Som vanligt tuggar svensk media bara samma sak, verkligt få kommer med någon ny infallsvinkel. Alla krönikor och politiska analyser är uppbyggda enligt:

1. Oh my God, vilket symbolvärde att Barack Obama valdes till president!
2. Anledningen till att Obama valdes till president är för att de flesta amerikaner är fed up på att se cowboyen från Texas styra världen med sin svingande lasso och som i sina försök att fånga ett fåtal surtjurar (läs Usama bin Laden, Saddam Hussein, Hamas, Hizbollah) istället sveper med sig horder av förvirrade kossor (läs radikala förvirrade unga muslimer). Jösses, mannen sprider bara förödelse (läs krig och kris) omkring sig och vet knappast hur man fångar tjurar.
3. Barack Obama står för den change som alla amerikaner vill ha.
4. But behold the lasso! Vilken change vill de ha? Och ännu mer behold; Vilken change står Obama för – egentligen (höjt ögonbryn, lätt framåtlutat för det där var en djupintelligent analys).
5. Obama ärver krig och kriser. The poor man får det inte lätt. Djup suck.
6. Den närmsta framtiden är som att singla slant; fiasko eller fantastico?
7. Uppsummering av ovanstående punkter, gärna med en fyndig avrundning med något som anspelar på Yes, we can.

Det här blir min variant av dagen-före-president-installationskrönika. Jag gjorde den lite mer kortfattad så att ni inte skulle tröttas ut så fort. Jag rundar av med nåt i stil med att Barack Obama om ett tag kommer att utvärderas enligt:

No, he couldn’t. What did I tell you?

eller  Yes, he could! What did I tell you?

Det återstår att se om en framtid vad folk säger. Då ser vi också fram emot lite mer spännande journalistik. Det går att göra bättre. Oh, yes you can.

Vill du hemskt gärna läsa fler krönikor av standarformat? Be my guest.  Per T Ohlsson, DN, Carl Rudbeck, Per Ahlin, Ingrid Thörnqvist, SvD, Affärsvärlden.

För inte så länge sedan blev människor medvetna om att det fanns En Obekväm Sanning som hette Klimatkrisen. Om vi inte upphörde med charterresorna och den oekologiska tomaten skulle vi allesammans gå under. Tiondelars temperaturhöjningar kommer förvandla vår planet till ett helvete och tack vare vår dekadenta livsstil flyter döda isbjörnar utanför farstun. Huset flyter med lika bra, för vattennivåstigningarna skonar minsann ingen. Syndafloden fick en kuslig innebörd för vår tid. Och ärligt talat, var Klimatkrisen inte en omskrivning av Jordens Undergång?

Där stod vi i all vår ängslighet och dumhet, och tänkte att naturens krafter var det enda som kunde rubba vår värld. Inte visste väl vi, att bolånekrisen var en smygande vind, tilltagande i vindstyrka som snart skulle bli en orkan som slog sönder allt i sin väg. Kraftiga stormar får ju ofta kvinnonamn, men den här var ett ovanligt undantag så den fick heta Finanskrisen. Klimatkrisen var sjukdomen som Moder Jord drabbats av efter parasiten Människans härjningar i planetkroppen, innan hon slutligen la sig ner på Universums beiga världsallttäcke och dog en gång för alla.

Den här Finanskrisen som Wall Streets kostymmän grät om, den var något annat. Den fick små islandsöar att stå på självmordskanten till att hoppa ner i mörka Atlanthavet och mäklare att ta sig för pannan och hulka ner i gråt. Men skäms på dem själva, deras giriga kortsiktighet satte länder i långsiktig konkurs. Kort sagt, krisen var påtaglig.

Och här sitter jag nu, 22 år gammal, före nyår 2008 och borde kanske befinna mig i en Kvartslivskris. Världen känns lite risig och framtiden känns krisig. Och ändå, trots alla kriser känner jag lugnet. Jag orkar faktiskt inte stissa upp mig. Vad hjälper det att pressa fram meningslösa paniktårar om jag får lyssna på Spotify vara glad för en stund?

