt är de upphöjda oss andra?
  • Hur är det tänkt att familjen Bernadotte ska representera det svenska folket? De flesta i Sverige lever inte i närheten av den lyx och vardag som kungafamiljen har.

Faktum är att jag nästan aldrig har hört något enda vettigt argument för att behålla monarkin. “Det är tradition” säger de flesta. Diktatur, maktmissbruk, rösträtt för enbart män, tvångsgifte och andra hemskheter är också traditioner. Är traditioner alltid bra?

Det är en skam att inte fler, särskilt politiker, vågar ta tag i diskussionen om monarkins vara eller icke-vara. Ska vi ha monarki, så ska regenterna också vara folkvalda. Å andra sidan; undersökningar har visat att ca 80 % av Sveriges befolkning vill behålla monarkin. Ur den aspekten är väl monarkin demokratisk. Men det är också den enda.

Andra bloggar om: bernadotte, kronprinsessan victoria, kungafamiljen, monarki, politik, republik, samhälle, statsskick

Att våga se Palestina-konflikten ur den Andras perspektiv

Publicerat den 3 juni, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Susan Nathans bok Ett annat Israel utkom 2005 och har sedan dess legat på min att-läsa-lista, men det är först nu som jag äntligen fått tummarna loss och läst den. I sin bok skildrar Nathan om hur hon vid femtio års ålder bestämmer sig för att utnyttja sin, enligt israelisk lag, rätt att flytta till Israel (återvändarlagen – aliya). Efterhand ser hon alltmer av den systematiska kränkringen av palestinier och israelaraber från Israels sida. Historien om hur palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, hur palestinska byar helt rensades och utraderades, hur de palestinier som blev kvar i den nya staten Israel blev andra klassens medborgare – den berättelsen är en judisk berättelse enligt Susan Nathan.  Slutligen bestämmer hon sig för att leva och bo i en helt arabisk stad, Tamra, för att försöka förstå den andra sidan men också för att visa att araber och judar kan leva sida vid sida. Jag vill här ta upp några av de viktigaste resonemangen som tas upp i boken.

En särskild poäng som Nathan gör i sin bok, är när hon diskuterar den “inlärda hjälplösheten”. När alla parter i Palestinakonflikten har en slags hopplös inställning om att “Ja men, vad kan vi göra?” kommer ingen förbättring någonsin att ske. Självfallet är det så att sextio års konflikt har satt djupa spår av hopplöshet bland människor. Men ändå: Att förlora hoppet, eller åtminstone kraften till att vilja förändra, får inte ske.

Genomgående diskuterar också författaren tanken om staten Israel, en känslig fråga som sällan tas upp. Nathan, som själv har tillbringat en stor del av sitt liv i Sydafrika, ser parallellerna mellan Israels samhällssystem och apartheid. Begrunda själva tanken om en stat där nationaliteten utgår från individens etnicitet. En sådan tanke är rasistisk och strider mot de mänskliga rättigheterna. Därmed blir tanken om nationen Israel också tanken om en judisk nation.

Vidare diskuterar hon hur denna tanke om den israeliska staten omsätts i praktiken. Unga israeler (undantaget ortodoxa judar) tvingas göra värnplikt i två till tre år. Det säger sig självt att sådant formar unga människor. Få vågar vägra militärtjänst och för de som ändå vägrar kan det innebära fängelse och trakasserier från omgivningen. Kapitlet Ett traumatiserat samhälle, som handlar om just detta stannar kvar extra länge i mina tankar. Här kan vi läsa unga soldaters berättelser:

Jag skämdes över mig själv den dag jag insåg att jag faktiskt njuter av maktkänslan. Inte bara njuter, jag behöver den. Plötsligt, när någon (en arab) råkar säga nej, svarar du: Vad menar ni med nej? Hur kan ni understå er att säga nej till mig? För ett ögonblick glömmer jag att jag tycker att alla de där judarna (bosättarna i Hebron) är galna och att jag egentligen vill ha fred och menar att vi bprde lämna territorierna: Hur kan ni säga nej till mig? Jag är Lagen! Jag är lagen här! Jag var vid ett tillfälle vid en vägövergång, en tillfällig, en så kallad strypspärr som stängde infarten till en by. På ena sidan väntade en rad bilar på att få komma ut och och på den andra en rad på att få komma in, och plötsligt har jag en väldig makt i fingertopparna. Du står där, pekar på någon, gestikulerar om att göra det ena eller andra, och det ena eller andra görs, bilen startar, kör fram mot dig, stannar intill dig. Nästa bil följer efter, du signalerar, den stannar. Du leker med dem som i ett datorspel. Du rör dig lätt och ledigt, du får dem att lyda minsta vink. Det är en häftig känsla. (Nathan 2005:205)

