Etikettarkiv för 'mode'

Molefonkengrått det nya svarta i höst

I den nordiska folksjälen är det obligatoriskt att bli molefonken under hösten. Man måste utjämnas med det dystert gråa bakgrundsvädret, bli ett med dimman, man blir en blyertsklutt som smetas ut på pappret. Det hör till. Hösten är årstiden då det är naturlag på att man ska vira in sig i plommonlila halsdukar tills bara ögonbrynen syns, få obligatorisk förkylning och bafucin-tvångsmedicineras.

Många är de som sträcker ut sig en solig sommardag, när bekymren är lika borta som gråmolnen på himlen, och tänker att ”det här är livet!”. Vad härligt om livet såg ut som en Grumme Tvättsåpa-värld med Grieg-musik i bakgrunden. Kanske är det bara jag, men är inte vardagen till stor del växlande molnighet? Några solglimtar, lite gråmoln. För att spinna vidare på klyschhjulet; stormar, stiltje, grådask, solsken och snöfras.

Är inte hösten den perfekta blandningen av novemberångest, vardagsbekymmer och framtidstro? Efter regn kommer mer regn, sen mer regn och bor du i Skåne blandas regnet med en kyla som lägger sig som frostdimma mellan ryggkotorna. Ingen jävla sol som distraherar en till roliga saker, all tid i världen för att grubbla, fundera, reflektera. Tre ord som betyder ungefär samma sak; tänka.

Idag har jag t ex tänkt över om jag ska gå på Khaled-konserten på Vega i höst men kom därefter att tänka på att vem vill hänga med och betala 400 (danska!) spänn för en algerisk raï-gubbe, undrat över varför jag är fruktansvärt shopping-sugen och just därför inte hittar nånting bland de gråsvarta klädställen i butikerna, puttinuttat sverigedemokraten i metro-intervjun idag, blivit slagen av löpsedelsrubriker och ännu en gång konstaterat att de alltid börjar med ”Så…”, undrat över hur man kan tillaga rödbetor och hur det passar ihop med fänkål, tänkt att när jag blir stor ska jag ha ett kryddland, (återigen) funderat på om jag ska börja på fäktning och därefter funderat på varför jag aldrig slår slag i saken och utifrån det tänkt om man skulle kunna få ihop ett pappahumorsskämt som innehåller ”Sablars! Ingen fäktning i år heller!”. Inte nog med det har jag hunnit fundera över mer eller mindre viktiga saker som meningen med framtiden (potentiella barn och makar, vill jag bo i villa?), parförhållandeberg-och-dal-bana, varför herrcyklar inte förunnats cykelkorgar och tänker att det är väl en av (få?) fördelarna med att vara kvinna och avslutningsvis tänkt över exakt vad det är som karakteriserar en svensk fjortis. Vad är det som är essensen av fjortisheten?

Det var bara några av alla tankar som jag tänkt idag och jag slår vad om att jag inte skulle tänkt en dussindel så mycket under en solig sommardag då tankarna är lika vindstilla som vädret självt.

Prickig bikini, olångrandig musik

För den som redan gillade Sofia Karlsson, så har ni väl antagligen hört senaste skivan, Söder om kärleken. Kom på att jag borde lyssna på den mer. Måste ju också säga att konserten med henne + band i Malmö i mitten av mars var fantastisk. Det tyckte andra också. Med betoning på fantastisk. För den som gillar bluegrass, vill jag tipsa om Crooked Still. Lyssna och njut. Aoife O’Donovans röst är fantastisk. Personliga låtfavoriter är: Florence, Pharaoh, Undone in Sorrow. Jose Gonzalez + The Books coverversion av Nick Drakes gamla Cello Song är fin, från skivan Dark was the night (med bl a Feist, Arcade Fire, Sufjan Stevens, Cat Power).

Om man som jag, har en viss förkärlek för prickigt mönster, så gillas min nya bikini. (Nej, det blir ingen bild på bikini, åtminstone inte med mig inuti den). Ljusröd med prickar. Vi ses på stranden!

Ruttet att pruta på secondhand eller utomlands

Att leta secondhand- och vintageprylar är ett av mina stora intressen. Det finns massa föräldralösa, dumpade saker som jag kan få adoptera.

Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.

De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!

Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).

Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.

Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.

Tevefundamentalister är vi allihopa

Läs senaste numret av Anti, som från och med idag ligger ute och ryker som en färsk söndagsfralla. Där finns bland annat mitt inlägg om tevefundamentalismen. Har underhållningsbranschen samma makt över våra liv som religionen?

Efter en hektisk, men bra, vecka har jag rundat av men en fantastiskt fin helg i Göteborg. God mat, god vän, god musik. Idag gjordes fynd på Kviberg marknad, såsom ett gammalt set med passare och ritverktyg (ja, min arkitektnördiga ådra började slå) och klädfynd från Vintagestore. Ett bevis på att det finns engagerade butiksinnehavare – sånt gillas.

