Igår promotade jag Iman Granath, jag gör det en gång till. Läs hennes inlägg på Gringo. Förstår så väl tankarna och problemen som hon tar upp. Vilken fasad försöker vi upprätthålla? Vad är det vi inte vill se?
Etikettarkiv för 'muslimer'
I den never ending islamdebatten (som trots allt, måste tas), finns det ändå en del vettiga röster. På Gringos Islambloggen pågår just nu en intressant debatt om islam och muslimer i Sverige. Tack och lov finns ändå en hel del vettiga röster, senast nu från Per Brinkemo. Läs även Imaan Granaths tisdagskrönika; vid såna här tillfällen är det nästan lägligt att lättnadssucka alhamdulillah. Är också glad att ha funnit hennes blogg (särskilt detta inlägg är läsvärt).
Dessutom: Jag tycker det är bra att islamister får utrymme i debatten. Det är bättre att de blir bemötta som jämställda debattörer i såna här forum än att de får muttra oemotsagda i källarlokaler.
När vissa debattörer och kommentarer sjunker så lågt att de går till personangrepp börjar man inse att botten är nådd. Hur lågt kan man sjunka? Tydligen så här lågt.
Helgen ord är massförströelsevapen.
Vill ni läsa riktigt massförströelsevapen så gå gärna in och följ debatten på Islambloggen där debatten (som vanligt) kravlar sig ner på sandlådenivå. Min tes om att muslimer oftast är bäst själva på att sprida negativ publicitet håller även här. Om det är så här radikala muslimer vill sprida sitt budskap i de mer offentliga debattrummen, så kan vi ju lugnt konstatera att det inte är annat politiskt självmord.
Just därför är det bra att extremister får komma fram i ljuset.
En grupp missnöjda män klagar på att de inte fick gå in på Aq-va-kul i Malmö igår, under internationella kvinnodagen. Usch ja, ibland är det jobbigt att vara man. ”Aq-va-trist” beklagade man (män i detta fall) då.
Ett redan tjafsigt ämne som Halal-tv blir inte mindre tjafsigt i ett program som Debatt, där det sitter mussekvinnor- och män, en rabbin med armarna i kors och tillhörande fru, Carl Hamilton med uppgiven min, Abd el Haqq Kielan i farbrors-stil, Pernilla Ouis, en sverigedemokrat, Nima Daryamadj, Zaida Catalan (mp), halal-ansvarig utgivare Joakim Sandberg. Med Janne Josefsson som programledare som gärna vill göra dela med sig av sin personliga åsikt så fort tillfälle ges, blir det såklart ännu tjafsigare.
De allra flesta i studion var av Catalan-kaliber: ”varför kan vi inte bara acceptera varandra som vi är”, men vad gjorde det egentligen? Det gänget framstod bara som mer korkade ju mer de lade fram sina argument. Nåväl, jag orkar inte gå in på alla detaljer kring programmet, det gör t ex Nima alldeles utmärkt själv (som hade flera viktiga poänger), men kan ta upp en del.
Som många andra gånger, när jag ser muslimska ”bröder och systrar” (mina biologiska räcker gott och väl), blir jag generad och uppgiven. Ska jag skratta? Gråta? De muslimska systrarna sitter i slöjor och argumenterar för att man inte ska skapa ens det ”minsta utrymme” för fysisk kontakt mellan män och kvinnor. Seriöst ladies, jag vet inte en enda svensk man som någonsin har tänkt att en vanlig handskakning skulle vara en sexuell invit. Att sen vissa muslimer tycks tro att en hälsning kan leda till att man hoppar i säng med varandra säger mer om dessa muslimer själva än någon annan.
”De muslimska bröderna” är inte mycket bättre. Här hade vi Ammar Daoud som berättade om att (han som) man har rätt till sin (dotters) kropp. För det var antagligen detta han menade när han berättade orsaken till varför hans dotter inte deltar i skolans simundervisning. Mohammed Amin Kharraki från Sveriges Unga Muslimer, var milt sagt upprörd över Carl Hamiltons ”rasistiska” beteende.