Sådant är skrämmande. När några å ena sidan drivs av maktbegär och kan styra människor å andra sidan som om de vore i en virtuell spelvärld, då finns inga förutsättningar för en vettig och varaktig fred. Första steget är att erkänna bägge sidors rätt till att få existera och deras rättigheter.

Vid ett annat tillfälle diskuterar Susan Nathan med en soldat som tjänstgjort i Gaza:

Jag frågade vad som händer när man sitter i stridsvagnen. “Man får order.” Vad för slags order? Det blev en förlägen tystnad innan han svarade: “Ibland är det order att ge eld”. Jag sade: “Låt oss vara tydliga så att det inte blir fel. Du berättar att du får order att skjuta barn som är ur stånd att skydda sig och som inte utgör något hot mot dig.” Det blev en total tystnad som varae i flera minuter innan jag uppfattade en nästan ohörbar viskning från förarsätet: “Ja.” (Nathan 2005:209)

Som kritisk till Israels kränkningar får man ofta höra att man är antisemit. Det är ett enkelt sätt att inte våga se sitt eget ansvar. Jag personligen blir illamående av att höra unga människor säga att de bara lyder order. Var har vi hört det förut? Var fanns det kritiska tänkandet?

Till syvende och sist handlar det om föra en mer nyanserad debatt. Hela diskussionen om konflikten i Mellanöstern indelas alltid i palestinavänner  och israelvänner och med den uppdelningen medföljer också en rad förutfattade meningar om vad dessa tycker i andra frågor. Det ger inget meningsfullt samtal då. Man ska inte behöva välja om man vill tillhöra den ena eller den andra sidan av konflikten och vems parti man tar. Den enda sidan man kan välja är fredens väg, samtalets, kompromissernas, förlåtelsernas.

Författarinnan herself…

Andra bloggar om: israel, litteratur, mellanöstern, palestina, politik, samhälle, susan nathan, usa

Om vår tids blindsjukdom för skrivstil

Publicerat den 26 mars, 2008 i Vardagsrummet. 6 kommentarer Etiketter: , , , , .

En smärtsam upptäckt har gjorts. Vår tid och det samhälle vi lever i kan inte längre tyda skrivstil.

Under en lång period i mitt liv har jag misstänkt detta; att människor snart varken kan läsa eller skriva skrivstil. Svenskalärarinnors mångåriga kamp i välskrivning blir ett minne blott och urblekta postit-lappar och analoga meddelanden som läggs på köksbordet som internkommunikation inom många familjer, blir för eftervärlden oläsliga. ”Tidstypiska dokument” mumlar framtidens människor. Den arkeolog som finner Rosetta-stenen för våra århundraden kommer bli den som öppnat upp en helt ny värld för sin tids historieskrivning.

Detta är kanske inte något vi tänker på när vi till vardags skriver det tionde sms:et för dagen, eller knapprar iväg ytterligare ett mail. Visst har dagens unga generation betydligt snabbare motorik i sms-tummen än den äldre dito (ja, de pinsamma icke-tekniskt begåvade fossilerna använder ju t o m pekfingrarna – bägge två dessutom!). Och visst blir de flesta bättre på att skriva snabbt på tangentbordet ju mer de skriver, vilket de också ofrånkomligen gör. Men då man ska skriva för hand hjälper inte ens den vigaste tummen eller de snabbaste fingrarna. Då hjälps bara finess, förmåga att skriva elegant och tydligt och hur man känner in pennans tyngd.

Och visst är det också så, att jag ibland sörjer den tiden då vi skrev mera för hand. Det blev en alldeles särskild knorr på var och ens personliga handstil. Det var tider det, då man som barn kom hem från skolan och det låg en liten lapp med små kluddar på och det på två millisekunder gick att avgöra om pappa eller mamma skrivit lappen. Dessutom kunde små symboler som exempelvis pilar finnas med som pekade på diverse saker (ta nycklarna här och posta detta brevet innan du går) som symboler infogade i texten.

