Det finns en allmänn uppfattning om att kvinnor pratar mer än män. Det stämmer nog, i alla fall om man får tro undersökningar som gjorts inom området. Och det må så vara att det finns många pratkvarnar där ute; för kvinnor som ”pratar för mycket” finns det ju många gamla namn för, och dom behöver inte dras upp här.
Men män som pratar för mycket? Var finns dom? Jag vet att dom finns, har sett det på nära håll och både fascinerats och irriterats – många, många gånger. Och tänker även du efter så har du säkerligen själv upplevt dom. Det är bara det att vi inte lyfter problemet, därför att mäns snack – till skillnad från kvinnors, inte alltför jätteofta nedvärderas som nonsens, socialsnack, skvaller, tjat….
Själv kommer jag ihåg, redan från dagis, förskola och lågstadie dessa pojkar. Pojkar som tar upp största delen av morgonsamlingen, pojkar som inte lär sig att räcka upp handen om de vill säga något, pojkar som är mer högljudda än flickorna. Det fortsätter upp i mellanstadiet, på högstadiet likaså. Till och med under gymnasiet. Inte ens här tycks många killar ha fattat att man räcker upp handen för att säga något.*
Så, börjar man studera på universitetet, kommer ut i arbetslivet, försöker hitta en inriktning på sitt liv. Och trots många års jämställdhetsdebatt, upphör man aldrig att förundras. Problemet med män som pratar för mycket kvarstår!
Möten och sammankomster där vissa män, även om de är i tydlig minoritet, tar upp för stor procentuell taltid utan att säga något särskilt vettigt egentligen. Manliga lärare som bara pratar, pratar, pratar…utan att säga något särskilt vettigt. Manliga föreläsare som vill säga något djupt, och bara försjunker i sin egen djuphet, och därefter med en djup förnöjsam attityd tycks säga: ”Hmmm.. Smart sagt av mig. Klapp på axeln till mig själv”. Män i debatter som tror att de är de mest intressanta personligheterna att lyssna till.
Det är denna självgodhet som kan irritera mig. Som nästan får mig att vilja skrika:
”URSäKTA – DU AVBRöT MIG! Jag försökte säga något” (Oj, förlåt, hoppsan. Avbröt jag dig? Försökte du säga något?)
”Okej, ja, men nu har du svamlat i flera minuter utan att säga något konkret intressant. Nu är det dags för andra att få en syl i vädret” (Jaja, men då är det väl bara för dom att säga vad dom vill säga) ”Varför är det femte gången under denna lektionen som du får säga något före mig? Fastän att jag räckt upp hela tiden?” (Oj, det tänkte jag inte på). ”Vi, eller åtminstone inte jag, bryr oss faktiskt inte om vilka fantastiska bedrifter du har gjort i ditt tidigare yrkesliv. Det är inte alls relevant för diskussionen nu, men du får gärna ta det på fikapausen senare.” (Jag tänkte mest att jag skulle bidra med mina erfarenheter och kompetens som jag har inom detta område).
är inte problemet att män som snackar alldeles för mycket i större utsträckning finns i det offentliga rummet? I maktens korridorer? Där viktiga beslut fattas? Och när jag tänker efter så är det där kvinnor behöver få mer utrymme, det är ju där kvinnor som utbildar sig ska göra karriär, det är ju där kvinnor arbetar… Hellre kvinnor som pratar för mycket än att män gör det. Det är ju trots allt mina väninnor som jag gärna tar en kopp te med och pratar riktigt länge med, mamma som tjatar lite för mycket (men då är det ju oftast bara för mitt eget bästa), eller bara övrigt snack som föregår på det sociala planet. Det andra handlar om män som snackar sig i vägen för min karriär, utbildning, möten…
*Enligt mig är handuppräckningsregeln en skitbra grej. Så slipper vi att vissa tar ordet mer än andra – eller det blir i vart fall tydligare. Det enda, och största, problemet är att läraren får makten om vem som ska prata.
Andra bloggar om: jämställdhet, könsroller, kvinnor, makt, män
Senaste kommentarer