Hej kom och hjälp mig…
Slutligen Carl Hamilton själv, som tycktes vara uppgiven och ursäktade sig med att grälet var för fem månader sen etc. Särskilt skoj var det de gånger han drog ett djupt andetag och började med ”Janne.” för att liksom prata allvar med en femåring stökig unge som betett sig ohyfsatt…
Det är beklagligt att se hur Joakim Sandberg tar på sig rollen som språkrör för Cherin Awad. ”Här har vi en muslimsk kvinna som 13 gånger tagit avstånd från stening”, och stackars Cherin är bara ett offer för medias häxjakt. Snyft, jag tror nästan en tår börjar framkallas i ögonvrån.
Så kan vi också fråga oss varför Cherin tar avstånd från stening av otrogna. Det är ändå en princip som är ganska klart uttalad i Koranen. Cherin tar avstånd från Guds egna ord på samma sätt som hon tar avstånd från Hamiltons utsträckta hand.
Nästa irriterande person är Zaida Catalan. Kan vi inte acceptera varandra som vi äääär? Mitt svar, nej det kan vi faktiskt inte. Alla beteenden kan inte accepteras utifrån tesen om att alla bara kan få vara som de äääär. Så är det i alla samhällen, inte minst i ett sharia-styrt samhälle (där blir man t ex inte accepteeeerad om man är bög). Dessutom fattar jag inte varför Zaida kindpussar fransmän men inte kräver av en muslimsk man att han ska ta henne i handen. Varför är hon inte som hon ääär i Frankrike? Varför kräver hon inte att bli accepteeeerad där?
Irriterande person/er är vidare de muslimer som hänvisar till rellischåss frihet. Är det ett argument i sig? Tänk längre snälla. Att sedan andra, icke-muslimer, gång på gång hänvisar till detta argument är nästan ännu värre. Är det inte ett tragiskt betyg för en sekulär demokrati som Sverige, att det gång på gång fungerar att hänvisa till religionsfrihet som legitimerande argument?
”Islam säger” är sedan långt tillbaka i mitt liv något av den mest hatade meningen och fortsätter att förbli det. Vem säger? Hur ser denna islam ut? Hur låter den när den säger? När sa islam detta till dig? Hur förmedlades det till dig?
Det finns säkerligen en hel del av oss som undrar om alla muslimer verkligen tänker så här, som tror att en uträckt hand betyder, ”Hej, vill du ha sex med mig?”
Jag tror, och hoppas, att så är inte fallet. De flesta muslimer som jag känner bryr sig ärligt talat inte. De är allra mest förbannat trötta på att muslimer endast förekommer i media i egenskap av att vara muslimer.
Igår var dagen för Halal-tv i SVT. Idag är dagen för slakt av programmet. Kära vänner, här kommer en halalslakt av Halal-tv:
Redan från början var programidén diffus och svårtolkad. Var de tre muslimska kvinnorna programledare, journalister eller huvudrollsinnehavare? Jag har tidigare skrivit om denna puckade idé, och resultatet blev ungefär som jag hade väntat mig. Temat var klass, och kära jössanes vilken låg intellektuell nivå det var på samtalet. ”Hej Krösus, har du varit i Botkyrka någon gång?” följt av ”Asså, typ det är ändå kasst att några har mer än andra i samhället”. Vad var syftet? Vart ville man komma med diskussionen?
Den största diskussionen kom dock upp i grälet med Carl Hamilton. Grälet inleddes med att huvudrollsinnehavarna Cherin Awad och Khadiga el Khabiry inte vill ta honom i hand, därför att han är man. De ville hellre hälsa på ”muslimskt sätt” genom att ta handen för bröstet. Aldrig tidigare under hela min uppväxt har jag sett detta göras bland muslimer och det verkar konstigt att börja göra det nu. Vill Cherin och Khadiga vara trendsetters för en ny svensk hälsningstradition har deras karriär i varje fall börjat uselt.
Nu tycker jag i och för sig att flera av Hamiltons kommentarer var rätt klantiga och direkt olämpliga, men det kan också till viss del förklaras av hans känslosamma reaktion. I den svenska kulturen ses det som kränkande att inte ta någon i hand, särskilt inte en vänligt utsträckt hand. Det ursäktar å andra sidan inte på något sätt hans ogenomtänkta kommentarer om att personer som inte kan anpassa sig bör bo i en jordhåla eller åka hem till Iran.
