Yes, äntligen – trumvirvlar och trumpetfanfarer – idag har jag funnit ordet som länge saknats i min vokabulär! Vilket adjektiv är detta, om inte detta precist beskrivande för en borttynande (?) maskulinitet i dagens samhälle? Jag talar om retrosexualitet.
För visst är det så att de flestas öron nåtts av ordet metrosexualitet. Och jag tror att fler än jag blev lyckliga, såväl till hjärta, själ och ögonsinne, när vi började se att män i högre grad började bry sig om sitt utseende. Kanske fanns det ändå hopp om mänskligheten, tänkte vi? ”Vi tycker inte att ni är mindre manliga för att ni är lite kräsnare än vad ni var förr i klädutbudet, faktum är att vi gillar er nya stil”, sa vi uppmuntrande i hopp om att de aldrig mera skulle återgå till de enfärgade t-shirtarna. ”Snygg frisyr!” kunde vi säga och kanske kunde vi till och med, på en jämbördig nivå, tala om mode, design och stil.
Faktum är att utvecklingen till och med påverkade oss kvinnor. Fantastiskt att det nu längre inte bara är kvinnor som ska omdefiniera och omstrukturera sig för att passa mannen. I det att rollerna byttes om, blev det mer accepterat för oss att slappna av. För första gången på ett bra tag blev det nästan (men naturligtvis aldrig helt vad gäller kvinnorollen) okej att tycka om sig själv som man var.
Men ändå. Någonstans bland de nya make-up-produkterna (for men only) och de allt oftare hårepilerade männen försvann små, små drag av en traditionell mansroll jag faktiskt kunde uppskatta. Jovisst vet jag att i en debatt som konstant präglas av politisk korrekthet, är det en grov svordom i ett sakralt rum (som inte kallas kyrka utan jämställdhetsdebatten) att yttra något som detta. Och likväl. Jag kommer inte bort ifrån det.
Jag saknar enkla gentlemansgester därute i vardagen. Länge sen var det någon höll uppe dörren åt mig när jag kommer med famnen full av tunga grejer. Flertalet gånger har jag upplevt gnidighet när det till och med bara handlar om fjuttiga småkronor. Och hur ofta, med handen på hjärtat, ser vi killar och män som deal with the shit? Utan knytnävsslag, vapen och aggressioner tack – men gärna med en trygg och väl ingrodd självkänsla.
Möjligtvis kan jag se spår av den snart icke-existerande retrosexuelle mannen i gamla gubbar med skräddarsydda kostymer. Tilläggas bör också att jag sett dessa oftare utomlands än hemma i mitt eget ”jämställda” Sverige. När dessa små spår kikar fram under lager av decenniers hårt arbete för ett mer jämställt samhälle, då kan jag bli erbjuden skjuts eller bjuden på lunch som vore det en icke-diskutabel självklarhet.
Som sagt, jag gillar stilen. Nya skönhetsprodukter, designade kläder av stilrena snitt och en stil som får era äldre släktingar att blekna något i deras beiga outfits höjer genomsnittbetyget klart. Men glöm inte bort de små detaljer som höjer helhetsintrycket markant. Håll upp dörren någon gång- inte för att vi skulle vara vekare eller svagare, men för att du vill vara snäll. Om du ser att jag ska köpa en liter mjölk medan du just tänker ställa dig i kö för hela månadens storköp; måste du då snika dig före i kön bara för att? Det vore så fantastiskt hyggligt av dig om du med en svepande gest lät mig gå före.
Och när jag grundligt tänker efter tror jag att min uppgivenhet grundar sig i att vi trots den segdragna och uppenbart välbehövliga s k ”Jämställdhetsdebatten” inte kommit längre. När jag och min manlige jämlike fortfarande inte ens får samma lön för samma jobb så kan jag väl för fan åtminstone bli bjuden på en caffe latte emellanåt.
Senaste kommentarer