I det tysta för jag därför en kamp mot denna samhällsutveckling. Inte nog med att jag tycker om att skriva för hand: Jag skriver nästintill oläsligt. Ofta har jag fått höra detta, att ”Bläää, Khadidja! Det går ju för fasiken inte att se vad du skriver!”. Och som sagt, för att tyda mänsklig skrift i analogformat, behöver man inga sms-tummar och tangent-fingrar. För det krävs en välutvecklad syn som grundar sig i att man vet hur vissa bokstäver ser ut när människor skrivit dom.

Att börja skriva läsligt, vore far beyond my level. Att texta vore fasligt värre, detta vore att kapitulera helt och lägga mig under digitaliseringsgiljotinen. Det vore faktiskt som att ta en slurk ur giftbägaren som sakta skulle mörda mina sista analoga celler i kroppen och därefter skulle de digitala sprida sig i en raslig fart. Kvar står jag med en överrörlig tumme och en kropp i vektorformat och pixelerad röst. Hemska tanke.

Ps. Nej, jag är inte bitter för att ingen kan tyda min handstil. Nej, jag är inte alls irriterad över att jag är en sopa när det kommer till datorer. Hoppas dock ni kan tyda vad jag skriver när jag skriver digitalt.

Andra bloggar om: historia, samhälle, språk, teknik, vardagsbetraktelser

Toalettritualens kulturella betydelse

Publicerat den 11 mars, 2008 i Toaletten. 3 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Att gå på toa är universellt och djupt mänskligt. Om det är något som förenar alla oss människor, över hela jorden och genom alla tider, så är det att vi alla ”uträttar våra behov”. Och just därför att det är så fundamentalt mänskligt, får också själva toalettbesöket kulturella laddningar. Alltifrån hur vi faktiskt går på toa och uträttar vad vi ska, till hur vi talar om vad vi nyss gjorde kan säga mer om oss själva än vad vi tror.

Bara det att jag här skriver ”gå på toa” säger en del. Visar det på en befriande naturlighet gentemot toalettproceduren, om vi jämför med omskrivande uttryck som också kan användas? å andra sidan kan det uppfattas som plumpt och oartigt att meddela andra i sällskapet vad man ska göra och varför man ursäktar sig. är det fler än jag som har hört att Sverige är det enda landet där man kan höra folk uttryckligen säga exakt vad de ska göra på toaletten också? Tydligen inte. Med orden ”Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter” ger Magdalena Ribbing som vanligt svar på tal.

Detta toalettinlägg kan tyda på att jag ännu inte lyckats ta mig ur denna fasen (vad en freudiansk tolkning på det nu skulle kunna vara). Till mitt försvar måste jag säga att jag inte är så intresserad av det tarmiska innehållet som hamnar i toaletten, men alla procedurer, normer och vanor som finns runtomkring. Jag är övertygad om att det inte är någon väsentlig skillnad mellan spanska, kinesiska eller amerikanska tollar men däremot på de toaletter de dyker ner i.

Ur barndomsarkivet hittar jag minnen fyllda med fasa av att bilresor till sydligare delar av Europa var en gradvis upptrappning i antalet s k franska toaletter. Ju längre söderut – desto värre. I sydliga Frankrike började dessa sporadiskt ploppa upp, för att efterhand bli fler och fler i Spanien och till slut nå maximipunkten av toalettkurvan på andra sidan av Medelhavet. Väl framme i Nordafrika fanns en totalinvasion av dessa fasansfulla toaletter: ett bottenlöst mörkt hål och två fotplattor att balansera sina skakiga ben på var allt som räckte för att skrämma skiten ur den mest bajsintresserade fyraåringen. Senare har jag funderat över varför fransmännen inte kunde ta med sig dessa toaletter till sitt hemland då de lämnade sina kolonier… Kanske är det blott de sista spåren av kolonialförtryck.*

Behöver jag tillägga att hemresan var angenämare än ditresan, ur toalettsynpunkt?

Så kommer vi då till den viktigaste, men också den mest kritiska punkten att tala om. Nämligen hur vi avslutar toalettbesöket. På många håll i världen används enbart vatten, på (rikare) håll används endast toapapper, vissa gör en vatten-papper-kombo medan åter andra inte använder något alls. Det finns säkert fler sätt, men jag vill inte gräva djupare i skiten på denna front.

