Just som man tittar upp ur grillen och ska sätta tänderna i maten står en bredbent man i avslappnad ställning och… pissar. Så vänder man bort blicken och efter en halv minut står en annan man. Samma ställning, samma självförtroende, och gör vadå? Jo, pissar.

Efter för många ölstrålar, inser man att det enda rätta du kan göra är att blunda och blicka mot solstrålarna.

Jag undrar hur killarna skulle reagerat om jag, när lagarna måste brytas av nöden, satte mig bredvid och kissade? Kvinnor kissar, pojkar pissar.

För visst är det så att de flestas öron nåtts av ordet metrosexualitet. Och jag tror att fler än jag blev lyckliga, såväl till hjärta, själ och ögonsinne, när vi började se att män i högre grad började bry sig om sitt utseende. Kanske fanns det ändå hopp om mänskligheten, tänkte vi? ”Vi tycker inte att ni är mindre manliga för att ni är lite kräsnare än vad ni var förr i klädutbudet, faktum är att vi gillar er nya stil”, sa vi uppmuntrande i hopp om att de aldrig mera skulle återgå till de enfärgade t-shirtarna. ”Snygg frisyr!” kunde vi säga och kanske kunde vi till och med, på en jämbördig nivå, tala om mode, design och stil.

Faktum är att utvecklingen till och med påverkade oss kvinnor. Fantastiskt att det nu längre inte bara är kvinnor som ska omdefiniera och omstrukturera sig för att passa mannen. I det att rollerna byttes om, blev det mer accepterat för oss att slappna av. För första gången på ett bra tag blev det nästan (men naturligtvis aldrig helt vad gäller kvinnorollen) okej att tycka om sig själv som man var.

Men ändå. Någonstans bland de nya make-up-produkterna (for men only) och de allt oftare hårepilerade männen försvann små, små drag av en traditionell mansroll jag faktiskt kunde uppskatta. Jovisst vet jag att i en debatt som konstant präglas av politisk korrekthet, är det en grov svordom i ett sakralt rum (som inte kallas kyrka utan jämställdhetsdebatten) att yttra något som detta. Och likväl. Jag kommer inte bort ifrån det.

Jag saknar enkla gentlemansgester därute i vardagen. Länge sen var det någon höll uppe dörren åt mig när jag kommer med famnen full av tunga grejer. Flertalet gånger har jag upplevt gnidighet när det till och med bara handlar om fjuttiga småkronor. Och hur ofta, med handen på hjärtat, ser vi killar och män som deal with the shit? Utan knytnävsslag, vapen och aggressioner tack – men gärna med en trygg och väl ingrodd självkänsla.

Möjligtvis kan jag se spår av den snart icke-existerande retrosexuelle mannen i gamla gubbar med skräddarsydda kostymer. Tilläggas bör också att jag sett dessa oftare utomlands än hemma i mitt eget ”jämställda” Sverige. När dessa små spår kikar fram under lager av decenniers hårt arbete för ett mer jämställt samhälle, då kan jag bli erbjuden skjuts eller bjuden på lunch som vore det en icke-diskutabel självklarhet.

Som sagt, jag gillar stilen. Nya skönhetsprodukter, designade kläder av stilrena snitt och en stil som får era äldre släktingar att blekna något i deras beiga outfits höjer genomsnittbetyget klart. Men glöm inte bort de små detaljer som höjer helhetsintrycket markant. Håll upp dörren någon gång- inte för att vi skulle vara vekare eller svagare, men för att du vill vara snäll. Om du ser att jag ska köpa en liter mjölk medan du just tänker ställa dig i kö för hela månadens storköp; måste du då snika dig före i kön bara för att? Det vore så fantastiskt hyggligt av dig om du med en svepande gest lät mig gå före.

Och när jag grundligt tänker efter tror jag att min uppgivenhet grundar sig i att vi trots den segdragna och uppenbart välbehövliga s k ”Jämställdhetsdebatten” inte kommit längre. När jag och min manlige jämlike fortfarande inte ens får samma lön för samma jobb så kan jag väl för fan åtminstone bli bjuden på en caffe latte emellanåt.

Jag kan inte annat än säga att jag blev mållös då jag hörde detta. Men ett är säkert, debatten behövs alltjämt.