Att efterföljande diskussion sedan hamnar på sandlådenivå i stil är ju självklart. Som vanligt. SVT:s företrädare Joakim Sandberg lyckas inte ens reda ut vad programmets vill. Bakom honom står huvudrollsinnehavaren Dalia Kassem som ger en lång utläggning varför muslimska kvinnor inte behöver skaka hand med främmande män. Här går hon till attack på Dilsa Demirbag-Sten som med sina förvirrade och otydliga inlägg knappast får fram några vettiga synpunkter. Synd, eftersom hon annars kan ha rätt vettiga åsikter, särskilt kring hederskulturen. Slutligen har vi Carl Hamilton som själv får ge sin syn på saken.
Så tack SVT för att vi har ännu en gång har fått en onödig debatt om muslimer i Sverige! Vad härligt att vi nu allesammans kan provoceras och stimulera våra små fördomsfulla små hjärnor med viktiga ämnen såsom handskakningsprocedurer, slöjor och stening av otrogna. Mashallah!
HD:s Roger Wilson skriver tänkvärt om programmet ur en journalistisk aspekt. Nima bloggar också på temat. Andra skriver på temat:
- Adrian Kaba
- Jinges blogg
- Ulku Holago i Svenska Dagbladet
- Pernilla Ouis i Expressen
- Huvudrollsinnehavarnas replik till Dilsa Demirbag-Sten, naturligtvis på dagisnivå ännu en gång.
Suck. Jag blir så trött när jag ser sånt här. På måndag börjar SVT att visa det nya programmet Halal-tv. Eftersom programmet inte börjat sändas än är det svårt att förhålla sig till hur programmet är, men det är värt att kritisera det som programkoncept.
Igår kritiserade Dilsa Demirbag-Sten SVT på SvD Brännpunkt för att låta tre religiösa leda ett program inom public service. Nu håller jag visserligen inte med henne på alla punkter, men kritiken har ändå sina poänger. Framför allt är jag enig i att det är förvånande att SVT väljer att låta tre kvinnor som, utåt sett i vart fall, knappast representerar den mångfald som finns bland muslimer.
Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.
I häromdagens Go’Kväll var två av programledarna med, varpå Cherin Awad vid ett tillfälle säger: ”Det finns en mångfald och den måste man kunna se”. Var finns mångfalden i detta program då? Jag saknar den muslimska ateisten, den extremfundamentalistiska och den muslimske bögen. Skulle inte de också kunna få vara med i leda halal-tv? Jag tror inte att tre superambitösa, högutbildade kvinnor – djupt troende och beslöjade, med uppväxt i Sverige men med bakgrund i arabvärlden, representerar denna mångfald bäst.
Jag förstår grundtanken med att många är urbota trötta på att muslimer bara finns med i den offentliga debatten när det handlar om hedersmord, terrorism och könsstympning. Men nu blir det patetiskt åt andra hållet. De senaste exemplena på ramadanbloggar innebär bara att samma sak upprepas: muslimer hamnar i försvarsställning. Och jag är minst lika trött på myspys med dadlar och mjölk som av terroristen med bombbältet.
Jag vill se muslimska kulturjournalister, akademiker, lärare, städare, politiker, företagare, affärsmän, vårdbiträden – you name it. Muslimer är dock bara jämställda när det ställs samma krav på dom som alla andra medborgare och när de har samma frihet som alla andra att få hålla sin tro privat. Så slipper vi se töntiga sverigedemokrater som hackar tänderna för Islamiseringen Av Sverige. Buuu. Ni vet, muslimernas ondskefullt sammansvärjda plan mot det svenska samhället.
Är inte det egentliga problemet att muslimer bara finns representerade i offentligheten i egenskap av att vara just muslimer?
Oj oj oj. Nu har det inträffat ytterligare en Muhammed-incident. En brittisk lärare, Gillian Gibbons, har åtalats i den sudanesiska huvdstaden Khartoum för att ha låtit sina elever kalla en nallebjörn för Muhammed. Hur är det möjligt att muslimer ens pallar reagera på en sån här sak?
