Etikettarkiv för 'kultur'

Drottning på malmöscen

oumouGuldbandet kring Oumou Sangarés panna antyder att en drottning äntrar scenen. Snart börjar hon sjunga och då förstår man. Malis största sångerska, absolut en av Afrikas största, var i Malmö igår kväll – och visst regerade hon.

Sangaré rör sig majestätiskt, hon vet vem hon är. Men här finns också en ödmjukhet, inte minst för publiken, och en kraftfull vilja. Det märks också när hon pratar mellan låtarna -musiken fortsätter spela i bakgrunden – medan hon flätar samman låtarna till en sammanhållen helhet. När Oumou Sangaré sjunger känns det så lätt, självklart. Och bandet är mäktigt!

Jag hade gärna önskat att konserten var ett par låtar längre, men dansar mig svettigt toknöjd till Wele Wele Wintou. Min gamla favorit Yala spelades också, som jag brukade sitta och lyssna på under min låna-massa-skivor-från-bibliotekets-världsmusik-hylla-period under gymnasiet. Lilla farbrorn bakom mig dansade inte lika mycket som oss, men hans små ögon nöjdglittrade hela kvällen och i slutet log han lika mycket som Oumou. Det gjorde hela jag också.

Vita feministers förtryck

Jag är trött på vita, medelålders feminister.

De tror sig ha rätten att definiera vem som förtrycks, varför de förtrycks, hur förtrycket ser ut. De tycker sig ha erfarenheter nog att döma över andras erfarenheter. De tror sig ha kunskapen att veta om vad andra känner, tycker och upplever. Senaste i raden av vita, medelålders feminister är Gudrun Schyman som på Newsmill skriver att ”Precis som FN, så skiljer inte jag våld och förtryck i hederns namn från könsförtryck.” Helt rätt, Gudrun – det är därför det blir så fel.

När hedersvåld likställs med annat förtryck mot kvinnor, framträder förövarna som monster. Om man inte fattar att hedersvåld- och förtryck har sin grund i samhällen där familjen och släkten är stark, med ett starkt heteronormativt kärnfamiljsideal, där kvinnor och män är både förövare och offer och att förtrycket upprätthålls av kollektivet – då räcker inte teorierna om det Universella Könsförtrycket Mot Kvinnor som enda förklaringsmodell. Det är därför det sista halmstrået blir att kalla alla som vill föra en debatt i frågan för rasister.

Spelplanen ser ut enligt följande: Lag 1 bestående av inbitna feminister som tror att allt hedersvåld är ett utryck för det universella kvinnoförtrycket spelar korpfotboll mot Lag 2 som tror att allt hedersvåld utförs av enskilda galna individer som känner sig missanpassade i Sverige. Deras gemensamma mål är att blunda för problemen.

På andra sidan läktaren sitter bittra främlingsfientliga som tycker sig ha sett lösningen: ”Hallå, målet är på andra sidan av planen! Ni måste förstå att alla invandrare är kvinnoförtryckande bondrövar som inte fattar vad demokrati är.” Efter några bengaliska eldar drar de främlingsfientliga iväg och spelar ännu sämre fotboll på en annan plan där det enda målet är att blunda för komplexiteten och komma med enkla ”förklaringar”.

Kvar på läktaren sitter ett fåtal vettiga debattörer som suckar och ojar sig. Ingen hör dom för de på planen har fullt upp med sitt eget spel. På bägge planerna görs det självmål efter självmål, ingen vinner – alla förlorar.

Intressant är att de få som sitter kvar är de som faktiskt själva har erfarenhet av hederskulturer. Men ingen vill lyssna. Och när ingen vill lyssna så kan vi väl lika gärna fortsätta att blunda för problemen. Och komplexiteten. Eller hur, Gudrun?

Andra bloggar: God utan Gud, Dusty PhilosopherOzymandias Suspensoar, Lotta Edholm på Newsmill, Veronica Svärd, Götabrobloggen, DN, Röda Malmö

Stjärthygienen avgör din kulturkompetens

Har du undrat varför det ofta står en vattenkanna på golvet i en hel del ”icke-svenska” toaletter?