För övrigt anser jag att ni kan läsa lite på Gringos Islambloggen. En debatt som bara blir bättre och bättre ju fler muslimska debattörer som är med. Läs Omars svar – tjurskalligt? Hoppsan, så var vi nere på sandlådenivå igen: ”Om ni fortsätter att dumma er mot mig så tänker jag inte vara med!” Det var nog veckans ultimatum det där (och ultimatumet har redan ställts en gång innan). Nu väntar jag bara på att sverigedemokrater också deltar i debatten.

Annars skulle man ju kunna skriva om konservatismen både inom skivindustrin och monarkin. Tyvärr är det söndag kväll och det finns andra som redan skriver bra om både teknikfientligheten och demokratifientligheten. Nu ska jag sova.

Nej – behöver Du hjälp?

Man har knappt satt in tåspetsen i skoaffären innan butikspersonalen hoppar upp ur en skolåda. Med stora hundögon och huvudet på sned får man frågan: ”Behöver Ni hjälp?”. Lika överraskad blir jag varje gång, samma förvirrade känsla får jag: ”Hjälp, har jag kommit in på en psykiatrisk avdelning?”. Nästa tanke, för nu blir jag smått irriterad, är ”Nej, har jag bett om någon hjälp?”. Detta säger jag inte, utan svarar istället ”Nej tack, jag…eeh… tittar bara runt litegrann…” Butikspersonalen ler ett Pepsodent-leende, säger ”Du säger bara till om du behöver hjälp!”

Som om jag skulle få en gudomlig uppenbarelse: A-haaaaaa! Det är därför du står där bakom kassan, med namnskylt där det står Personal + Namn? Ja, ibland är man ju så trög.

Shopping kan vara nog så jobbigt, tidspress och bantande plånbok gör det inte bättre. Men ser jag så förvirrad ut att jag utstrålar Hej-kom-och-hjälp-mig? Jag sjunker ihop och försöker gömma mig bakom skohyllorna – som i en actionfilm – bort från butikspersonalens påträngande närvaro.

Kanske är det dags att ändra strategi? Nästa gång ska jag svara, när jag får frågan om ”Vi” behöver hjälp (för butikspersonal har inte hängt med i de senaste decenniernas språkreformer):

”Nej – behöver Du hjälp?”. Och därefter vända på klacken och gå.

Barack är klart snyggare än Michelle

Under den amerikanska presidentvalskampanjen, som äntligen är över, har det diskuterats mer om Sarah Palins frisyr och kavajer än om Barack Obamas slipsar. Det är tråkigt att det fortfarande är så att man diskuterar kvinnliga politikers, eller de kvinnor som bakom manliga politiker, klädstil, utseende, frisyr, glasögon och dubbelradiga pärlhalsband.

Här kan du bläddra genom olika amerikanska presidentfruars klädstilar. Även DI har en artikel om politikernas utseende, klädval och Palins ben. Jag minns att jag t o m har sett (var det på möjligtvis på nåt SVT-program jag såg detta?) om en amerikansk konstnär som hade gjort hundra färgprover på vilken färg det var på hatten som Jackie Kennedy bar dagen som JFK mördades.

Nu när Obama blivit president (TACK amerikanska folket för att ni valde rätt!), blir paret Obama redan jämfört med Kennedy-paret. Här lyfter man fram likheterna mellan Jackie Kennedy och Michelle Obama. Unga, snygga och välklädda. Enligt Vanity Fair är M.O. en av de bäst klädda kvinnorna i världen och Jackie O är än idag en stilikon.

Och när vi nu ändå kommit igång. Ärligt talat, är inte Barack snyggare än Michelle? Visserligen är hon söt – men han är snygg. Vem har finast leende? Barack såklart.

Kanske har Vita Huset för första gången i hela historien fått en president som är snyggare än sin fru. Det är i sanning ett viktigt historiskt ögonblick vi är med om.

barack-obama obama_smile_ssh_20080603090957 Obama 2008

Erkänn: Vem har vackrast leende?

Michelle Obama blog pic michelle obama michelle

Ps. Jag känner mig alldeles lugn inombords över att Barack Obama vann valet. Det känns faktiskt bra.

Sökes: Fantasifulla gummistövlar i vuxenformat

Fann nyligen dessa härliga gummistövlar. I barnstorlekar dock. Varför finns inte samma fantasi när man skapar gummistövlar för vuxna? Jag vill också plaska i vattenpölar – och jag vill göra det i sjyssta gummistövlar.

Nu har jag i och för sig mina Viking-stövlar som jag är nöjd med:

De fungerar alldeles utmärkt för det köpenhamnska nyckfulla vädret. Men frågan finns kvar: Varför är inte vuxenkläder- och skor lika roliga som de som finns för barn? När jag var liten var det fullt tillåtet att kasta sig i löv, rulla sig hela vägen ner för Sankt Hans backar, göra chokladtårtor med geggamoja… I mer vuxen ålder är det inte lika accepterat.

Och om det är något jag verkligen saknar så är det att bygga kojor. Detta är något som gradvis har suddats ur mitt liv. Nu sköter jag det på en mer professionell nivå; jag utbildar mig till arkitekt. Men sjutton om det inte är så att jag hade flera gånger roligare när jag byggde kojor än, som nu, sitter vid parallellinjalen.

