Samtidigt som jag idag tittade ner på min epilators skogsskövling, kunde jag i smärtkänslan fundera över en annan känsla: ensamhetskänslan. Epilering är ju en av de där sakerna här i livet, som man helst vill göra i ensammaste ensamhet.
Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.
Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.
Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.
Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.
We don't go for second best. Minsann.
Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.
Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.
Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.
Senaste kommentarer