Har du ofta undrat vad du ska använda denna plastvattenkanna till?

Om du inte har sett en plastvattenkanna på toaletten, har du sett ovanligt många bidéer eller egensnickrade duschslangar från handkranen?

toilet_paper

Dasspapper? My ass!

Du behöver inte längre undra. Det är en fråga om god stjärthygien. Visste du att din stjärthygien och rengöringsritualer faktiskt kan avslöja en hel del om din kulturkompetens?

En person som blir rådvill av att inte finna toalettpappret har uppenbarligen inte vuxit upp i en rövkannekultur. En person som blir förvirrad om det bara finns toapapper till hands – den personen har förmodligen vuxit upp i tvätta-rumpan-kultur snarare än en torka-rumpan-kultur.

Nima skriver för övrigt en rolig bajskrönika. Se också SvD:s artikelserie om toalettbesök.

Koppla av en annan del av verkligheten

Tänk om några, som inte alls kände till vår del av världen, fick komma hit och se på vår kultur med sina perspektiv? Så har ju antropologer och kolonialister från västvärlden gjort i minst hundratals år.

Se ”En annan del av verkligheten” (Meet The Natives), som handlar om fem män från den lilla ögruppen Tanna i Stilla Havet. De får komma till England  och se den engelska kulturen. Dokumentärserien är ömsint och varm, utan någon förlöjligande ton – den tillhör absolut en mina dokumentärfavoriter för det gångna året.

vanuatuans

De blir illa berörda av hur hundar behandlas bättre än människor, tycker det är obehagligt när suggorna ska insemineras för hur blir djuren tillfredsställda – och ska inte djuren få ha sex i avskildhet utan människor som glor? Och varför bryr sig engelsmän så fruktansvärt mycket om att städa?

Som sagt, se den.

Ett annat tips till läsintresserade läsare, är att läsa Hans Koppels Vi i villa. En kort roman som ganska exakt tar två timmar att läsa. Knivskarp precision i språket och humoristisk. Huvudpersonen Anders bor i en grå villaförort tillsammans med lustlös fru och mobbad dotter. Själv har han ett jobb som är ok men inte mer än så. Grannarna vänsterprasslar med varandra och Grabbarna spelar innebandy en gång i veckan. Livet känns förutsägbart. Sakta börjar han göra uppror mot det trista vardagslivet på sitt eget vis…

Vi i villa

Serverat. Samling. Sittning.
Smaka, berömma, fråga.
Gott vin.

Ja, den blev rekommenderad. Inte farligt dyrt heller.
Du säger att du ska komma ihåg.
Kvällens ämne: Andras fel och brister.

Ni förfasar er stillsamt över tidens vulgarisering.
Försiktigt trevande omdöme kring tevesnackis.
Ett omdöme som ökar i styrka när ni enats och satt ord på tycket.

Sugen på att läsa recensioner om boken? Svd, Expressen, NT, Bokmania, Bernur.

Svenskar och deras utropstecken

Min pappa sa en gång att han tyckte det var fascinerande med att man i Sverige tycks använda så många utropstecken. Trots att det är många år sen vi diskuterade det, så funderar jag ofta på det. Att läsa något skrivet och med massa utropstecken efteråt, känns ibland som om personen står med en megafon och mässar ut budskapet – trots att du står en meter ifrån.

Svenskar brukar ju annars inte direkt vara internationell kända för att vara ett gapigt och dramatiskt folk. (Och mmm, vad härligt politiskt inkorrekt och göttigt det känns att få generalisera så här grovt). Kanske kanaliseras svenskens vrede och frustration ut i utropstecknen?

Herr Svensson blir inte arg på det viset att han krossar glas, skriker diverse saker om folks mamma och förbannar fan och hans moster. Nej, herr Svensson, går civiliserat in på facebook och skriver en prydlig rad om att ”Svensson is arg!”.

Hur gör Svensson om han är så jävla arg att han inte vet vad han ska ta sig till? Svar: Han skriver ”Svensson is arg!!”. Han trycker gärna till extra hårt när han slår ner det andra utropstecknet. Varningsblinkers börjar lysa – Svensson när han på sånt här humör ska man passa sig lite för.