För att sätta in torkningsaspekten i en Sverige-kontext tror jag pappersvarianten är den i särklass vanligaste. Men just som man trodde att Sverige var ett mycket rent land blev man varse om att det finns andra synpunkter på det hela. I Svenska Dagbladets Idag-serie som handlar om vår tids renhetshysteri, kan man läsa hitflyttade italienskan Paolas kommentar:

”Jaja, alla ni svenskar tror att ni är så rena. Men ni har ju inte ens bidéer. Vi i Italien tvättar oss i rumpan efter toalettbesöket. Ni svenskar lallar runt med bajspartiklar i rumpan. Skaffa bidéer, äckelmänniskor.”

Om bidén kommer göra en storinvasion på våra nordligare fronter, liksom franska toaletten gjort på sydligare fronter – det är svårt att sia om. Med all säkerhet bidrar globaliseringen till ändrade uppfattningar om renhet och smuts. Till sommaren reser jag till Japan ett par veckor och jag har hört att dom där har exeptionellt välutvecklade toaletter. Det är mycket möjligt att jag på hemresan har ändrat uppfattning om äckelmänniskans vara eller icke var. Fram tills dess står jag på Paolas sida i kampen om en minskning av bajspartiklar runtom i samhället. Var står du?

(Internskämt (som avslöjar din kulturella kompetens): Om du vet vattenkannans användningsområde hos innehavaren, ja då kan du genom uteslutningsmetoden också veta deras torkningsritual.)

* Jag vill också reservera mig mot inlägg av typen ”det finns såna typer av toaletter i andra delar världen”. Jag vet. Detta var ett exempel.

Andra bloggar om: kultur, normer, renhet, samhälle, skit, smuts, toalett, värderingar

Den värste är den som är okritisk

Publicerat den 7 februari, 2008 i Salongen. 5 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Och så blir man återigen uppgiven, utled och rasande förbannad över den onyanserade debatten kring integrationsfrågor som föregår i Sverige. Till att börja med så kan vi bena upp vilka debattörer som fajtas i integrationsringen.

1. De okritiska. Dessa menar att att det inte alls finns några skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Varje antydan om att det faktiskt skulle finnas skillnader, bemöts med följande argument:

a) ”Det har inte med islam (eller vilken religion, folkgrupp eller landsmän det nu handlar om) att göra!” Ingen handling, inte ens om det handlar om att någon har gått så långt som att mörda sin egen dotter för att rädda sin heder, kan ges kulturella orsaker. Detta förklaras med att:

b) ”Sådan kritik leder till ett vi- och dom-tänkande!”. Här låter man inte ”de” få tala för sig själva, utan man gör det åt dom. Och finns det ”de” som hörs i debatten, så står de alltid på samma sida som ”vi” (dvs de okritiska).

Sammanfattningsvis kan sägas att dessa personer menar att det finns inga som helst skillnader mellan kulturer runtom i världen. Allt kan förklaras med universella förklaringsmodeller. Därför blir hedersmord jämställt med svartsjukemord därför att de patriarkala strukturerna är universella.

2. Så har vi så de kritiska. Här finns de debattörer som hävdar att individers handlingar, normer och värderingar visst det kan ha kulturella orsaker. Dessa röster är få. Varför?

a) De riskerar att bli förknippade med (det enligt mig, alltför generaliserande begreppet) sverigedemokrater. De anses främja ett vi- och dom-tänkande.

b) De rubbar de okritiskas förenklade världsbild. Genom att säga att det faktiskt finns skillnader, att inte allt kan förklaras med universella strukturer eller individuella skillnader. Som exempel på förstnämnd tolkningsmodell kan jämföras med redan sagda: Hedersmord är detsamma som svartsjukemord i Sverige därför att alla samhällen är patriarkala i sin struktur. Exempel på senare förklaringsmodell kan vara: Nej, Fadimes pappa (och hela hennes släkt då också, frågar jag mig?) var bara en sinnessjuk individ.

