När minst 30 000 människor (100 000 enligt arrangörerna) fyller de köpenhamnska gatorna för att tåga mot Bella Center, så är det tråkigt att 900 människor uppmärksammas i medierna. Dansk polis tycks ha en tendens att överreagera. Förvisso, har man dragit dit 6 000 poliser av den 10 000 personer stora poliskåren, så får man väl se till att hålla dem sysselsatta, helt enkelt.

Inte bara demonstranterna upplever att polisen har överreagerat och agerat fel, utan också journalister och fotografer har kritiserat polisen för att de anser att de förhindrar deras arbete. Dåligt gjort av aktivistnätverket Never trust a cop, ännu sämre av copparna själva. Under självaste COP15 dessutom!

Kort sagt, den bästa demonstration någonsin. Det var fantastiskt att se så många olika organisationer och människor som samlades kring en gemensam sak utan att hamna i de gamla vanliga ideologiska diskussionerna där man redan har positionerat sig. En sak till; halten av snygga miljödemonstranter var hög.

Politiet chikanerer os

Politiets svar på mediakritiken

Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.

De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!

Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).

Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.

Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.

För inte så länge sedan blev människor medvetna om att det fanns En Obekväm Sanning som hette Klimatkrisen. Om vi inte upphörde med charterresorna och den oekologiska tomaten skulle vi allesammans gå under. Tiondelars temperaturhöjningar kommer förvandla vår planet till ett helvete och tack vare vår dekadenta livsstil flyter döda isbjörnar utanför farstun. Huset flyter med lika bra, för vattennivåstigningarna skonar minsann ingen. Syndafloden fick en kuslig innebörd för vår tid. Och ärligt talat, var Klimatkrisen inte en omskrivning av Jordens Undergång?

Där stod vi i all vår ängslighet och dumhet, och tänkte att naturens krafter var det enda som kunde rubba vår värld. Inte visste väl vi, att bolånekrisen var en smygande vind, tilltagande i vindstyrka som snart skulle bli en orkan som slog sönder allt i sin väg. Kraftiga stormar får ju ofta kvinnonamn, men den här var ett ovanligt undantag så den fick heta Finanskrisen. Klimatkrisen var sjukdomen som Moder Jord drabbats av efter parasiten Människans härjningar i planetkroppen, innan hon slutligen la sig ner på Universums beiga världsallttäcke och dog en gång för alla.

Den här Finanskrisen som Wall Streets kostymmän grät om, den var något annat. Den fick små islandsöar att stå på självmordskanten till att hoppa ner i mörka Atlanthavet och mäklare att ta sig för pannan och hulka ner i gråt. Men skäms på dem själva, deras giriga kortsiktighet satte länder i långsiktig konkurs. Kort sagt, krisen var påtaglig.

Och här sitter jag nu, 22 år gammal, före nyår 2008 och borde kanske befinna mig i en Kvartslivskris. Världen känns lite risig och framtiden känns krisig. Och ändå, trots alla kriser känner jag lugnet. Jag orkar faktiskt inte stissa upp mig. Vad hjälper det att pressa fram meningslösa paniktårar om jag får lyssna på Spotify vara glad för en stund?

Märkligt nog känner jag också ett visst hopp. Inte för att jag tror världen blir så mycket bättre just nu, men för attdet trots allt inte är ett alternativ att kapitulera inför Krisernas Fasansfulla Ankomst. Vi såg det kanske tydligast i det amerikanska presidentvalet när det ur ett rätt blekt politiskt etablissemang trädda fram en särdeles färgstark person och blev vald till en ny president. För säga och tycka vad vi vill, men det har ju uppenbarligen visat sig att Barack Obama går till historien med sin hudfärg som var mans påminnelselapp. Visserligen är jag ganska allergisk mot klämkäck amerikansk ”Yes We Can” om det vajar ett stjärnbaner i bakgrunden och jag ser Oprahs tårögda uppsyn. Men ändå, ett ”Yes We Can” som sägs med en insikt om att ”Jo, visst kan vi – om vi verkligen vill”, känns ganska sympatiskt.

Så, mina hopp till närmaste framtid är flera.

Visst kan väl Sveriges regering ta sig an Klimatkrisen, om de nu kan det när det kommer till Finanskrisen. Det är på tiden att vi sänker rösträttsåldern i Sverige, visst kan vi göra det. Till SVT, visst kan vi väl slippa se mer Halal-tv och satsa på mer anständig journalistik? Och visst kan väl SJ AB skärpa till sig och bli något mer än skit? Det kan bli fred i Mellanöstern, det måste kunna gå.

Och visst finns det mycket som jag själv kan göra. Ta tag i den här bloggen t ex. Jo, visst skulle jag kunna göra det…

Som SJ själva säger, är tåget framtiden. Men visa det då! Nu är det mest besvärligt, med dryga förseningar (ja, drygt är det) vilket spär på irritationen. Framför allt är det dyrt.

Det som känns extra surt är att det knappast finns några alternativ. Tänk om det fanns lågpriståg som kunde pressa priserna? Eller företag som hade bättre styr på deras organisation än SJ? Erik, mera tågåkare än jag, bloggar bra om detta.

Annars tycker jag tåg är ett fantastiskt färdmedel. Det går fort framåt (ja, SJ är väl inte ett praktexempel här), det är bekvämt att sitta och så är det sjysst att kunna blicka ut över landskap och städer. Det känns kort och gott mer naturligt än att sitta tiotusen meter upp i luften och ängsligt blicka ut genom ett ovalt fönster med plastlock.

För övrigt borde SJ-nissarna åka till Japan och göra studiebesök. Shinkansen slår lumpna X2000 med rälslängder!