Ärligt talat vet jag inte vilken ilskekultur jag föredrar. Porslin i väggen eller utropstecken i statusfältet?

Saker som är bättre i Danmark

Under min tid i Köpenhamn har jag säkerligen muttrat över grejer som är bättre i Sverige, såsom Den Luktfria Osten och andra självklarheter. Men nu är det dags att Danmark ska få den cred som de är så välförtjänta av om man jämför med Sverige. Mine damer og herrer, här kommer listan!

  1. Cyklismen. Det i särklass absolut bästa med Danmark. Du kan cykla nästan var du vill! Vilken fetmäktig känsla när man ser alltifrån affärsmän cykla med portfölj och kostym till gamla hippies på christianiacyklarna.
  2. Tågsystemet. I Danmark behöver du inte boka biljetter femtioelva månader i förväg för att få ett humant pris. Standardpriser gäller. Tågen går i tid. Tågen går ofta. Tågen går så som tåg skall. (Däremot kan man diskutera varför de envisas med att köra tågen på diesel. Fy fy, Danmark!). Kort sagt: SJ är kass.*
  3. Den Allmänna Arkitekturmedvetenheten. Danskar verkar överlag vara mer medvetna om arkitektur. Saker som stadens framtid, nybyggnationer, bostadspolitik och andra relevanta ämnen tycks beröra fler vanliga danskar. I svensk media berörs arkitekturrelaterade ämnen bara i pyttiga notiser.
  4. Utbudet av ekologiska produkter tycks vara mycket större i Danmark än i Sverige. Me like.
  5. Köpenhamn. Ja, ack Köpenhamn känns mysigare än Stockholm. Visst är Stockholm vackert och så, men ändå… jag får aldrig grepp om staden. Man går ner under jord, åker tunnelbana, går upp ur jorden och fattar inte hur de två platserna hängde samman. I Köpenhamn kan man cykla överallt. Kanske ska jag erkänna att jag inte heller gett Stockholm samma ärliga chans som den danska motsvarigheten.
  6. Christiania! Ja, var någon annanstans kan man finna Christiania? Synd bara att den danska regeringen tycks vara inkompetent att lösa Christianias framtid.
  7. Det danska humöret får väl komma på en sista plats för det är inte alltid det är av godo. Internationell forsking har ändå visat att danskarna skulle vara lyckligast i världen. Myten om dansken som glad, öppen, ärlig och öldrickandes kan jag efter två år i vårt grannland bekräfta. Samtidigt har jag flera gånger hört svenskar och norrmän irriteras över den lite väl generösa ärligheten…

Vill du läsa mer om de lyckliga danskarna? Läs lite här, här och här.

* Mitt inlägg om att SJ behöver konkurrens kommer.

Och Martha Wainwright ägde kvällen…

Igår var jag på den efterlängtade konserten med Martha Wainwright på Babel i Malmö. Tillsammans med härligaste väninnan och lagom höstmysigt väder var det upplagt för en ljuvlig kväll. Och mycket riktigt blev det så. Andra håller också med.

Med Bleeding All Over You kom hon in på scenen, och jäkel sicken entre!Med gitarr, stolt hållning och innerlighet framförde hon låten. Särskilt i raderna ”I know you’re married, but I’ve got feelings too” ryste jag till. Konsert-flowet sipprade ut i blodådrorna och livet kändes härligt. Hon äger hennes röst; ibland spricker det till, men hon lyckas alltid greppa tillbaka den. Ibland flyter rösten ut. Det är nästan som om man frågar sig ”Varför tog rösten eller sången den vändningen?”, men som man liksom alltid förstår i nästa sekund; ”Ja, men självklart skulle det vara så”.