Märkligt nog känner jag också ett visst hopp. Inte för att jag tror världen blir så mycket bättre just nu, men för attdet trots allt inte är ett alternativ att kapitulera inför Krisernas Fasansfulla Ankomst. Vi såg det kanske tydligast i det amerikanska presidentvalet när det ur ett rätt blekt politiskt etablissemang trädda fram en särdeles färgstark person och blev vald till en ny president. För säga och tycka vad vi vill, men det har ju uppenbarligen visat sig att Barack Obama går till historien med sin hudfärg som var mans påminnelselapp. Visserligen är jag ganska allergisk mot klämkäck amerikansk ”Yes We Can” om det vajar ett stjärnbaner i bakgrunden och jag ser Oprahs tårögda uppsyn. Men ändå, ett ”Yes We Can” som sägs med en insikt om att ”Jo, visst kan vi – om vi verkligen vill”, känns ganska sympatiskt.

Så, mina hopp till närmaste framtid är flera.

Visst kan väl Sveriges regering ta sig an Klimatkrisen, om de nu kan det när det kommer till Finanskrisen. Det är på tiden att vi sänker rösträttsåldern i Sverige, visst kan vi göra det. Till SVT, visst kan vi väl slippa se mer Halal-tv och satsa på mer anständig journalistik? Och visst kan väl SJ AB skärpa till sig och bli något mer än skit? Det kan bli fred i Mellanöstern, det måste kunna gå.

Och visst finns det mycket som jag själv kan göra. Ta tag i den här bloggen t ex. Jo, visst skulle jag kunna göra det…

Här kan du bläddra genom olika amerikanska presidentfruars klädstilar. Även DI har en artikel om politikernas utseende, klädval och Palins ben. Jag minns att jag t o m har sett (var det på möjligtvis på nåt SVT-program jag såg detta?) om en amerikansk konstnär som hade gjort hundra färgprover på vilken färg det var på hatten som Jackie Kennedy bar dagen som JFK mördades.

Nu när Obama blivit president (TACK amerikanska folket för att ni valde rätt!), blir paret Obama redan jämfört med Kennedy-paret. Här lyfter man fram likheterna mellan Jackie Kennedy och Michelle Obama. Unga, snygga och välklädda. Enligt Vanity Fair är M.O. en av de bäst klädda kvinnorna i världen och Jackie O är än idag en stilikon.

Och när vi nu ändå kommit igång. Ärligt talat, är inte Barack snyggare än Michelle? Visserligen är hon söt – men han är snygg. Vem har finast leende? Barack såklart.

Kanske har Vita Huset för första gången i hela historien fått en president som är snyggare än sin fru. Det är i sanning ett viktigt historiskt ögonblick vi är med om.

Erkänn: Vem har vackrast leende?

Ps. Jag känner mig alldeles lugn inombords över att Barack Obama vann valet. Det känns faktiskt bra.

Nu är det såklart svårt att avgöra hur pass seriös omröstningen var, men ändå blirjag återigen övertygad om tanken att rösträtt för barn borde vara självklart i en demokrati.

På flera håll i världen finns krafter som kämpar för sänkt rösträttsålder. Här i Sverige har vi Grupp 16, spana gärna in deras hemsida. Jag har tidigare skrivit om att barn ska ha rösträtt, kanske är det dags att uppdatera inlägget. Rösträttsfrågan är en av de viktigaste demokratifrågorna och att barn förvägras denna grundläggande rättighet är oacceptabelt. Sänkt rösträttsålder är helt klart ett steg i rätt riktning.

• Ingen hade någonsin vågat yppa om att en gravt dement 92-åring skulle skulle bli fråntagen sin rösträtt. Däremot är det okej att ställa krav på logiskt tänkande och personlig mognad på barn.
• Att barn skulle rösta på extrempartier motbevisas ju enkelt av ovanstående röstning bland amerikanska barn. Och vilken annan samhällsgrupp blir fråntagen deras röst utifrån att de skulle kunna rösta på extrempartier? Det skulle väl jag också kunna om jag ville. Eller vilken annan +18åring som helst. Och nog får vi behålla rösträtten för det.
• Barn är okunniga. Om vad? Om sin egen situation? Barn är väl, precis som alla andra individer, de som är mest kunniga om sin situation.

En amerikansk organisation, kallade barnrättsrörelsen för The Last Civil Right’s Movement. Jag kan bara hålla med.

Se också: Medvind för Obama