3. De okritiskt kritiska. Här har vi de som ofta utpekas som främlingsfientliga. Visserligen utgör de själva en av två poler i en polariserad debatt, men på endast denna punkten har de rätt: Debatten är onyanserad. Dessa är okritiskt okritiska därför:

a) De argumenterar utifrån en argumentationsteknik som varken ser individen eller dens kulturella sammanhang. Någon som har hedersideologiska normer och värderingar, tas ur sitt sammanhang och blir ett fruktansvärt monster. Då blir sakargumenten sådana som att: ”Alla kurder är såna!”

b) även dessa är, liksom de okritiska, onyanserade och oförmögna att hålla i en debatt på en vettig intellektuell nivå. Liksom de okritiska kopplar de samman individer till en hel folkgrupp, en hel religion, en hel kontinent.

I likhet med de okritiskt okritiska som har argument som att ”Vad var det vi sa? Alla (fyll själv i vilken folkgrupp du vill) är såna!”, säger de okritiska: ”Vadå? Ni kan ju inte säga att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är såna!”

Svar till bägge från kritiskt håll blir: Nej, när sjutton sa jag att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är såna? Det var ni som gjorde de konnotationerna. Det är ni som är de mest fördomsfulla!

Min åsikt är således den att man från två håll, i en ofattbart onyanserad debatt i Sverige, för att här ta den om hedersrelaterat våld och förtryck som exempel, har samma argumentationsteknik. Man ser inte människan som individ, men man ser henne inte heller som en del av ett kollektiv. Man ser helt enkelt människan i svartvita etikettformer.

För att inte spela på de främlingsfientliga krafternas spelregler måste vi våga se nyanserna, skillnaderna i bilden av verkligheten. Och ändå, aldrig gå så långt som att utsudda alla nyanser för då blir den bara svart eller bara vit. Eller helt enkelt intetsägande grått.

Människor finns i olika sammanhang och människor är individer. Våga se det! Våga se etiketterna – men i deras olika grå nyanser. Ibland finns skarpare svartvita toner på etiketterna, ibland finns fler än en. Men någonstans där, liksom på en hylla med burkar i olika etiketter, kan man se burkarnas inbördes skillnader, men gemensamma helhet. Beroende på vilket lins du väljer att se genom framträder de olika skarpt, olika suddigt.

Vill du läsa (fler?) skärpta debattörer, läs här:

Vill du däremot läsa praktexempel på folk som fortfarande inte har fattat (jag länkar av princip inte till otaliga puckade främlingsfientliga inlägg):

Nåväl! Du som läsare kan säkert hitta fler inlägg på den vidsträckta cyberslätten. Detta var bara ett axplock.

Andra bloggar om: hedersmord, integration, kultur, politik, rasism, samhälle

Terror i Algeriet och algerisk film

Publicerat den 11 december, 2007 i Salongen och Vardagsrummet. 1 kommentar Etiketter: , , , , , .

Ännu en gång har terrorister slagit till i den algeriska huvudstaden Alger. Två bomber, den ena riktad mot konstitutionsdomstolen i Alger och den andra mot en FN-byggnad i stadsdelen Hydra, exploderade imorse. Läs gärna journalisten Nafissa Laraches kommentarer till bombdåden.

Det känns overkligt att minst 67 människor fått dö på grund av idioter som inte har uppnått annat än att sprida ilska och sorg i ett redan våldssargat land. Fy fan.

Och när jag nu ändå talar om Algeriet, vill jag tipsa om en film jag såg i helgen. Den heter Infödd soldat (fr. Indigènes) och handlar om de soldater från de franska kolonierna som stred för Frankrike under andra världskriget mot nazismen. Mycket sevärd. Bland annat Jamel Debbouze (också känd som han som jobbar i grönsaksståndet med den elake arbetsgivaren i Amélie från Montmartre) återfinns i en av huvudrollerna. Även de andra i huvudrollerna, som Sami Bouajila, Samy Naceri och Roschdy Zem gör lysande rolltolkningar under regissören Rachid Bouchareb.

Ps. Filmen blev också Oscar-nominerad för bästa utländska film. Det ni.

Andra bloggar om: alger, algeriet, film, politik, samhälle, terrorism

Vår regering innehåller spår av nötter

Publicerat den 5 november, 2007 i Salongen. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Dagens citat kommer från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som forskat om moderaternas historia. I Sydsvenskan kan man läsa att densamme statsvetare tycker att det med regeringen borde följa med en varningstext som säger ”Kan innehålla spår av nötter” med anledning av den senaste tidens moderatskandaler. Läs gärna hela artikeln här.