Men män som pratar för mycket? Var finns dom? Jag vet att dom finns, har sett det på nära håll och både fascinerats och irriterats – många, många gånger. Och tänker även du efter så har du säkerligen själv upplevt dom. Det är bara det att vi inte lyfter problemet, därför att mäns snack – till skillnad från kvinnors, inte alltför jätteofta nedvärderas som nonsens, socialsnack, skvaller, tjat….
Själv kommer jag ihåg, redan från dagis, förskola och lågstadie dessa pojkar. Pojkar som tar upp största delen av morgonsamlingen, pojkar som inte lär sig att räcka upp handen om de vill säga något, pojkar som är mer högljudda än flickorna. Det fortsätter upp i mellanstadiet, på högstadiet likaså. Till och med under gymnasiet. Inte ens här tycks många killar ha fattat att man räcker upp handen för att säga något.*

Så, börjar man studera på universitetet, kommer ut i arbetslivet, försöker hitta en inriktning på sitt liv. Och trots många års jämställdhetsdebatt, upphör man aldrig att förundras. Problemet med män som pratar för mycket kvarstår!

Möten och sammankomster där vissa män, även om de är i tydlig minoritet, tar upp för stor procentuell taltid utan att säga något särskilt vettigt egentligen. Manliga lärare som bara pratar, pratar, pratar…utan att säga något särskilt vettigt. Manliga föreläsare som vill säga något djupt, och bara försjunker i sin egen djuphet, och därefter med en djup förnöjsam attityd tycks säga: ”Hmmm.. Smart sagt av mig. Klapp på axeln till mig själv”. Män i debatter som tror att de är de mest intressanta personligheterna att lyssna till.

Det är denna självgodhet som kan irritera mig. Som nästan får mig att vilja skrika:

”URSäKTA – DU AVBRöT MIG! Jag försökte säga något” (Oj, förlåt, hoppsan. Avbröt jag dig? Försökte du säga något?)
”Okej, ja, men nu har du svamlat i flera minuter utan att säga något konkret intressant. Nu är det dags för andra att få en syl i vädret” (Jaja, men då är det väl bara för dom att säga vad dom vill säga) ”Varför är det femte gången under denna lektionen som du får säga något före mig? Fastän att jag räckt upp hela tiden?” (Oj, det tänkte jag inte på). ”Vi, eller åtminstone inte jag, bryr oss faktiskt inte om vilka fantastiska bedrifter du har gjort i ditt tidigare yrkesliv. Det är inte alls relevant för diskussionen nu, men du får gärna ta det på fikapausen senare.” (Jag tänkte mest att jag skulle bidra med mina erfarenheter och kompetens som jag har inom detta område).

är inte problemet att män som snackar alldeles för mycket i större utsträckning finns i det offentliga rummet? I maktens korridorer? Där viktiga beslut fattas? Och när jag tänker efter så är det där kvinnor behöver få mer utrymme, det är ju där kvinnor som utbildar sig ska göra karriär, det är ju där kvinnor arbetar… Hellre kvinnor som pratar för mycket än att män gör det. Det är ju trots allt mina väninnor som jag gärna tar en kopp te med och pratar riktigt länge med, mamma som tjatar lite för mycket (men då är det ju oftast bara för mitt eget bästa), eller bara övrigt snack som föregår på det sociala planet. Det andra handlar om män som snackar sig i vägen för min karriär, utbildning, möten…

*Enligt mig är handuppräckningsregeln en skitbra grej. Så slipper vi att vissa tar ordet mer än andra – eller det blir i vart fall tydligare. Det enda, och största, problemet är att läraren får makten om vem som ska prata.

Många kvinnor som börjar närma sig denna åldern tycks också närma sig en kris. är detta verkligen mitt liv so far? Hjälp, halva livet har rusat ifrån mig! Vad ska jag göra? Svaret på denna fråga tycks ofta bli (tänk er här en röst från Ovan som med djup stämma säger): ”Du skall klippa ditt hår kort. Ty, det är du värd. Efter ditt frisörbesök kommer du att bliva en ny människa. Du kommer ävenledes att märka stora förändringar i ditt liv”. Och närmar-sig-kris-kvinnorna går till frisörerna för de har lyssnat till rösten.

