Igår bröt jag ihop.
Förmiddagen hade jag traskat runt på en never ending regnig skånsk loppis (och äntligen hittat min drömskrivbordslampa). Blöt som en vovve och mer nerkylda fingrar fortsatte jag renoveringsprojektet måla-om-hallen i huset på landet. För er som inte har renoverat tidigare och inte vet, så måste man ha på radion när man renoverar. Lady Gaga, Kate Perry och Pink spelades om och om och om igen.
Plötsligt! Jag hör det ledsamma gitarrklinket. Som jag hört tusentals gånger denna sommar. ”Nej! Inte Milow!”. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte höra hans gnälliga betoning på technologeeeeeeee. Aldrig mer. Låt mig slippa. Huvudet sjönk, färgrollern hängde uppgivet i armen, detta var droppen som nästan fick mig att börja gråta.
Under sommaren kapitulerar radiostationer fullständigt inför musiken. ”Alltså, vad annat ska vi spela? Det är ju en sommarplåga”. Som om att sommarplågan som fenomen är en naturlag. ”Jaha, nu var det snart sommar. Då får vi väl göra en playlist här med fyra låtar. Ska vi säga att vi kör på den mellan maj-september? Det blir bra. Jävlar vilken sommarstämning.”
En tävling om vilken som blir årets sommarplåga startar med gissningar redan i maj och avslutas i ett torrt konstaterande i september. Jag vet inte varför (kommersiella) radiostationer inte kan spela mer än fyra låtar åt gången, när musikhistorien har producerat så oändligt många artister, låtar, stilar som förtjänar att få spelas EN ynka gång.
Men en sak vet jag. Det var ur sommarplågornas ångestångor som musiktortyren uppkom. Det kan inte finnas något plågsammare än Milow på repeat. Skjut mig hellre.
Senaste kommentarer