Men säga vad man vill om moderaterna: de lever som de lär. Tvärtemot vad de flesta politikerskandaler i grund och botten brukar handla om, där politikerna inte lever som de lär, så gör moderaterna precis som de själva tycker. ”Det är för hög skatt i det här landet!” – ”Jaja, då betalar vi väl svart för hushållstjänster då då”… Kan vi kalla det för en rutten form av civil olydnad? Är det detta som regeringen uppmanar oss till? Utövar vissa moderater ett slags tyst samhällsmotstånd? Ser de sig själva som förtryckta så till den milda grad att de måste bryta grundläggande regler och normer?

Även i Skatteverkets korridorer bör det väl ha varit en och annan djup suck. När politiker fuskar och bryter mot regler så kan väl vanligt folk också göra det?

Andra bloggar om: fusk, moderaterna, politik, regeringen, samhälle, svartjobb

Vem bryr sig om arkitektur?

Publicerat den 18 oktober, 2007 i Sovrummet och Vardagsrummet. 1 kommentar Etiketter: , , , , .

Idag fick jag läsa den amerikanska författaren Annie Chois fantastiska öppna brev till alla arkitekter. Hon skriver så att det borde träffa rakt i solar plexus på all världens arkitektkår. Med många små humorduttar insprängda i texten lyckas den ställa en rad spörsmål på ett tankeväckande sätt. Jag tänkte här ta upp några av de poänger som Choi lägger fram i texten.

  1. Vem bryr sig om arkitektur – egentligen? Ja, egentligen vem bryr sig? När jag, tillsammans medfamilj och bekanta, vrider nacken ur led och sliter ner mina skor för att undersöka arkitekturen runtomkring oss verkar den som går bredvid mig praktiskt taget inte bry sig. Själv står jag där som ett fån: ”Men hallå, ser du inte? Den oslagbart fantastiska tegelstenen! Säkert från sjuttonhundratalets sista decennier.” Eller mina alltför många sura kommentarer om nya byggnader som byggts som akvarier med enorma glasfasader, där man undrar om det ens finns utrymme för den enskilda människan att få göra de där privata sakerna ingen annan får se. Varför är det ingen som bryr sig?
  2. Arkitekters konstanta gnäll över för lite sömn och för mycket arbete. Visst är det så att arkitekter är ett arbetande släkte. En arbetsvecka på sextio timmar är inte alldeles ovanlig. Och om det inte genererar annat än trötthet och påsar under ögonen – som en extra förstärkande kant kring de redan kraftigt markerade glasögonbågarna, varför då fortsätta? Det ger ju inte ens pengar. Ja, det är sant. De arkitekter som tjänar stora cash är en liten beundrad minoritet.
  3. Arkitekternas lilla insnöade värld. En gång sa en snubbe till mig (då han hörde att jag funderade på att studera till arkitekt), ”Mmm. Arkitekter är ju ett märkligt släkte”. Inget fördömande, inget gillande – bara ett kort allmängiltigt konstaterande. Och visst är det så. Bland dessa klichéernas klichéfyllda lilla atmosfär där klichéerna avlöser varandra i att uppfylla sig själva blir man lätt insnöad. Där alla de med synfel har svarta, kantiga och kraftiga glasögonbågar, smala jeans, för stora tröjor och sömmar, knappar och snitt som går åt så många motsatta håll som möjligt. Och för att inte glömma håret som gärna ska vara ostyrigt, på damsidan ofta uppsatt i en slarvig knut, på herrsidan gärna i ett mörkt yrväderrufs. Och har du inte begåvats med mörkt lockigt hår (om du är man) eller enkeluppsatt hår (om du är kvinna), så behåll det gärna välkammat och rakt. Det är nog så gott.

Och när Annie Choi uppriktigt menar att arkitektur intresserar henne ungefär lika mycket som nagelsvamp, så kan jag inte mer än instämma. Visserligen ligger mitt arkitekturintresse högre upp på min privata intresselista än nagelsvamp, men de kvällar jag suttit uppe på skolan till midnatt med projekt, ”dygnat” för att bli färdig med något läraren ändå sågar dagen efter och de flummiga föreläsningar som jag mest somnar till – då är jag ungefär lika intresserad. Och somliga gånger har jag bara lust att ställa mig upp och skrika – i vilket arkitektursammanhang det än må vara – ”Hör jag den förbannade meningen ”kroppen i rummet” så slår jag er! Och slår jag inte er, så skjuter jag mig själv! Jag tänker skala mig själv med en slö potatisskalare, raspa ryggen med rivjärn och hälla salt i såren, för att därefter fritera mina öron om jag tvingas höra denna jävla meningen en gång till”.