Jag ska nu beskriva frisyrerna. Frisyrerna är kortklippta, som sagt. Mycket kortklippta, men dock inte snagg (återkommer till detta senare). Det finns också två typer av lugg som man kan ha till denna frisyr. Den ena, som är lite svår att förklara, skulle kunna förklaras med att det är en liten snedlugg och här finns det oftast en liten slinga i en annan färg än det övriga håret…för att kontrastera litegrann. Den andra är den mer ovårdade luggtypen, och den är också lite längre än den förra och har därför också mer ”fluff” i sig. Dessutom kan man ha lite olika färg i håret. De vanligaste varianterna är den där man blonderar massa små slingor i håret, och den andra är den där man färgar håret chokladbrunt och sen duttar i en massa kopparröda slingor, varav en alltid hamnar synligt längst fram i luggen.

Jag har också noterat att det finns olika nyanser av dessa frisyrer. Förmodligen beror det till största delen på åldersskillnader och hur länge sedan som ”kärringfrisyrsfasen” ingicks. Det går att tydligt urskilja vilka frisyrer som är nya och fräscha. Här har håret en vackrare lyster, färgerna är djupare, och luggen hör allt som oftast till den första typen (den som var något mer kortklippt och mer sidbena). Efterhand blir frisyrerna mindre artificiellt färgade, vilket jag tror beror på att frisyrägarinnan har börjat acceptera sitt åldrande och därmed de gråa hårstråna, de blir också mer fluffiga och dessutom blir håret av någon anledning lite mattare.

Jag ska nu försöka avsluta detta inlägg med att försöka mig på en förklaring. Min tes är den att jag tror det beror på att man vill se en förändring i sitt liv. Kanske finns också ett mått av revolt med. Dessa kvinnor är uppriktigt trötta på samma gamla vanor. När gubben där hemma är fortsatt medelålders och tråkig, barnen börjar växa upp och flytta hemifrån, chefen är dryg som vanligt – ja, då är man fanimej trött på läget. Och kan man inte förändra dom så kan man åtminstone förändra sig själv (läs frisyr). Jag tror också att frisören spelar en viss roll här. Det är ju trots allt att gå till en person som helt och hållet ägnar sig åt kvinnan i fråga. Pengarna för frisörbesöket går det vill säga till en själv bara. Dessutom tror jag att det finns en viss mening med att det har kommit att bli just denna frisyren som så många kvinnor fastnat för. Frisyren kräver många frisyrbesök, det är en frisyr som ofta behöver uppdateras s a s. Uppdatering är också en viktig komponent i begreppet förändring, eftersom om man stannar upp för länge så är man inte längre lika fräsch. Notera också att frisyren inte bara betyder klippning, utan många gånger också färgning, slingning, uttunning, uppklippning, stylingprodukter – kort sagt, maximal förändring på en och samma gång. Valet av denna frisyr kan också betyda uppgörelse inte bara med sitt eget liv och sin egen omgivning, utan kanske också med kvinnoidealet i stort. Hur många har sett Hollywoods stora kvinnliga filmstjärnor med kärringfrisyr – den enda som är i närheten är Jane Fonda, men hon har i övrigt så många andra goda kvalitéer att det klart väger upp.

Sammanfattningsvis är detta kärringfrisyrfenomen en återspegling av samhället i stort. Gör oss alla en tjänst: Ge alla kvinnor kärlek, värme, uppskattning och respekt i TID, så att vi slipper se hur alla dessa kvinnor konverterar till kärringfrisyrträsket! Eller åtminstone så att det blir en större mångfald i valet av frisyrerna. För en bättre framtid – för Sverige – i tiden.

(Nästa gång ska jag försöka se hur dessa frisyrer hänger ihop med val av glasögon. Jag har nämligen en stark känsla av att de som tillhör den yngre kärringfrisyrsgenerationen har mer fyrkantiga glasögonbågar, som också är kraftigare markerade. De som har fluffluggarna tycks också ha mer rundade glasögon med fler guldnyanser i. Men jag måste undersöka detta närmare innan jag kan uttala mig om detta. Dessutom vill jag utmana min tes om att överklasskvinnor i större utsträckning övergår till pagefrisyrer med blonda toner i. Detta är också något som jag måste bestyrka eller dementera innan jag kan uttala mig).