Som muslim skäms jag över det omogna beteendet som finns bland alltför många muslimer. Mina kinder börjar rodna, fötterna ställer sig själva i blygsamma positioner och ögonen himlar och vet inte vart de ska titta åt. Har den muslimska tron reducerats till något löjligt där man till varje pris ska försvara profeten? Försvara vadå?
Kanske borde muslimer starta något som liknar det kristna ”What Would Jesus Do?”, till ett ”What Would Muhammed Do?”. För faktum är att det går att fundera på hur han själv skulle reagerat. Skrattat hjärtligt från maggropen? Blivit förbannad och själv suttit i domstolen och berättat om hur kränkt han blivit? Gått hem och blivit ledsen? Till er muslimer som upprörs frågar jag. Skulle den profet som varit Guds utsände bry sig om en nallebjörn? En NALLEBJöRN!? Bara ordet ”nallebjörn” är ju så oförargligt som det ens är möjligt att låta.
Om vi muslimer verkligen tror på innebörden av det, inom islam, uttalade Gud är större – Allahuakbar måste vi våga lita på det. Det finns större frågor att bry sig om än gosedjur, teckningar och rondellhundar. Låt de som vill skämta om muslimer göra det. Motmedicinen? En öppen dialog, sprängfylld med humor naturligtvis! Men att bli så förbannad till den milda grad att bränna ambassader, döma ut piskrapp, demonstrera och förstöra saker är att uppfylla den bild som redan finns av muslimer som våldsamma, snarstuckna och omogna. Muslimen i verkliga världen blir en bättre karikatyr än den i den tecknade världen.
Vad tycker du att nallebjörnen ovan ska heta? Namnförslag:
- Jesus.
- Kurt.
- Muhammed.
- Dallas.
- Fiona.
- Moses.
- Gandhi.
Du väljer! Om jag får in tillräckligt många röster så får vi se vem som vinner. Och har du bättre förslag så fram med dom med, allt är välkommet.
Gång på gång får man från muslimers håll höra att vi är utsatta för islamofobi. Att andra vill oss illa. Att hela västvärlden hatar oss och med det den muslimska civiliasationen och historien. Visst, jag förnekar inte att så kan vara fallet. Inte alltid, men definitivt inte aldrig. Men kanske, bara kanske, borde vi ställa oss frågan om vem som är mest rädda för muslimerna?
är det ”de Andra”? Icke-muslimerna? Eller kan det snarare vara så att vi för en gångs skull bör rikta blicken mot oss själva?
För om jag vill diskutera vissa frågor som universellt väcker debatt, blir diskussionen sällan så infekterad som om jag tar diskussionen med en muslim. Låt oss därför göra ett test. Jag ställer några enkla påståenden för att ge en överblick över vad dessa ”svåra frågor” kan röra sig om.
- Det finns muslimska homosexuella.
- Hedersmord och hedersrelaterat våld och förtryck finns bland muslimer.
- Kärlek är gränsöverskridande och således kommer det alltid uppstå kärlek mellan muslimer och icke-muslimer.
- Kvinnoförtryck finns bland muslimer.
- Synen på barn är något som kan diskuteras.
Således helt enkla påståenden. Jag hade lika gärna kunnat byta ut muslimsk-besläktade ord med vad som helst, you name it. ändå är det få saker som upprör så mycket och så många som att sätta dem i ett muslimskt sammanhang. Genast riskerar man (och risken är ganska hög) att bemötas med utnötta repliker som:
- Det har inte med islam att göra! Svar: Nej, men vem har det med att göra då att kvinnor hedersmördas? Visst fasiken har det att göra med, om inte islam, så i allra högsta grad oss muslimer?
- Dom blandar bara ihop religion och tradition! Svar: Må så vara, men vems ansvar är det att ta diskussionen om var gränsen för tradition och var gränsen för religion är allra otydligast? Oss själva naturligtvis.
- Islam säger inte att det är tillåtet! Svar: Allright. Låt oss till att börja med lyfta fram frågor som ”Vad är islam då?”. är islam en liten apparat som kan prata? Och eftersom de flesta av oss inser hur befängt det låter – vem är språkrör för denna islam?