Ett annat intressant inslag på konserten (men detta var ju inte Marthas fel), var ett litet gäng framme vid scenen som upplevde konserten för kung och fosterland. Någon ibland detta gänget var någon som påminde mig om en slags blandning av Kubasvensken (frisyren) och Skurt (huvudbonad). Det var också intressant att se att ju mer de upplevde konserten, desto mindre verkade omgivande publik leva sig in i konserten. Vilket bara ytterligare förstärkte effekten av en lite stel publik med några hängivna fans som undantag.

Och för den som aldrig lyssnat på Martha Wainwright, kan jag rekommendera med att börja med Set The Fire To The Third Bar med Snow Patrol (mjukstart), därefter kanske Bloody Mother Fucking Asshole, The Factory, Comin Tonight. Det finns ju inte jättemånga att välja på (hon har bara gjort två skivor), men gå gärna in på hennes Myspace.

Och tack för en fin avrundning med Dis quand reviendras-tu!

När den döda kroppen hamnar på museum

Då vill jag gå och se den. För det är just det den har gjort.

(Visst ser den dödligt levande ut, va?)

På cykelhemvägen fick vi se en bussreklam för utställningen Bodies som vandrat runt över olika platser på jorden och som nu kommit till Köpenhamn. Min medcyklerska hajade till och rekommenderade den. Ett måste! Döda kroppar har konserverats med en helt ny metod som jag inte kan ett dyft om, men som i varje fall ger kropparna ett verklighetsnära utseende. Helt säkert något annat än de grådaskiga likdelarna som jag sett ett par gånger i anatomisalar.

Visst är det kusligt, men kanske är det också det som lockar.

Kanske, kanske finns det en teoretisk möjlighet att kunna få med den mest museumsointresserade personen… Har du vägarna förbi Köpenhamn och ändå tänker ta den turistobligatoriska Ströget-rundan, glöm för all del inte att svänga förbi här på H. C. Andersen-slottet vid Rådhuspladsen.

 

Andra bloggar om: , , , , ,

Toalettritualens kulturella betydelse

Att gå på toa är universellt och djupt mänskligt. Om det är något som förenar alla oss människor, över hela jorden och genom alla tider, så är det att vi alla ”uträttar våra behov”. Och just därför att det är så fundamentalt mänskligt, får också själva toalettbesöket kulturella laddningar. Alltifrån hur vi faktiskt går på toa och uträttar vad vi ska, till hur vi talar om vad vi nyss gjorde kan säga mer om oss själva än vad vi tror.

Bara det att jag här skriver ”gå på toa” säger en del. Visar det på en befriande naturlighet gentemot toalettproceduren, om vi jämför med omskrivande uttryck som också kan användas? å andra sidan kan det uppfattas som plumpt och oartigt att meddela andra i sällskapet vad man ska göra och varför man ursäktar sig. är det fler än jag som har hört att Sverige är det enda landet där man kan höra folk uttryckligen säga exakt vad de ska göra på toaletten också? Tydligen inte. Med orden ”Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter” ger Magdalena Ribbing som vanligt svar på tal.

Detta toalettinlägg kan tyda på att jag ännu inte lyckats ta mig ur denna fasen (vad en freudiansk tolkning på det nu skulle kunna vara). Till mitt försvar måste jag säga att jag inte är så intresserad av det tarmiska innehållet som hamnar i toaletten, men alla procedurer, normer och vanor som finns runtomkring. Jag är övertygad om att det inte är någon väsentlig skillnad mellan spanska, kinesiska eller amerikanska tollar men däremot på de toaletter de dyker ner i.

Ur barndomsarkivet hittar jag minnen fyllda med fasa av att bilresor till sydligare delar av Europa var en gradvis upptrappning i antalet s k franska toaletter. Ju längre söderut – desto värre. I sydliga Frankrike började dessa sporadiskt ploppa upp, för att efterhand bli fler och fler i Spanien och till slut nå maximipunkten av toalettkurvan på andra sidan av Medelhavet. Väl framme i Nordafrika fanns en totalinvasion av dessa fasansfulla toaletter: ett bottenlöst mörkt hål och två fotplattor att balansera sina skakiga ben på var allt som räckte för att skrämma skiten ur den mest bajsintresserade fyraåringen. Senare har jag funderat över varför fransmännen inte kunde ta med sig dessa toaletter till sitt hemland då de lämnade sina kolonier… Kanske är det blott de sista spåren av kolonialförtryck.*

Behöver jag tillägga att hemresan var angenämare än ditresan, ur toalettsynpunkt?

