Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.

Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.

Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.

Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.

We don't go for second best. Minsann.

Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.

Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga  människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.

Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.

Kom Besten lite närmare, både din egen och den mittemot.

Glädjande är att det finns fler som anser att rösträtten bör utvidgas, bland annat Joakim Larsson och Anders Wallner. Sistnämnde propagerar för det system som jag själv brukar, nämligen att alla människor föds med en röst och sedan får välja själva när de vill rösta för första gången. Föräldrarna skulle därmed kunna ombudsrösta för sina barn i tidig ålder. Ros till Miljöpartiet som åtminstone tagit ställning för sänkt rösträttsålder och ris till övriga partier som knappt vågar ta ställning. Var finns ni i debatten?

Jag hade gärna hört mer från Barnläkarföreningen som sedan mitten av 1980-talet har propagerat för frågan. Berndt Eckerberg, barnläkare, skriver däremot ett mycket bra inlägg om rösträtt för barn.

Det handlar om en papperslapp i en låda vart fjärde år. Men ändå, det kommer bli en av de största demokratifrågorna i vår tid. Och för den under 18 år kommer det alltid vara lättare att påverka genom att lägga en papperslapp i lådan, än att snirkla sig genom snåriga vägar av ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ungdomsfullmäktige.

På samma sätt blir jag skrämd över hur många bara pratar om våldets proportionalitet. Det handlar inte om att det är för jävligt om närmare 1000 palestinier dör, för det är för jävligt när en palestinier dör. Det är totalt oacceptabelt. Konflikten är inte mer rättvis och våldet är inte mer proportionerligt om lika många israeler som palestinier dör.

Och just eftersom människors liv är lika mycket värda, måste vi fördöma varje liv som dödas i konflikten i Israel/Palestina. Oavsett vem som fick sätta livet till.

Gör något du också. Bidra med något konkret, som att hjälpa Röda Korset med ambulanser i Gaza. Hmm. Ibland skrivs det ostrukturerade inlägg. Detta var nog ett sådant… Men det finns så mycket sagt i frågan, så mycket som skulle kunna sägas, mycket som inte borde sägas. En sak som inte behöver sägas, men som jag säger ändå: detta är vad jag kallar för kris.

För inte så länge sedan blev människor medvetna om att det fanns En Obekväm Sanning som hette Klimatkrisen. Om vi inte upphörde med charterresorna och den oekologiska tomaten skulle vi allesammans gå under. Tiondelars temperaturhöjningar kommer förvandla vår planet till ett helvete och tack vare vår dekadenta livsstil flyter döda isbjörnar utanför farstun. Huset flyter med lika bra, för vattennivåstigningarna skonar minsann ingen. Syndafloden fick en kuslig innebörd för vår tid. Och ärligt talat, var Klimatkrisen inte en omskrivning av Jordens Undergång?

Där stod vi i all vår ängslighet och dumhet, och tänkte att naturens krafter var det enda som kunde rubba vår värld. Inte visste väl vi, att bolånekrisen var en smygande vind, tilltagande i vindstyrka som snart skulle bli en orkan som slog sönder allt i sin väg. Kraftiga stormar får ju ofta kvinnonamn, men den här var ett ovanligt undantag så den fick heta Finanskrisen. Klimatkrisen var sjukdomen som Moder Jord drabbats av efter parasiten Människans härjningar i planetkroppen, innan hon slutligen la sig ner på Universums beiga världsallttäcke och dog en gång för alla.

Den här Finanskrisen som Wall Streets kostymmän grät om, den var något annat. Den fick små islandsöar att stå på självmordskanten till att hoppa ner i mörka Atlanthavet och mäklare att ta sig för pannan och hulka ner i gråt. Men skäms på dem själva, deras giriga kortsiktighet satte länder i långsiktig konkurs. Kort sagt, krisen var påtaglig.

Och här sitter jag nu, 22 år gammal, före nyår 2008 och borde kanske befinna mig i en Kvartslivskris. Världen känns lite risig och framtiden känns krisig. Och ändå, trots alla kriser känner jag lugnet. Jag orkar faktiskt inte stissa upp mig. Vad hjälper det att pressa fram meningslösa paniktårar om jag får lyssna på Spotify vara glad för en stund?

Märkligt nog känner jag också ett visst hopp. Inte för att jag tror världen blir så mycket bättre just nu, men för attdet trots allt inte är ett alternativ att kapitulera inför Krisernas Fasansfulla Ankomst. Vi såg det kanske tydligast i det amerikanska presidentvalet när det ur ett rätt blekt politiskt etablissemang trädda fram en särdeles färgstark person och blev vald till en ny president. För säga och tycka vad vi vill, men det har ju uppenbarligen visat sig att Barack Obama går till historien med sin hudfärg som var mans påminnelselapp. Visserligen är jag ganska allergisk mot klämkäck amerikansk ”Yes We Can” om det vajar ett stjärnbaner i bakgrunden och jag ser Oprahs tårögda uppsyn. Men ändå, ett ”Yes We Can” som sägs med en insikt om att ”Jo, visst kan vi – om vi verkligen vill”, känns ganska sympatiskt.

