Sidi Abderrahmane
Det är första gången jag verkligen får komma in längst in i Kasbahn* och arkeologen från mitt kontor, Azzedine, förklarar livligt och engagerat. Medan vi går genom de snirkliga gränderna, upp för trappor, under hus så fylls mitt huvud av mystiska historier och roliga detaljer… för varje ny berättelse dyker tio nya frågor upp.
Min franska är smårostig och min arabiska är totalt sönderrostad, så vi pratar någon slags franskengelska. Plötsligt, i ett av alla okvadratiska hörn står tre tonårstjejer och börjar prata med oss på engelska (i Algeriet kan väldigt få prata bra engelska).
Gatuvy i Kasbahn
Jag skämtar tillbaka och säger några få fraser på algeriska, de skrattar till, och jag byter nummer med en av tjejerna och frågar om hon kan visa mig runt senare. Det vill hon gärna och vi ses vid Ketchaoua-moskén senare på eftermiddagen.
När vi ses griper hon tag i min hand och börjar gå ultrafort med sina sextonåriga ben; det är sällan jag möter någon som går fortare än jag så jag blir förvånad. Hon tar med mig till Sidi Abderrahmane, ett slags mausoleum för någon vis snubbe som levde under Förlängesedantiden. Längst in ligger hans grav, med ett glittrigt grönt täcke över, i taket hänger kristallkronor i roliga färger och former, på golvet ligger en massa mattor utspridda och här kommer folk och tänder ljus och önskar sig saker. Det känns som ett urklipp från Tusen och en natt.
Vi måste skynda oss vidare (och på vägen ut griper en kvinna tag i oss och sprayar våra handflator med en parfym som ska ge oss tur och lycka), sedan går vi upp för Les escaliers du soleil (Soltrapporna).
Hon knackar på en port, en tandlös gubbe med turban öppnar, och hon frågar om han har en takterass vi får gå upp på. Nej, det har han inte men gå till grannen istället. Det gör vi och går upp i det sköraste trapphuset jag upplevt och möter en familj med tre generationer som bor i en pyttig lägenhet högst upp.
Vy över fantastiska Alger
WOW! De har den allra mest underbara utsikten över hela Alger-bukten! Hjärtat slår lite hårdare och lungorna fylls med massa luft. Husen i Alger är kritvita och med blåa fönster och dörrar och staden klättrar upp för gröna kullar upp från havet.
Utsikten är knäförsvagande och mina händer börjar nästan darra. Alger är en oemotståndlig skönhet som alla för länge sedan gett upp hoppet om och därför misshandlar henne med uppgivenhet och brutalitet. Staden djupsuckar av melankoli och hopplöshet, men under den patinan finns en vitgnistrande skatt som väntar på att bli upptäckt.
* = Den gamla staden i Alger, där jag nuförtiden har praktik vid myndigheten för kulturarv.
Senaste kommentarer