Sangaré rör sig majestätiskt, hon vet vem hon är. Men här finns också en ödmjukhet, inte minst för publiken, och en kraftfull vilja. Det märks också när hon pratar mellan låtarna -musiken fortsätter spela i bakgrunden – medan hon flätar samman låtarna till en sammanhållen helhet. När Oumou Sangaré sjunger känns det så lätt, självklart. Och bandet är mäktigt!

Jag hade gärna önskat att konserten var ett par låtar längre, men dansar mig svettigt toknöjd till Wele Wele Wintou. Min gamla favorit Yala spelades också, som jag brukade sitta och lyssna på under min låna-massa-skivor-från-bibliotekets-världsmusik-hylla-period under gymnasiet. Lilla farbrorn bakom mig dansade inte lika mycket som oss, men hans små ögon nöjdglittrade hela kvällen och i slutet log han lika mycket som Oumou. Det gjorde hela jag också.

• Oumou Sangarés myspace
• Liras recension
• SvD:s recension
• Sydsvenskans dito
• Kolla också in vår nya konsertkamrat-blogg!

Vill ni läsa riktigt massförströelsevapen så gå gärna in och följ debatten på Islambloggen där debatten (som vanligt) kravlar sig ner på sandlådenivå. Min tes om att muslimer oftast är bäst själva på att sprida negativ publicitet håller även här. Om det är så här radikala muslimer vill sprida sitt budskap i de mer offentliga debattrummen, så kan vi ju lugnt konstatera att det inte är annat politiskt självmord.

Just därför är det bra att extremister får komma fram i ljuset.

En grupp missnöjda män klagar på att de inte fick gå in på Aq-va-kul i Malmö igår, under internationella kvinnodagen. Usch ja, ibland är det jobbigt att vara man. ”Aq-va-trist” beklagade man (män i detta fall) då.

Med Bleeding All Over You kom hon in på scenen, och jäkel sicken entre!Med gitarr, stolt hållning och innerlighet framförde hon låten. Särskilt i raderna ”I know you’re married, but I’ve got feelings too” ryste jag till. Konsert-flowet sipprade ut i blodådrorna och livet kändes härligt. Hon äger hennes röst; ibland spricker det till, men hon lyckas alltid greppa tillbaka den. Ibland flyter rösten ut. Det är nästan som om man frågar sig ”Varför tog rösten eller sången den vändningen?”, men som man liksom alltid förstår i nästa sekund; ”Ja, men självklart skulle det vara så”.

Ett annat intressant inslag på konserten (men detta var ju inte Marthas fel), var ett litet gäng framme vid scenen som upplevde konserten för kung och fosterland. Någon ibland detta gänget var någon som påminde mig om en slags blandning av Kubasvensken (frisyren) och Skurt (huvudbonad). Det var också intressant att se att ju mer de upplevde konserten, desto mindre verkade omgivande publik leva sig in i konserten. Vilket bara ytterligare förstärkte effekten av en lite stel publik med några hängivna fans som undantag.

Och för den som aldrig lyssnat på Martha Wainwright, kan jag rekommendera med att börja med Set The Fire To The Third Bar med Snow Patrol (mjukstart), därefter kanske Bloody Mother Fucking Asshole, The Factory, Comin Tonight. Det finns ju inte jättemånga att välja på (hon har bara gjort två skivor), men gå gärna in på hennes Myspace.

Och tack för en fin avrundning med Dis quand reviendras-tu!