Etikettarkiv för 'mellanöstern'

För Israels terror finns inga ord

Publicerat den 18 januari, 2009 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

En känd palestinsk läkare och fredskämpe, Ezzeldeen Abou Al-Aish och som arbetat på ett israeliskt sjukhus, blir uppringd i direktsändning i israelisk tv. När de ringer har just tre av hans döttrar och en av deras kusiner dödats i en attack. För att få inslaget textat på engelska, så klicka i nedre högra hörnet för att visa undertexter.

Inslaget är på gränsen till outhärdligt. När Abou Al-Aish frågar vad anledningen var till att hans tre döttrar fick sätta livet till, finns inga svar. Ingen med hjärta och och hjärna kan någonsin försvara varför 22-åriga Bisan, 15-åriga Mayer, 14-åriga Aya och deras 14-åriga kusin Nour Al-Aish blev dödade.

För Israels grymma terror finns inga ord. Bara tårar, uppgivenhet och ångestfylld smärta.

Fann klippet på Esbatis blogg – sprid det! Fler artiklar finner du här, här, och här.

Att våga se Palestina-konflikten ur den Andras perspektiv

Publicerat den 3 juni, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Susan Nathans bok Ett annat Israel utkom 2005 och har sedan dess legat på min att-läsa-lista, men det är först nu som jag äntligen fått tummarna loss och läst den. I sin bok skildrar Nathan om hur hon vid femtio års ålder bestämmer sig för att utnyttja sin, enligt israelisk lag, rätt att flytta till Israel (återvändarlagen – aliya). Efterhand ser hon alltmer av den systematiska kränkringen av palestinier och israelaraber från Israels sida. Historien om hur palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, hur palestinska byar helt rensades och utraderades, hur de palestinier som blev kvar i den nya staten Israel blev andra klassens medborgare – den berättelsen är en judisk berättelse enligt Susan Nathan.  Slutligen bestämmer hon sig för att leva och bo i en helt arabisk stad, Tamra, för att försöka förstå den andra sidan men också för att visa att araber och judar kan leva sida vid sida. Jag vill här ta upp några av de viktigaste resonemangen som tas upp i boken.

En särskild poäng som Nathan gör i sin bok, är när hon diskuterar den “inlärda hjälplösheten”. När alla parter i Palestinakonflikten har en slags hopplös inställning om att “Ja men, vad kan vi göra?” kommer ingen förbättring någonsin att ske. Självfallet är det så att sextio års konflikt har satt djupa spår av hopplöshet bland människor. Men ändå: Att förlora hoppet, eller åtminstone kraften till att vilja förändra, får inte ske.

Genomgående diskuterar också författaren tanken om staten Israel, en känslig fråga som sällan tas upp. Nathan, som själv har tillbringat en stor del av sitt liv i Sydafrika, ser parallellerna mellan Israels samhällssystem och apartheid. Begrunda själva tanken om en stat där nationaliteten utgår från individens etnicitet. En sådan tanke är rasistisk och strider mot de mänskliga rättigheterna. Därmed blir tanken om nationen Israel också tanken om en judisk nation.

Vidare diskuterar hon hur denna tanke om den israeliska staten omsätts i praktiken. Unga israeler (undantaget ortodoxa judar) tvingas göra värnplikt i två till tre år. Det säger sig självt att sådant formar unga människor. Få vågar vägra militärtjänst och för de som ändå vägrar kan det innebära fängelse och trakasserier från omgivningen. Kapitlet Ett traumatiserat samhälle, som handlar om just detta stannar kvar extra länge i mina tankar. Här kan vi läsa unga soldaters berättelser:

Jag skämdes över mig själv den dag jag insåg att jag faktiskt njuter av maktkänslan. Inte bara njuter, jag behöver den. Plötsligt, när någon (en arab) råkar säga nej, svarar du: Vad menar ni med nej? Hur kan ni understå er att säga nej till mig? För ett ögonblick glömmer jag att jag tycker att alla de där judarna (bosättarna i Hebron) är galna och att jag egentligen vill ha fred och menar att vi bprde lämna territorierna: Hur kan ni säga nej till mig? Jag är Lagen! Jag är lagen här! Jag var vid ett tillfälle vid en vägövergång, en tillfällig, en så kallad strypspärr som stängde infarten till en by. På ena sidan väntade en rad bilar på att få komma ut och och på den andra en rad på att få komma in, och plötsligt har jag en väldig makt i fingertopparna. Du står där, pekar på någon, gestikulerar om att göra det ena eller andra, och det ena eller andra görs, bilen startar, kör fram mot dig, stannar intill dig. Nästa bil följer efter, du signalerar, den stannar. Du leker med dem som i ett datorspel. Du rör dig lätt och ledigt, du får dem att lyda minsta vink. Det är en häftig känsla. (Nathan 2005:205)

Sådant är skrämmande. När några å ena sidan drivs av maktbegär och kan styra människor å andra sidan som om de vore i en virtuell spelvärld, då finns inga förutsättningar för en vettig och varaktig fred. Första steget är att erkänna bägge sidors rätt till att få existera och deras rättigheter.