Så kommer vi då till den viktigaste, men också den mest kritiska punkten att tala om. Nämligen hur vi avslutar toalettbesöket. På många håll i världen används enbart vatten, på (rikare) håll används endast toapapper, vissa gör en vatten-papper-kombo medan åter andra inte använder något alls. Det finns säkert fler sätt, men jag vill inte gräva djupare i skiten på denna front.

För att sätta in torkningsaspekten i en Sverige-kontext tror jag pappersvarianten är den i särklass vanligaste. Men just som man trodde att Sverige var ett mycket rent land blev man varse om att det finns andra synpunkter på det hela. I Svenska Dagbladets Idag-serie som handlar om vår tids renhetshysteri, kan man läsa hitflyttade italienskan Paolas kommentar:

”Jaja, alla ni svenskar tror att ni är så rena. Men ni har ju inte ens bidéer. Vi i Italien tvättar oss i rumpan efter toalettbesöket. Ni svenskar lallar runt med bajspartiklar i rumpan. Skaffa bidéer, äckelmänniskor.”

Om bidén kommer göra en storinvasion på våra nordligare fronter, liksom franska toaletten gjort på sydligare fronter – det är svårt att sia om. Med all säkerhet bidrar globaliseringen till ändrade uppfattningar om renhet och smuts. Till sommaren reser jag till Japan ett par veckor och jag har hört att dom där har exeptionellt välutvecklade toaletter. Det är mycket möjligt att jag på hemresan har ändrat uppfattning om äckelmänniskans vara eller icke var. Fram tills dess står jag på Paolas sida i kampen om en minskning av bajspartiklar runtom i samhället. Var står du?

(Internskämt (som avslöjar din kulturella kompetens): Om du vet vattenkannans användningsområde hos innehavaren, ja då kan du genom uteslutningsmetoden också veta deras torkningsritual.)

* Jag vill också reservera mig mot inlägg av typen ”det finns såna typer av toaletter i andra delar världen”. Jag vet. Detta var ett exempel.

Dina skiljetecken avslöjar dig

Första gången jag faktiskt började uppmärksamma fenomenet var för flera år sedan, då min pappa en gång sa att han var fascinerad över hur ofta man i Sverige använde sig av utropstecken. Sedan dess har jag många gånger förundrats över skiljetecknenas betydelse för hur vi uppfattar det skrivna ordet. Varje dag skickar vi och mottar sms, ser små förbannade lappar på arbetsplatsen, läser informationstexter och vi möts av budskap från reklamvärlden. överallt spelar skiljetecknena en central roll. Men hur speglar skiljetecknena vem det är som står bakom budskapet?

Jag kan själv bli något irriterad på om jag får ett sms där varje mening avslutas med ”…” eller ett ”!” eller flera, återkommande kommatecken. Det är stor skillnad på följande sms:

”Hej… Hur är läget… Hörde vad som hänt… det är helt galet ju… Vore trevligt att ses… Kram…”

jämfört med om man använt andra skiljetecken:

”Hej! Hur är läget? Hörde vad som hänt! Helt galet ju! Vore trevligt att ses! Kram!”

I första fallet får man intrycket av att personen egentligen vill säga något i stil med (mina kursiveringar är mina kommentarer):

”Hej… Hur är läget… (inte nog med att det är jobbigt att skicka ett sms, man ska fråga folk om hur de har det. Livet är jobbigt.) Hörde vad som hänt….det är helt galet ju… (nu börjar det här bli så jobbigt, men jag kan väl pressa ur mig en anledning till varför jag hör av mig). Vore trevligt att ses… Kram… (Ja, och jag menar det så innerligt. Jättetrevligt. En innerlig kram ska du också få. Eller inte).