Jag söker inte bara coolare gummistövlar för vuxna, jag söker också följande:

  • Bekväma skor för vuxna. Varför är allt bekvämt nästan alltid också tråkigt och/eller fult? Skor som är roliga, som man blir glad av att gå i och som man mer än gärna tar ett glädjeskutt i.
  • Gladare vuxna. Jag ser alltför många bistra miner och stressade människor som susar förbi i trafiken som skuggor, livlösa marionetter som ska från punkt A till punkt B.
  • En mer utpräglad who-the-fuck-cares-attityd bland vuxna och deras klädstil.
  • Slutligen: Lekplats för vuxna! Mitt absoluta drömprojekt – men också det överlägset svåraste.

Det enda som hjälps i processen att återuppliva den gamla inneboende know-how-kunskapen om att bygga kojor är fantasi. Och fantasi är också det enda som den lite gråare vuxenvärlden behöver mer utav. Men ack vad det känns motigt inspirationsfria dagar som dessa att vara fantasifull.

Löfte till mig själv: Om jag har vägarna förbi Sankt Hans backar i sommarväder ska jag rulla mig ner för dom igen. Länge sedan var det. Du får gärna hänga på. Vi avslutar med picknick i kvällssolen och med vy över lundensiska slätter.

Andra bloggar om: barn, vuxna, mode, stövlar, kreativitet, kläder

Allt du någonsin behöver veta om pagefrisyrer

Dagligen blir jag förvånad över att så många snubblat in på min blogg genom att söka på pagefrisyrer. För länge sen skrev jag ett långt inlägg om fenomenet kärringfrisyrer som jag aldrig upphör att fascineras av. Jag vet inte om man blir klokare på det ständigt aktuella ämnet pagefrisyrer genom att läsa det inlägget, men kanske har jag fått någon att avstå från att anlägga en kärringfrisyr eller åtminstone att reflektera mer medvetet över denna frisyrform. I sådana fall betraktar jag detta som om att inlägget (låt vara i mycket liten skala) puffat samhällsutvecklingen i en positiv riktning.

Så, en sista gång för alla, allt du någonsin behöver veta om pagefrisyrer:

Det finns inget intressant att säga om pagefrisyrer.

Det finns ingen dålig smak

Att säga att någon har dålig smak är att säga sig i en position högre än denna person. Att säga att några har gjort skapat något smaklöst eller stillöst, är att hävda att man själv vet vad som är ”god” smak men att de andra inte vet det. Kort sagt; att diskutera om det smaklösa och det stillösa är att skapa distans till andra och hävda att man är bättre, eller åtminstone har förstått något som andra inte har förstått.

Enligt mig så finns det inget som heter ”smaklöst”. Möjligtvis att man kan säga att någon är smaklös när det för den personen är fullkomligt likgiltig med vad man tycker är vackert/fult osv. Möjligtvis.

Men att säga att personer som uppriktigt tycker att det är vackert med guldlampetter, vinröda plyschsoffor och tunga sammetsdrapier har dålig smak är bara nedvärderande. Eller de som gillar soffor med volangkanter och blommönster i bleka blommönster och bonderomantik, varför skulle de ha sämre stil än de som inreder sina hem med minimalistisk inredning och släta ytor? Jag förstår det faktiskt inte. Alltså, lyft gärna fram alla människors olika smak – för det har vi ju, och 17 vad tråkigt det vore om alla tyckte likadant, men klanka inte ner på att vissa har sämre smak än en själv. För man kan inte ha bättre eller sämre smak, man kan bara ha olika.

Psykmusik i butiker

Är det bara jag som kan bli lätt störd av viss sorts musik som förekommer i några butiker? Hoppas inte det i alla fall. Gina Tricot är ett exempel på en butik som spelar jobbig musik, sådan som för tankarna till catwalk. Det gör mig alldeles svettig och nervös. Vero Moda kan också ha speciell musik.

Men av alla butiker så måste Söstrene Grene ändå ha den psykaste musiken! Låt vara att butikerna är uppbyggda som labyrinter, med trånga och snirkliga gångar, som gör att man inte till något pris kan undvika att köpa dessa extrembilliga prylar. Det är ändå inte detta som gör att jag drabbas av smärre panikattacker varje gång jag går in i butiken. Nej, det är musiken som är av den pampiga, mastiga och klassiska typen som gör att jag var gång känner att jag kommer börja yra om män med polisonger och svarta höga hattar. Och fina damer klädda i gräddbakelse-klänningar med turnyrer och söta sidenskor. Detta är jobbigt.

Likväl går jag alltid in i affären. Jag brukar ofta hitta saker. Trots att de jobbiga känslorna kommer där, någonstans mitt i butiken, utom synhåll för vare sig ingång eller utgång, mitt under de starka strålkastarna och bland de superbilliga prylarna.

Ps. Jag efterlyser Dig som är butiksanställd och som kan dela med dig av dina personliga erfarenheter av att lyssna på samma musik varje dag. Hur känns det? Vad är dina reaktioner om du råkar höra samma musik på fritiden? Vänjer man sig efterhand?