De är rätt söta på nåt vis!

1. Cyklismen. Det i särklass absolut bästa med Danmark. Du kan cykla nästan var du vill! Vilken fetmäktig känsla när man ser alltifrån affärsmän cykla med portfölj och kostym till gamla hippies på christianiacyklarna.
2. Tågsystemet. I Danmark behöver du inte boka biljetter femtioelva månader i förväg för att få ett humant pris. Standardpriser gäller. Tågen går i tid. Tågen går ofta. Tågen går så som tåg skall. (Däremot kan man diskutera varför de envisas med att köra tågen på diesel. Fy fy, Danmark!). Kort sagt: SJ är kass.*
3. Den Allmänna Arkitekturmedvetenheten. Danskar verkar överlag vara mer medvetna om arkitektur. Saker som stadens framtid, nybyggnationer, bostadspolitik och andra relevanta ämnen tycks beröra fler vanliga danskar. I svensk media berörs arkitekturrelaterade ämnen bara i pyttiga notiser.
4. Utbudet av ekologiska produkter tycks vara mycket större i Danmark än i Sverige. Me like.
5. Köpenhamn. Ja, ack Köpenhamn känns mysigare än Stockholm. Visst är Stockholm vackert och så, men ändå… jag får aldrig grepp om staden. Man går ner under jord, åker tunnelbana, går upp ur jorden och fattar inte hur de två platserna hängde samman. I Köpenhamn kan man cykla överallt. Kanske ska jag erkänna att jag inte heller gett Stockholm samma ärliga chans som den danska motsvarigheten.
6. Christiania! Ja, var någon annanstans kan man finna Christiania? Synd bara att den danska regeringen tycks vara inkompetent att lösa Christianias framtid.
7. Det danska humöret får väl komma på en sista plats för det är inte alltid det är av godo. Internationell forsking har ändå visat att danskarna skulle vara lyckligast i världen. Myten om dansken som glad, öppen, ärlig och öldrickandes kan jag efter två år i vårt grannland bekräfta. Samtidigt har jag flera gånger hört svenskar och norrmän irriteras över den lite väl generösa ärligheten…

Vill du läsa mer om de lyckliga danskarna? Läs lite här, här och här.

* Mitt inlägg om att SJ behöver konkurrens kommer.

Det känns bra att vara medlem i en organisation som man sympatiserar med. Men det är knepigt det där med engagemang… Måste man vara superaktiv för att räknas som en tillräckligt bra medlem? Mitt ideella engagemang har för det mesta inneburit många nya vänner, utveckling och annat positivt, men har också (i ärlighetens namn) tagit en hel del energi. Kanske finns det helt enkelt andra former för ideellt engagemang än de rent traditionella med fika, myspys och dagordningar? Själv trivs jag ganska bra med att koordinera mitt engagemang från datorn ut i den virtuella datorvärlden. Kombinerat med lite praktisk action och vanliga möten.

Under tiden som jag går och småfixar lite här hemma, lyssnar jag på musik: mysigt. För tillfället spelar jag gungig musik (blues, tuareg, elgitarrer). I mina små och framför allt läckra högtalare, sprids ljudet ut i hela rummet och sprider skönkänslor. Och jag vill fortfarande åka till Mali. Varför är jag inte där? I framtiden blir det nog, men först ska jag diska och sen till Kopparberg.

På tåget ska jag läsa Frank Lloyds Wrights bok The Living City om Broadacre City. Och så är jag nyfiken på att läsa boken Creating Child Friendly Cities. Den senare känns mest spännande…

Hemma skulle jag nämligen aldrig lämna kylskåpet öppet. Jag vet visserligen att det förstör matvarorna, men också att det hade varit oschysst både mot plånboken och mot vårt kära jordklot. Jag vet också att det inte är så förbaskat svårt att stänga igen kylskåpet när jag hämtat vad jag behöver. ändå ser jag, varenda gång jag är ute och handlar och oavsett vilken matbutik jag handlar i, att alla de varor som ska stå kyligt står öppet och naket mitt i butiken. Här har vi det egentliga problemet: Det finns ingen kylskåpsdörr vid kyldisken. Någon har inte glömt att stänga kylskåpsdörren, nej Någon har faktiskt glömt bort själva kylskåpsdörren.

Mot alla logiska principer om fysikens lagar om isolationsmaterial och värmespridning låter man kylarna stå utan lock och dörrar. Därmed blir det både kallare i rummet utanför samt varmare i själva kylarna – och så får man dra på mer energi för att det ska bli kallare och smöret inte flyter iväg. Miljöovänligt (och oekonomiskt) så det stinker lång väg.

Men, invänder någon, det är ju lättare att se om det inte finns någon dörr eller lock vid kylvarorna. Visst kan det svårare att se mjölken bakom en glasdörr eller wokgrönsakerna under ett glaslock, men kom igen? Så svårt är det inte att se genom glas! Om det är de rent marknadsföringsmässiga aspekterna som väger tyngre än elräkningarna i ekonomivågen, då måste vi konsumenter säga ifrån. Och om marknadsföringsansvarig för matbutiken tycker det är bättre att ta bort glaspartierna än att minska elräkningarna, så byt bort marknadsföringsansvarig (eller komplettera denne). Det finns säkerligen någon designer, inredningsarkitekt eller innovativ reklamare som hade knåpat ihop ett bättre förslag. Så har vi minskat arbetslösheten i dessa yrkesgrupper. Vips så gjorde vi två flugor på smällen!

För att så svara på den inledande frågan: Nej, fröken Khadidja, jag brukar inte montera bort hela kylskåpsdörren där hemma…