Så visst kan vi vara överens om att det finns en hel del ämnen som är svåra att debattera i muslimska sammanhang. Men få gånger ställer vi oss själva mot väggen och frågar oss varför vi är så rädda för att ta frågorna. Själv är jag övertygad om att det är för att vi är rädda för vad andra muslimer ska säga, ska tycka och göra. Men framför allt, och detta är också det svåraste, så är vi rädda för att skapa en kris i våra värderingar och föreställningar. Så därför blir det ett evigt tassande kring svåra ting och en snarstuckenhet som slår det mesta.
För faktum är att utomstående börjar och är redan, smått provocerade. Varför går det så trögt framåt? Från icke-muslimskt håll provoceras det med alltifrån karikatyrer och rondellhundar till de riktigt grova kränkningarna. Och vi känner alla den givna reaktionen. Förbannade demonstranter som bränner och skriker och ambassadörer som försöker gå diplomatins väg. Men ey, ”Du Vettiga Sansade Diskussion Som Kan Leda Åtminstone Någonting Framåt”, var försvann du? Liksom alla gånger förut försvann du bort bland kulisserna, bort innan du ens hann kika fram bakom ridån.
I slutändan förlorar vi mest själva på det. Vi förlorar idag, vi förlorar mer imorgon. Det ges knappast någon chans att för någon visa de vackra sidor som finns av islam. ödmjukhet, respekt, mångfaldighet och för att inte glömma de kanske viktigaste; flexibilitet och universalitet. Någonstans får inte alla muslimer plats. Någonstans förlorar vi oss själva därför att vi bryr oss mer om att rikta taggarna utåt istället för att rikta blicken inåt. Någonstans försvinner det där ”islam” bland petitesser. Och ändå, inget är så starkt som när det får nötas, provoceras, diskuteras och omvärderas. Det svagaste är det som aldrig utsätts för detta.
Därför, ta tre djupa andetag och låt oss dra upp ridån!
Med förhoppning om ett vackert septemberväder till er, med virvlande eldgula löv mot den torra asfalten och friska luften, och en fin Ramadan till de som firar den.
Men oj, vad jag blir trött på rondellhundsdebatten. Hur kunde något så meningslöst som en rondellhund föreställandes profeten Muhammed leda till en sån debatt av dessa proportioner och få dessa proportioner?
För meningslös är vad verket är, från början till slut. Lars Vilks tycks mer eller mindre uttalat ha haft för avsikt att provocera med verket. Självklart gör han det. Säkerligen många vet att det inom den islamiska traditionen finns ett avbildningsförbud av Muhammed. är det detta som Vilks vill ifrågasätta? Att konst kan, och bör, provocera är vi nog många som är överens om, men var går gränsen för när konst mest provocerar för provokationens skull? Kanske går den gränsen någonstans mellan rondellhundarna och de danska Muhammed-karikatyrerna. Där den förre egentligen inte har några egentliga frågor att vilja lyfta fram, har de senare faktiskt lyft upp frågor som rör demokrati, fundamentalism och yttrandefrihet.
än mer meningslöst blir det när muslimer runtom i världen börjar protestera genom våld. Vad hjälper flaggbränningar, demonstrationer och fullkomligt bisarra hot? Istället för att motverka bilden av muslimen som trångsynt och antidemokratisk förstärker man den snarare. Gör istället som Muhammed Fazlhashemi så klockrent kommenterade i SVT:s Argument häromveckan: Rita en rondellåsna av Lars Vilks istället! Då hade det hela fått en komisk vändning och hela debatten hade kunnat landa på en vettig fikasnacks-nivå.
Och slutligen, provokationer ”utifrån” (dvs från icke-muslimskt håll) gentemot muslimer tycks många gånger bottna i en frustration av att man från muslimskt håll inte verkar konfronteras med svåra frågor. Detta borde väcka varningssignaler från muslimer, men istället känner man sig påhoppad och sätter sig in i en slags offer-roll om att vi minsann alltid blir attackerade. Ta fighten istället! Diskutera könsrollsfrågor, fundamentalism och demokrati. Men för guds skull, gör det på en sansad nivå. Våldsamma demonstrationer leder aldrig någonsin lika långt som en vettig dialog. Vilka gemensamma grundvärden går att enas kring? Och till de som ger Vilks hjältestatus: Det är inte rondellhundar som för utvecklingen framåt. Istället hamnar vi bara i en återvändsgränd som vi hamnat i så många gånger förut.
