Det finns mycket som är fint här; familj, vänner, mat, samhällssystemet. Jag älskar dom, det. Samtidigt, många fantastiska människor och platser har fått en alldeles särskild vrå i hjärtat efter resan och det är alltid det som är mest smärtsamt med att resa; att veta att våra vardagar spelas på så olika platser på jorden.

Kanske är det så man får förhålla sig till sin resa. Det är egentligen inte de fysiska platserna som är de viktiga, men de som man väljer – inte kan värja sig från – att ta sig till sitt hjärta. Det känns fint att veta, att även om resor kostar tid, pengar och många gånger är omöjliga, så kan man alltid resa tillbaks till fina minnen i hjärnbarken. Det går att tina upp djupfrysta moment och värma sig med dem när de behövs som allra mest.

Hjärtevrår är nog de bästa resmålen. Där kan man vara hur länge man vill, det blir hur man vill och det kostar varken tid, pengar eller jobbiga komplikationer.

Här ett par bilder som togs vid ett stopp vid Brahehus norr om Gränna. Apropå Gränna, glöm inte Hasse Alfredsons goa gamla limerick om kvinnan från denna ort:

Det bodde en kvinna i Gränna

som sin stjärtmuskel så kunde spänna

att hon i detta hål

kunde strypa en ål

och till och med vässa en penna

Ja, men just det, bilderna.

Fett najs att vara Kristina Katarina Stenbock och vakna upp med denna utsikt över Visingsö varje morgon. Trist dock att fruntimret inte hann uppleva så mycket av detta.

Efter den här turen blev jag bara ännu mer sugen på sommarlov. Kan det inte bara bli 11 juni snart? Så att jag bara kan slippa tänka på skolan och ta ett välbehövligt och välförtjänt (eller inte) sommarlov. Det där beryktade sommarlovet tycks bara säga åt mig att “Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig”.

Nu är det dags för mig att återgå till mina viz-renderingar här i skolan.