Missförstå mig rätt. Barack Obama inger ett mer hoppingivande intryck än hans företrädare. Han verkar vara en go pappa, har en välskräddad hustru och är själv snygg. Jag vet inte om det var hans charmiga leende som förtrollade Nobelkommitténs ledamöter. En sak är däremot klar; Obama fick priset för vad han inte åstadkommit, snarare än vad han har åstadkommit.

”Ja, äntligen en amerikansk president som inte drar på chapsen, cowboystövlarna och viftar med puffran första dagen på jobbet! (suck av lättnad). Tur.” Vilket förtroende har vi för våra makthavare när de får pris för att säga det självklara?

Tack och lov inser Barack Obama själv att han inte är förtjänt av priset. Vilket också resten av världen har gjort. Undantaget Nobelkommittéen själv då, förstås.

Klas Lundström skriver klokt, The Washington Post om att ge priset till Neda Agha-Soltan istället, Anna Ek från Svenska Freds på Newsmill.

Kom Besten lite närmare, både din egen och den mittemot.

På islambloggen skrev jag tidigare om likheterna mellan Mohamed Omars fosterlandskärlek och likheterna med nationalistiska resonemang. Mitt förslag var att islamister som Omar kunde bilda udda allianser med nationaldemokrater och reclaima Karl XII tillsammans. Återstår att se om Omar står vid monumentet i Lund 30 november tillsammans med nasserassar. I’ll be there för att kolla.

I naturlig ordning kunde Mohamed Omar inte argumentera för sin sak, utan kallade mitt inlägg för ett ”försåtligt angrepp, en dolkstöt”, och frågar vidare om jag hellre sett att Sverige invaderades av ryssen. Tja, varför inte? Hellre det än att gafflas i sandlådan.

Läs också Jonathans samling av märkliga citat från Mohamed Omar – hur hinner mannen med allt?

Andra bloggar: Nordic Dervish, Jonathan

Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.

De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!

Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).

Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.

Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.

Som vanligt tuggar svensk media bara samma sak, verkligt få kommer med någon ny infallsvinkel. Alla krönikor och politiska analyser är uppbyggda enligt:

1. Oh my God, vilket symbolvärde att Barack Obama valdes till president!
2. Anledningen till att Obama valdes till president är för att de flesta amerikaner är fed up på att se cowboyen från Texas styra världen med sin svingande lasso och som i sina försök att fånga ett fåtal surtjurar (läs Usama bin Laden, Saddam Hussein, Hamas, Hizbollah) istället sveper med sig horder av förvirrade kossor (läs radikala förvirrade unga muslimer). Jösses, mannen sprider bara förödelse (läs krig och kris) omkring sig och vet knappast hur man fångar tjurar.
3. Barack Obama står för den change som alla amerikaner vill ha.
4. But behold the lasso! Vilken change vill de ha? Och ännu mer behold; Vilken change står Obama för – egentligen (höjt ögonbryn, lätt framåtlutat för det där var en djupintelligent analys).
5. Obama ärver krig och kriser. The poor man får det inte lätt. Djup suck.
6. Den närmsta framtiden är som att singla slant; fiasko eller fantastico?
7. Uppsummering av ovanstående punkter, gärna med en fyndig avrundning med något som anspelar på Yes, we can.

Det här blir min variant av dagen-före-president-installationskrönika. Jag gjorde den lite mer kortfattad så att ni inte skulle tröttas ut så fort. Jag rundar av med nåt i stil med att Barack Obama om ett tag kommer att utvärderas enligt:

No, he couldn’t. What did I tell you?

eller  Yes, he could! What did I tell you?

Det återstår att se om en framtid vad folk säger. Då ser vi också fram emot lite mer spännande journalistik. Det går att göra bättre. Oh, yes you can.

Vill du hemskt gärna läsa fler krönikor av standarformat? Be my guest.  Per T Ohlsson, DN, Carl Rudbeck, Per Ahlin, Ingrid Thörnqvist, SvD, Affärsvärlden.