Den senaste tiden råder det en stor, och som vanligt lika onödig, debatt om slöjan här i Danmark. Detta med anledning av att Asmaa Abdol Hamid meddelat att hon kommer att ställa upp som kandidat för Enhedslisten. Reaktionen blir att danska politiker kommer med uttalanden där man jämfört slöjan med nazistiska hakkors, och även sagt att parlamentet ska vara en ”tørklæde-fri zone” (alltifrån företrädare från Dansk Folkeparti till socialdemokraterna). Återigen lyfts denna icke-fråga upp. Jag har många gånger ställt mig undrande till detta överdrivna intresse för slöjan. Vad är det som är så intressant?
Det må så vara att man kan vara negativt inställd till den muslimska slöjan på ett rent personligt plan. Fine. Det händer att jag också kan vara det ibland. Men därmed inte sagt att det är acceptabelt att förminska en politiker så till den milda grad att det enda man diskuterar är vad hon har på huvudet istället för i.
Denna överdrivna hysteri för detta plagg/symbol/identitetsmarkör (kalla det vad fan du vill…) borde förlöjligas. Vad händer om vi istället hade fokuserat på ett annat plagg på samma sätt som ofta sker med slöjan? Jag tänker då främst på slipsen.
Finns det något klädesplagg som symboliserar maktmissbruk, förtryck och förakt som detta gör? Tänk själva. De flesta av världens makthavare, såväl politiker som företagsledare som…, bär detta plagg. Det är ett plagg som används i offentliga sammanhang, i maktens korridorer. Bara det faktum att det är män som företrädesvis bär slips borde vara ett tillräckligt starkt argument. Det kommer ursprungligen från västvärlden och det finns nog en hel del runtom i världen som anser att västvärlden bidragit tillräckligt med djävelskaper genom tiderna.
Därför blir min logiska slutsats att: Om vi förbjuder folk att bära slips, så kommer världen bli oerhört mycket bättre och framför allt mer demokratisk! Då hade vi sluppit patriarkala strukturer och normer, imperialistisk politik från väst hade upphört, och makten hade spridit sig till en bredare del av befolkningen. Allt detta på grund av att vi hade förbjudit slipsen. Fantastiskt.
Kanske något långsökt kan tyckas, men låt oss tydliggöra parallellerna. Man säger att slöjan symboliserar förtryck av kvinnor. Att den symboliserar en förtryckande sexualmoral, en förödande hederskultur. Ett sätt att kuva kvinnor, och göra män till passiva offer för sin egen sexualitet. Allt detta finns utan tvekan på sina håll bland muslimer. Inte en sekund att jag tvekar inför detta. Detta är djupt tragiskt och något som muslimer måste våga vara självkritiska inför och beakta. Och framför allt att förändra, eftersom det är ohållbart, oacceptabelt och destruktivt.
Men vad som blir tragiskt är när man gång på gång fastnar vid att diskutera slöjan som symbol. Nej, faktum är att vi inte behöver diskutera den överhuvudtaget, av den simpla anledningen att symboler har olika innebörd för olika – och därför kommer diskussionen inte leda någon som helst vart. Det har ju kunnats konstaterats åtskilliga gånger.
På samma sätt som ett slipsförbud inte hade löst världens problem, kommer ett slöjförbud aldrig att leda till att komma åt de verkliga problemen; kvinnoförtryck, könsdiskriminering, kränkningar mot barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna och sneda maktstrukturer. Därför; debattera vad som verkligen behöver debatteras. Exempel på sådant är hederskulturen och västvärldens självbild. Men för guds skull, låt mig slippa höra om vare sig slipsar eller slöjor. Då backar vi ett steg istället för att ta ett steg framåt.
Tyckte du också att detta var intressant?
Senaste kommentarer