För liksom brevförfattarinnan visar sitt arkitektur-ointresse, så kan jag (och säkert flera med mig) också intyga: Vi blir också lite fed up på arkitektur ibland därför att:

  • Det är drygt att riskera sitt liv i trafiken därför att byggnaderna ägnas större uppmärksamhet än medtrafikanterna från vår sida.
  • Nej, vi tycker också det är jobbigt att behöva kommentera vad som är fult och vackert. För vi bara måste.
  • Vi önskar också att vi kunde slippa fokusera på arkitektoniska aspekter och rumliga dimensioner under en shoppingrunda med vännerna eller en romantisk skogspromenad med någon vi gillar.
  • Vi vill också sova. Det måste vara en fantastisk känsla att få komma hem efter ett jobb med fasta arbetstider. Grattis till er som har det så!

Men så kommer vi så till sist till dilemmat om varför så fortsatta stanna kvar i arkitekturvärlden. är det ändå inte självplågeri? Kanske stundtals, men lik förbaskat så får jag ändå de där otroliga upplevelserna av att se solstrimmor genom ett kyrkofönster, en kakelugn i ett funkishus eller det extremt tysta och lugna rummet. Eller den där känslan som bara en tegelsten från en försvunnen tid med den vackra patinan kan ge.

Så ni som lever kring arkitekter: Spela lite intresserade åtminstone. Eller humma ett litet hum så vi förstår att ni noterat våra små arkitektiga förtjusningsrop. Vi behöver det. Under de sena höstnätterna på skolan och ljusa sommarnätter som genomarbetas framför papper och dator känns det skönt att veta att (eller kanske om?) det har någon som helst betydelse för er om staden bara bestod av likadana fyrkantiga betongklossar med enorma fönsterpartier.

Andra bloggar om: arkitekter, arkitektur, samhälle, smak, stil

Vi muslimer är mest muslimrädda

Publicerat den 24 september, 2007 i Salongen. 6 kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Gång på gång får man från muslimers håll höra att vi är utsatta för islamofobi. Att andra vill oss illa. Att hela västvärlden hatar oss och med det den muslimska civiliasationen och historien. Visst, jag förnekar inte att så kan vara fallet. Inte alltid, men definitivt inte aldrig. Men kanske, bara kanske, borde vi ställa oss frågan om vem som är mest rädda för muslimerna?

är det ”de Andra”? Icke-muslimerna? Eller kan det snarare vara så att vi för en gångs skull bör rikta blicken mot oss själva?

För om jag vill diskutera vissa frågor som universellt väcker debatt, blir diskussionen sällan så infekterad som om jag tar diskussionen med en muslim. Låt oss därför göra ett test. Jag ställer några enkla påståenden för att ge en överblick över vad dessa ”svåra frågor” kan röra sig om.

  • Det finns muslimska homosexuella.
  • Hedersmord och hedersrelaterat våld och förtryck finns bland muslimer.
  • Kärlek är gränsöverskridande och således kommer det alltid uppstå kärlek mellan muslimer och icke-muslimer.
  • Kvinnoförtryck finns bland muslimer.
  • Synen på barn är något som kan diskuteras.

Således helt enkla påståenden. Jag hade lika gärna kunnat byta ut muslimsk-besläktade ord med vad som helst, you name it. ändå är det få saker som upprör så mycket och så många som att sätta dem i ett muslimskt sammanhang. Genast riskerar man (och risken är ganska hög) att bemötas med utnötta repliker som:

  • Det har inte med islam att göra! Svar: Nej, men vem har det med att göra då att kvinnor hedersmördas? Visst fasiken har det att göra med, om inte islam, så i allra högsta grad oss muslimer?
  • Dom blandar bara ihop religion och tradition! Svar: Må så vara, men vems ansvar är det att ta diskussionen om var gränsen för tradition och var gränsen för religion är allra otydligast? Oss själva naturligtvis.
  • Islam säger inte att det är tillåtet! Svar: Allright. Låt oss till att börja med lyfta fram frågor som ”Vad är islam då?”. är islam en liten apparat som kan prata? Och eftersom de flesta av oss inser hur befängt det låter – vem är språkrör för denna islam?