Glädjande är att det finns fler som anser att rösträtten bör utvidgas, bland annat Joakim Larsson och Anders Wallner. Sistnämnde propagerar för det system som jag själv brukar, nämligen att alla människor föds med en röst och sedan får välja själva när de vill rösta för första gången. Föräldrarna skulle därmed kunna ombudsrösta för sina barn i tidig ålder. Ros till Miljöpartiet som åtminstone tagit ställning för sänkt rösträttsålder och ris till övriga partier som knappt vågar ta ställning. Var finns ni i debatten?

Jag hade gärna hört mer från Barnläkarföreningen som sedan mitten av 1980-talet har propagerat för frågan. Berndt Eckerberg, barnläkare, skriver däremot ett mycket bra inlägg om rösträtt för barn.

Det handlar om en papperslapp i en låda vart fjärde år. Men ändå, det kommer bli en av de största demokratifrågorna i vår tid. Och för den under 18 år kommer det alltid vara lättare att påverka genom att lägga en papperslapp i lådan, än att snirkla sig genom snåriga vägar av ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ungdomsfullmäktige.

På samma sätt blir jag skrämd över hur många bara pratar om våldets proportionalitet. Det handlar inte om att det är för jävligt om närmare 1000 palestinier dör, för det är för jävligt när en palestinier dör. Det är totalt oacceptabelt. Konflikten är inte mer rättvis och våldet är inte mer proportionerligt om lika många israeler som palestinier dör.

Och just eftersom människors liv är lika mycket värda, måste vi fördöma varje liv som dödas i konflikten i Israel/Palestina. Oavsett vem som fick sätta livet till.

Gör något du också. Bidra med något konkret, som att hjälpa Röda Korset med ambulanser i Gaza. Hmm. Ibland skrivs det ostrukturerade inlägg. Detta var nog ett sådant… Men det finns så mycket sagt i frågan, så mycket som skulle kunna sägas, mycket som inte borde sägas. En sak som inte behöver sägas, men som jag säger ändå: detta är vad jag kallar för kris.

För inte så länge sedan blev människor medvetna om att det fanns En Obekväm Sanning som hette Klimatkrisen. Om vi inte upphörde med charterresorna och den oekologiska tomaten skulle vi allesammans gå under. Tiondelars temperaturhöjningar kommer förvandla vår planet till ett helvete och tack vare vår dekadenta livsstil flyter döda isbjörnar utanför farstun. Huset flyter med lika bra, för vattennivåstigningarna skonar minsann ingen. Syndafloden fick en kuslig innebörd för vår tid. Och ärligt talat, var Klimatkrisen inte en omskrivning av Jordens Undergång?

Där stod vi i all vår ängslighet och dumhet, och tänkte att naturens krafter var det enda som kunde rubba vår värld. Inte visste väl vi, att bolånekrisen var en smygande vind, tilltagande i vindstyrka som snart skulle bli en orkan som slog sönder allt i sin väg. Kraftiga stormar får ju ofta kvinnonamn, men den här var ett ovanligt undantag så den fick heta Finanskrisen. Klimatkrisen var sjukdomen som Moder Jord drabbats av efter parasiten Människans härjningar i planetkroppen, innan hon slutligen la sig ner på Universums beiga världsallttäcke och dog en gång för alla.

Den här Finanskrisen som Wall Streets kostymmän grät om, den var något annat. Den fick små islandsöar att stå på självmordskanten till att hoppa ner i mörka Atlanthavet och mäklare att ta sig för pannan och hulka ner i gråt. Men skäms på dem själva, deras giriga kortsiktighet satte länder i långsiktig konkurs. Kort sagt, krisen var påtaglig.

Och här sitter jag nu, 22 år gammal, före nyår 2008 och borde kanske befinna mig i en Kvartslivskris. Världen känns lite risig och framtiden känns krisig. Och ändå, trots alla kriser känner jag lugnet. Jag orkar faktiskt inte stissa upp mig. Vad hjälper det att pressa fram meningslösa paniktårar om jag får lyssna på Spotify vara glad för en stund?