Så, mina hopp till närmaste framtid är flera.

Visst kan väl Sveriges regering ta sig an Klimatkrisen, om de nu kan det när det kommer till Finanskrisen. Det är på tiden att vi sänker rösträttsåldern i Sverige, visst kan vi göra det. Till SVT, visst kan vi väl slippa se mer Halal-tv och satsa på mer anständig journalistik? Och visst kan väl SJ AB skärpa till sig och bli något mer än skit? Det kan bli fred i Mellanöstern, det måste kunna gå.

Och visst finns det mycket som jag själv kan göra. Ta tag i den här bloggen t ex. Jo, visst skulle jag kunna göra det…

Julrebeller! Eller högtidsrebeller generellt? Var är ni? Jag söker modiga människor som slår slag i saken och ger fan i hysterin.

Reclaima högtiderna:

• Umgås med de du tycker om. Om gammelfaster är dryg, umgås med nån annan. Så kan gammelfaster få fira med de som hon tycker om. Eller så skärper hon sig, och slutar gnälla.
• Laga mat som känns värd att äta. Så slipper ni kränga samma mat i veckovis och tänka ”Vilken tur att vi bara äter detta en gång om året”. ¨
• Skippa julklappsvulgariteten.

Kanske kommer förändringen nästa år, åtminstone om vi får tro Konjunkturinstitutet. Men tänk inte på dom, eller andra ”nationalekonomiska uppmaningar” – tänk på julefriden. Konsumera, konsumera inte – gör vad som känns bäst för dig.

Tänk om årets julklapp var en liten, söt klapp på gammelfasters kind. Kanske bidde hon mindre dryg då.

Jag tänker på Islands kris. Här snackar vi om krisernas kris va? Och USA befinner sig väl också mer eller mindre i kris. Och när såväl stora länder som USA och små länder som Island befinner sig i kris, då måste väl också alla andra däremellan befinna sig i kris. Kris, kris, kris – överallt är det kris.

Så trodde du att du var i en relationskris? I kvartslivskris? Är du 47 år, förtvivlad och tänker jaha, var detta livet – är du kort sagt i medelålderskrisen? Har du förlorat en anhörig och är i en livskris? Ja, då befinner du dig i samma läge som alla andra – allas liv är i total kris.

I dagens läge måste du vidga horisonten och se bortom dina egna kriser. Hallå; Vi befinner oss mitt i en klimatkris! Det är en global kris bortom alla perspektiv! Vi står mitt i en finanskris! Du har inte tid att bry dig om dina personliga kriser. Möjligtvis din personliga finanskris.

Det känns bra att vara medlem i en organisation som man sympatiserar med. Men det är knepigt det där med engagemang… Måste man vara superaktiv för att räknas som en tillräckligt bra medlem? Mitt ideella engagemang har för det mesta inneburit många nya vänner, utveckling och annat positivt, men har också (i ärlighetens namn) tagit en hel del energi. Kanske finns det helt enkelt andra former för ideellt engagemang än de rent traditionella med fika, myspys och dagordningar? Själv trivs jag ganska bra med att koordinera mitt engagemang från datorn ut i den virtuella datorvärlden. Kombinerat med lite praktisk action och vanliga möten.

Under tiden som jag går och småfixar lite här hemma, lyssnar jag på musik: mysigt. För tillfället spelar jag gungig musik (blues, tuareg, elgitarrer). I mina små och framför allt läckra högtalare, sprids ljudet ut i hela rummet och sprider skönkänslor. Och jag vill fortfarande åka till Mali. Varför är jag inte där? I framtiden blir det nog, men först ska jag diska och sen till Kopparberg.

På tåget ska jag läsa Frank Lloyds Wrights bok The Living City om Broadacre City. Och så är jag nyfiken på att läsa boken Creating Child Friendly Cities. Den senare känns mest spännande…

När Palin gång på gång ”övertygar” journalisten om hennes utrikespolitiska erfarenhet, består av att Alaska ju har kontakt med både Kanada och det stora Ryssland, dubbelviker jag mig inte helt av skratt, men däremot lite plisserad i magmusklerna. Om det här är en potentiell vicepresident i världens mäktigaste land blir man lite mörkrädd.

Har ni förresten tänkt på vad roligt det vore om hon hette Malin istället? Eller kurdisk variant: Nalin? Tänk att höra ”Vajs president Mäjlin Päjlin”.

Och är det bara jag som tänkt på att likheterna mellan Sarah Palin och en typisk arabisk nyhetsuppläsare är slående lika? Jag tänker nötbrun läppenna, uppfluffad spretlugg, lite bullfrisyr, och glittrigt leende.