Så visst kan vi vara överens om att det finns en hel del ämnen som är svåra att debattera i muslimska sammanhang. Men få gånger ställer vi oss själva mot väggen och frågar oss varför vi är så rädda för att ta frågorna. Själv är jag övertygad om att det är för att vi är rädda för vad andra muslimer ska säga, ska tycka och göra. Men framför allt, och detta är också det svåraste, så är vi rädda för att skapa en kris i våra värderingar och föreställningar. Så därför blir det ett evigt tassande kring svåra ting och en snarstuckenhet som slår det mesta.

För faktum är att utomstående börjar och är redan, smått provocerade. Varför går det så trögt framåt? Från icke-muslimskt håll provoceras det med alltifrån karikatyrer och rondellhundar till de riktigt grova kränkningarna. Och vi känner alla den givna reaktionen. Förbannade demonstranter som bränner och skriker och ambassadörer som försöker gå diplomatins väg. Men ey, ”Du Vettiga Sansade Diskussion Som Kan Leda Åtminstone Någonting Framåt”, var försvann du? Liksom alla gånger förut försvann du bort bland kulisserna, bort innan du ens hann kika fram bakom ridån.

I slutändan förlorar vi mest själva på det. Vi förlorar idag, vi förlorar mer imorgon. Det ges knappast någon chans att för någon visa de vackra sidor som finns av islam. ödmjukhet, respekt, mångfaldighet och för att inte glömma de kanske viktigaste; flexibilitet och universalitet. Någonstans får inte alla muslimer plats. Någonstans förlorar vi oss själva därför att vi bryr oss mer om att rikta taggarna utåt istället för att rikta blicken inåt. Någonstans försvinner det där ”islam” bland petitesser. Och ändå, inget är så starkt som när det får nötas, provoceras, diskuteras och omvärderas. Det svagaste är det som aldrig utsätts för detta.
Därför, ta tre djupa andetag och låt oss dra upp ridån!

Med förhoppning om ett vackert septemberväder till er, med virvlande eldgula löv mot den torra asfalten och friska luften, och en fin Ramadan till de som firar den.

Andra bloggar om: islam, islamofobi, jämställdhet, kvinnosyn, muslimer, politik, samhälle

När ska USA ratificera barnkonventionen?

Publicerat den 17 maj, 2007 i Salongen. 1 kommentar Etiketter: , , , , .

Efter flera år av ideellt engagemang inom barnrättsfrågor, har jag alltför många gånger ställt mig frågan: Varför är det så få som kräver att USA ska ratificera Barnkonventionen? Idag har samtliga av världens länder ratificerat konventionen, förutom Somalia och USA. Somalia därför att de inte haft en fungerande regering under en mycket lång period (fastän detta naturligtvis inte är en ursäkt), och USA därför att… ja, varför egentligen? är det samma gamla vanliga amerikanska motstånd som visar sig? Att man som världens enda supermakt kan ha sina egna spelregler?

Det finns säkert de som har flera invändningar och som menar att ett ratificerande av barnkonventionen inte nödvändigtvis innebär att USA skulle respektera barns rättigheter mer för det. De främsta argumenten är väl i sådana fall:

  1. Inget av de länder som skrivit på BK lever upp till sina åtaganden fullt ut. Ett sådant land finns i dagsläget inte. Tyvärr.
  2. Man kan reservera sig mot artiklar i BK vilket innebär att man inte behöver skriva under hela konventionen.
  3. Det händer inget särskilt om man bryter mot någon artikel.

Så visst kan man resonera så. Och säkerligen är USA bättre än ett stort antal nationer vad gäller flera områden angående barns rättigheter och möjligheter. Men vad vi glömmer bort är att det handlar om en attitydfråga. För så länge USA inte visar intresse av att ratificera konventionen, så visar man också att detta inte är frågor man tydligt prioriterar.

En ytterligare omständighet är att utomstående aktörer, kan ha svårt att kritisera USA när de bryter mot barns rättigheter, eftersom det ju heller inte finns något dokument dom har förbundit sig till att sträva efter att leva upp till. Det försvårar onekligen kampen för att förverkliga barns rättigheter att världens mäktigaste land inte tycks visa omvärlden att detta är viktiga frågor.

Andra bloggar om: barn, barnkonventionen, politik, samhälle, usa