Inslaget är på gränsen till outhärdligt. När Abou Al-Aish frågar vad anledningen var till att hans tre döttrar fick sätta livet till, finns inga svar. Ingen med hjärta och och hjärna kan någonsin försvara varför 22-åriga Bisan, 15-åriga Mayer, 14-åriga Aya och deras 14-åriga kusin Nour Al-Aish blev dödade.

För Israels grymma terror finns inga ord. Bara tårar, uppgivenhet och ångestfylld smärta.

Fann klippet på Esbatis blogg – sprid det! Fler artiklar finner du här, här, och här.

På samma sätt blir jag skrämd över hur många bara pratar om våldets proportionalitet. Det handlar inte om att det är för jävligt om närmare 1000 palestinier dör, för det är för jävligt när en palestinier dör. Det är totalt oacceptabelt. Konflikten är inte mer rättvis och våldet är inte mer proportionerligt om lika många israeler som palestinier dör.

Och just eftersom människors liv är lika mycket värda, måste vi fördöma varje liv som dödas i konflikten i Israel/Palestina. Oavsett vem som fick sätta livet till.

Gör något du också. Bidra med något konkret, som att hjälpa Röda Korset med ambulanser i Gaza. Hmm. Ibland skrivs det ostrukturerade inlägg. Detta var nog ett sådant… Men det finns så mycket sagt i frågan, så mycket som skulle kunna sägas, mycket som inte borde sägas. En sak som inte behöver sägas, men som jag säger ändå: detta är vad jag kallar för kris.

En särskild poäng som Nathan gör i sin bok, är när hon diskuterar den “inlärda hjälplösheten”. När alla parter i Palestinakonflikten har en slags hopplös inställning om att “Ja men, vad kan vi göra?” kommer ingen förbättring någonsin att ske. Självfallet är det så att sextio års konflikt har satt djupa spår av hopplöshet bland människor. Men ändå: Att förlora hoppet, eller åtminstone kraften till att vilja förändra, får inte ske.

Genomgående diskuterar också författaren tanken om staten Israel, en känslig fråga som sällan tas upp. Nathan, som själv har tillbringat en stor del av sitt liv i Sydafrika, ser parallellerna mellan Israels samhällssystem och apartheid. Begrunda själva tanken om en stat där nationaliteten utgår från individens etnicitet. En sådan tanke är rasistisk och strider mot de mänskliga rättigheterna. Därmed blir tanken om nationen Israel också tanken om en judisk nation.

Vidare diskuterar hon hur denna tanke om den israeliska staten omsätts i praktiken. Unga israeler (undantaget ortodoxa judar) tvingas göra värnplikt i två till tre år. Det säger sig självt att sådant formar unga människor. Få vågar vägra militärtjänst och för de som ändå vägrar kan det innebära fängelse och trakasserier från omgivningen. Kapitlet Ett traumatiserat samhälle, som handlar om just detta stannar kvar extra länge i mina tankar. Här kan vi läsa unga soldaters berättelser:

Jag skämdes över mig själv den dag jag insåg att jag faktiskt njuter av maktkänslan. Inte bara njuter, jag behöver den. Plötsligt, när någon (en arab) råkar säga nej, svarar du: Vad menar ni med nej? Hur kan ni understå er att säga nej till mig? För ett ögonblick glömmer jag att jag tycker att alla de där judarna (bosättarna i Hebron) är galna och att jag egentligen vill ha fred och menar att vi bprde lämna territorierna: Hur kan ni säga nej till mig? Jag är Lagen! Jag är lagen här! Jag var vid ett tillfälle vid en vägövergång, en tillfällig, en så kallad strypspärr som stängde infarten till en by. På ena sidan väntade en rad bilar på att få komma ut och och på den andra en rad på att få komma in, och plötsligt har jag en väldig makt i fingertopparna. Du står där, pekar på någon, gestikulerar om att göra det ena eller andra, och det ena eller andra görs, bilen startar, kör fram mot dig, stannar intill dig. Nästa bil följer efter, du signalerar, den stannar. Du leker med dem som i ett datorspel. Du rör dig lätt och ledigt, du får dem att lyda minsta vink. Det är en häftig känsla. (Nathan 2005:205)

Sådant är skrämmande. När några å ena sidan drivs av maktbegär och kan styra människor å andra sidan som om de vore i en virtuell spelvärld, då finns inga förutsättningar för en vettig och varaktig fred. Första steget är att erkänna bägge sidors rätt till att få existera och deras rättigheter.

Vid ett annat tillfälle diskuterar Susan Nathan med en soldat som tjänstgjort i Gaza:

Jag frågade vad som händer när man sitter i stridsvagnen. “Man får order.” Vad för slags order? Det blev en förlägen tystnad innan han svarade: “Ibland är det order att ge eld”. Jag sade: “Låt oss vara tydliga så att det inte blir fel. Du berättar att du får order att skjuta barn som är ur stånd att skydda sig och som inte utgör något hot mot dig.” Det blev en total tystnad som varae i flera minuter innan jag uppfattade en nästan ohörbar viskning från förarsätet: “Ja.” (Nathan 2005:209)

Som kritisk till Israels kränkningar får man ofta höra att man är antisemit. Det är ett enkelt sätt att inte våga se sitt eget ansvar. Jag personligen blir illamående av att höra unga människor säga att de bara lyder order. Var har vi hört det förut? Var fanns det kritiska tänkandet?

Till syvende och sist handlar det om föra en mer nyanserad debatt. Hela diskussionen om konflikten i Mellanöstern indelas alltid i palestinavänner  och israelvänner och med den uppdelningen medföljer också en rad förutfattade meningar om vad dessa tycker i andra frågor. Det ger inget meningsfullt samtal då. Man ska inte behöva välja om man vill tillhöra den ena eller den andra sidan av konflikten och vems parti man tar. Den enda sidan man kan välja är fredens väg, samtalets, kompromissernas, förlåtelsernas.

Författarinnan herself…