Märkligt nog känner jag också ett visst hopp. Inte för att jag tror världen blir så mycket bättre just nu, men för attdet trots allt inte är ett alternativ att kapitulera inför Krisernas Fasansfulla Ankomst. Vi såg det kanske tydligast i det amerikanska presidentvalet när det ur ett rätt blekt politiskt etablissemang trädda fram en särdeles färgstark person och blev vald till en ny president. För säga och tycka vad vi vill, men det har ju uppenbarligen visat sig att Barack Obama går till historien med sin hudfärg som var mans påminnelselapp. Visserligen är jag ganska allergisk mot klämkäck amerikansk ”Yes We Can” om det vajar ett stjärnbaner i bakgrunden och jag ser Oprahs tårögda uppsyn. Men ändå, ett ”Yes We Can” som sägs med en insikt om att ”Jo, visst kan vi – om vi verkligen vill”, känns ganska sympatiskt.

Så, mina hopp till närmaste framtid är flera.

Visst kan väl Sveriges regering ta sig an Klimatkrisen, om de nu kan det när det kommer till Finanskrisen. Det är på tiden att vi sänker rösträttsåldern i Sverige, visst kan vi göra det. Till SVT, visst kan vi väl slippa se mer Halal-tv och satsa på mer anständig journalistik? Och visst kan väl SJ AB skärpa till sig och bli något mer än skit? Det kan bli fred i Mellanöstern, det måste kunna gå.

Och visst finns det mycket som jag själv kan göra. Ta tag i den här bloggen t ex. Jo, visst skulle jag kunna göra det…

Det är oerhört tragiskt om vi börjar se barn som små manipulativa monster som ska disciplineras för att passa vuxenvärldens syn på vad som är rätt och fel. Består världen av en hotfull barnarmé* som försöker ta makten ifrån en vuxenvärld som har tappat greppet, men som nu jävlar i mig ska ”visa var skåpet ska stå”.** Skamvrår, hoppsan, jag menar visst lugna-ner-mig-själv-rum-målat-i-energigul-färg-och-utan-fönster, blir en uppfostringsmetod som lärare använder för att visa att barnet har gjort ett ”dåligt val”. Varför var det ett dåligt val att inte lyssna på läraren? Vem satte upp de gemensamma spelreglerna som lärarna står i samlad front för?

Allra mest tragiskt är när vi börjar funderar på vilken typ av framtida medborgare vi får. Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik, ojar sig över samhällets kollaps. Total anarki, utbrister han!

Bör vi inte oroa oss för vilket samhälle vi kommer att få om barn uppfostras att blint lyda regler utan att förstå varför? Människor som blir rådvilla så fort det inte finns någon som pekar med hela handen och förklarar vad de ska göra? Vilken usel nivå har vi inte hamnat på när floskler som ”ordning och reda i kunskapsskolan” betyder att lyda ordningsregler om kepsar och mobiler?

Det är bra att det finns en aktiv skoldebatt i Sverige, men det är skrämmande hur den förs.

Flumskola eller dumskola. Följa regler eller tänka intellektuellt. Kreativitet eller passivitet. Ordning och reda eller mobiler som stör. Lärare vid kateder eller kuvad lärare maktlös vid whiteboarden i kaotisk klass.

Ingetdera. Jag tror det finns många som önskar en skola där läraren är respekterad, men utan att hötta med pekpinnen. En lärare som rör sig bort från trygga tavlan och ut i klassrummet. Lärare som ställer frågor och motfrågor och uppmuntrar till kritiskt, analytiskt och kreativt tänkande bland eleverna. Lektioner som ägnas åt undervisning hellre än 35 minuters meningslöst tjafsande om störande mobiler. Där klassrummet präglas av arbetsro, men inte därför att man riskerar att hamna i ett isoleringsrum, utan för att det är så uppenbart självklart att det är så det ska vara.

Hur ser framtidens forskare och intellektuella ut som inte förmår tänka kritiskt och självständigt? Framtidens makthavare som inte kan fatta genomtänkta beslut för att det inte står i de Gemensamma Ordningsreglerna? Hur kommer Sverige stå sig i internationell konkurrens utan kreativa människor?

Och vem ställer Jan Björklund och de andra i naughty corner?

* Jag försöker använda terminologi som Jan Björklund förstår. Andra lättförståeliga ord för samme man är spelregler, disciplin, röda kort, ordning och reda.

** För att citera en lärare på den ordningssamma skolan i dokumentären.

PS. Har ni noterat att jag har bytt adress till http://khadidja.se?