Det bestående intrycket av ett sånt här meddelande är att personen tycks tycka det är kämpigt och motigt att ta kontakt. Framför allt verkar personen inte vara någon som står för vad den säger och tycker. Allt kan döljas  bakom tre punkter, som liksom ger ett dimmigt skimmer över texten. Å andra sidan finns den jobbiga motsatsen, d v s de som fullkomligt megafon-skriker meddelandet rakt i ansiktet:

”Hörde vad som hänt! Helt galet ju! (Wow, ta det lugnt mannen! Var fick du reda på det egentligen?) Vore trevligt att ses! Kram! (Görtrevligt ja! Har jag något val? En förfrågan som avslutas med ett tydligt utropstecken känns snarare som en befallning).

En ännu jobbigare utropspersonlighet är de som använder fler än ett utropstecken. Dessa har nog de flesta mött på sin arbetsplats eller i trappuppgången med små anonyma lappar. Faktum är att det är just det som är så karakteristiskt med denna typ: de är anonyma. Den vanligaste torde väl vara denna:

”Plocka undan efter dig och ställ in disken i diskmaskinen!!! PS!!! Din mamma jobbar inte här!!!”

eller denna är också vanligt förekommande:

”Ta bort luddet ur filtret på torktumlaren!!! Om detta ofog fortsätter riskerar DU att bli avstängd från att använda dig av tvättstugan i fortsättningen!!!

Säger vem? Vem håller koll på om det är jag eller min kollega som glömt ställa in kaffekoppen i tvättmaskinen? Vem vet om det var jag eller föregående granne som glömde kvar luddet?

Min teori är den att det är två typer av människor som står bakom dessa ursinniga meddelanden. Den första typen är de som vanligen är tysta, fogliga och går i lite släpande takt och med fötterna i blygsamma positioner. Denna typen av människor knyter näven i fickan och slår hårt på tangentbordet när dom väl ska få ut sin länge underpyrda vrede. Det är de människor som alltid diskar undan andras äckliga kaffekoppar och tar bort andras ludd i torktumlaren. Men nu har de fanimejen fått nog!!!! Och en dag sitter det en lapp i tvättstugan eller personalrummet. Ingen avsändare – men de alltid lika obligatoriska utropstecknena.

Den andra typen är de som redan är ursinniga, 24/7. Allt som är fel beror på alla andra och om alla andra bara skärpte sig skulle de fått ro i sina sinnen. Alltmedan omgivningen tänker att om personen ifråga bara kunde tagga ner skulle hälften vara vunnet. En sådan här människa är lite som Kalle Anka: ju argare, desto roligare. Det är därför som inte heller dessa meddelanden går fram.

Sedan har vi också det förkastliga användandet av endast två skiljetecken i följd. Hur knasigt blir det inte med två utropstecken eller två frågetecken i rad? Det blir en oanvändbar tårta-på-tårta-effekt där det ena frågetecknet ställer sig frågande till det andra frågetecknet.

Sist men inte minst, har vi de alltid lika intressanta kulturmänniskorna. Dessas förkärlek för kommatecken i allmänhet är otroligt imponerande. Semikolon och kolon är en annan favorit bland skiljeteckenfamiljen. Att läsa en recension av en kulturskribent är som att vandra i bisatsernas djungel. Bisats efter bisats efter bisats staplas på varandra och skiljs endast åt med kommatecken (eller semikolon) och till slut har man förvirrat bort läsaren. Kvar står kulturskribenten i sina snitsiga kläder och glasögon och har triumferat över läsaren som inte förstått ett dyft och känner sig dummare än förr (och kulturskribenten känner sig mer kultiverad). Vi ska naturligtvis inte heller glömma bort att många akademiker faller innanför den här kategorin. Bakom det-är-av-yttersta-vikt-att-vi-bibehåller-vårt-fackspråk-fasaden döljer sig en oförmåga att kunna uttrycka sig klart och precist utan förluddigande omformuleringar.

Ps. En förträfflig kombination av dessa två är ju arkitektkåren som är en skön mix av såväl kulturmänniska som akademiker. Om arkitekternas uppfluffade nonsensspråk har jag dock redan skrivit ett längre inlägg om.