Vid ett annat tillfälle diskuterar Susan Nathan med en soldat som tjänstgjort i Gaza:

Jag frågade vad som händer när man sitter i stridsvagnen. “Man får order.” Vad för slags order? Det blev en förlägen tystnad innan han svarade: “Ibland är det order att ge eld”. Jag sade: “Låt oss vara tydliga så att det inte blir fel. Du berättar att du får order att skjuta barn som är ur stånd att skydda sig och som inte utgör något hot mot dig.” Det blev en total tystnad som varae i flera minuter innan jag uppfattade en nästan ohörbar viskning från förarsätet: “Ja.” (Nathan 2005:209)

Som kritisk till Israels kränkningar får man ofta höra att man är antisemit. Det är ett enkelt sätt att inte våga se sitt eget ansvar. Jag personligen blir illamående av att höra unga människor säga att de bara lyder order. Var har vi hört det förut? Var fanns det kritiska tänkandet?

Till syvende och sist handlar det om föra en mer nyanserad debatt. Hela diskussionen om konflikten i Mellanöstern indelas alltid i palestinavänner  och israelvänner och med den uppdelningen medföljer också en rad förutfattade meningar om vad dessa tycker i andra frågor. Det ger inget meningsfullt samtal då. Man ska inte behöva välja om man vill tillhöra den ena eller den andra sidan av konflikten och vems parti man tar. Den enda sidan man kan välja är fredens väg, samtalets, kompromissernas, förlåtelsernas.

Författarinnan herself…

Det finns inget ”så kallat” framför hederskulturen

Publicerat den 21 januari, 2008 i Salongen. 5 kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Så låt oss bara tala om det för vad det är: Det finns ingen så kallad hederskultur. Det finns däremot en hederskultur. De normer och värderingar som legitimeras av hederskulturen inskränker de mänskliga rättigheterna – särskilt barns och kvinnor. Och varje gång ställer jag mig frågan: Varför är det så få som vågar prata om den? Varför sätts prefixet s k kring hederskulturen?

Det gör mig förbannad, illamående och rasande! Svenska politiker, debattörer och organisationer (t o m de som säger sig kämpa för barns rättigheter!) slingrar sig runt av rädsla för att polarisera och bli kallade för rasister. Vad de inte förstår är att vi som vågar tala om hederskulturen för vad den är, faktiskt nyanserar deatten istället för att polarisera den.

För vad vi försöker säga är att det finns värderingar och traditioner som får legitimitet i en hederskultur. Sådant som kvinnors sexualitet och barns uppfostran är exempel på där rättigheterna kränks. Och självfallet måste förklaringsmodellerna sträcka sig längre än så. Vi måste förstå att där det finns en mer eller mindre utbredd hederskultur, har också familjen/släkten/klanen en annan roll än här, religionen kan fylla en annan funktion i människors liv, de patriarkala strukturerna kan skilja sig från våra. Attityderna till sexualitet och kärlek kombinerat med synen på barn och könsroller spelar naturligtvis också in. Vi vet detta. Lik förbannat får man höra det ena dumma uttalandet efter det andra. Tanken om att svenska män är talibaner är också en annan bubblare på listan över urbota korkade kommentarer. Dessa är bara ett litet axplock på exempel där man polariserar, förenklar, målar upp generaliserande världsbilder.

Således. Om vi kan förstå att samhällen och kulturer skiljer sig världen över blir det också lättare att se människorna bakom. Att hävda att Fadimes pappa var en enskilt sinnesrubbad individ är att rycka ur honom ur ett kulturellt sammanhang och att göra honom till ett fruktansvärt avskum. Kan vi däremot förstå vilken uppfostran och värderingar en handling gror ur blir det lättare att förstå (men vi får aldrig acceptera!) hur en far kan drivas så långt som att formligen avrätta sin egen dotter. Att göra tvärtom, så som främlingsfientliga debattörer gör, är att försöka förklara drivkrafterna bakom – men genom att generalisera. Då blir hela Fadimes familj, varenda kurd, ja fan ta mig varenda invandrare och varenda person som inte har ”helsvensk bakgrund” (vad nu detta är) monster. De blir människor som inte ens borde få existera inom de ramar som kallas för Sveriges statsgränser. De ser dem bara från de värsta sidorna och sig själv från de bästa. även detta är att polarisera och inte se nyanserna av verkligheten.

Slutligen, om vi inte vågar kritisera, vem kommer då att göra det? Jo, de främlingsfientliga. Deras enda vettiga argument är tycka-synd-om-oss-själva-problemet. I-Sverige-är-alla-så-politiskt-korrekta. Här-får-man-inte-säga-vad-man-vill. Snyft snyft. Gäsp gäsp. Genom att lyfta på locket och våga tala om problemet tar vi ifrån dem deras enda egentliga argument. De som håller tyst tror att de motarbetar främlingsfientliga krafter. Egentligen gör de precis tvärtom. De spelar på deras spelregler och på deras spelplan.

Det finns inget s k kring hederskulturen. Men det finns en hederskultur. Den ska vi aldrig acceptera. För er som glömt om detta ständigt aktuella ämne, läs gärna Fadimes egna ord. Det är idag sex år sedan hon brutalt dödades.

Ps. För övrigt rekommenderar jag alla att läsa Mikael Kurkialas bok, I varje trumslag jordens puls – Om vår tids rädsla för skillnader. Jädrar vilken samling av djuplodande analyserar och träffande slutsatser. Och framför allt: genomsyrad av ärlig respekt.