Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.

Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.

Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.

Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.

We don't go for second best. Minsann.

Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.

Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga  människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.

Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.

Just som man tittar upp ur grillen och ska sätta tänderna i maten står en bredbent man i avslappnad ställning och… pissar. Så vänder man bort blicken och efter en halv minut står en annan man. Samma ställning, samma självförtroende, och gör vadå? Jo, pissar.

Efter för många ölstrålar, inser man att det enda rätta du kan göra är att blunda och blicka mot solstrålarna.

Jag undrar hur killarna skulle reagerat om jag, när lagarna måste brytas av nöden, satte mig bredvid och kissade? Kvinnor kissar, pojkar pissar.

De tror sig ha rätten att definiera vem som förtrycks, varför de förtrycks, hur förtrycket ser ut. De tycker sig ha erfarenheter nog att döma över andras erfarenheter. De tror sig ha kunskapen att veta om vad andra känner, tycker och upplever. Senaste i raden av vita, medelålders feminister är Gudrun Schyman som på Newsmill skriver att ”Precis som FN, så skiljer inte jag våld och förtryck i hederns namn från könsförtryck.” Helt rätt, Gudrun – det är därför det blir så fel.

När hedersvåld likställs med annat förtryck mot kvinnor, framträder förövarna som monster. Om man inte fattar att hedersvåld- och förtryck har sin grund i samhällen där familjen och släkten är stark, med ett starkt heteronormativt kärnfamiljsideal, där kvinnor och män är både förövare och offer och att förtrycket upprätthålls av kollektivet – då räcker inte teorierna om det Universella Könsförtrycket Mot Kvinnor som enda förklaringsmodell. Det är därför det sista halmstrået blir att kalla alla som vill föra en debatt i frågan för rasister.

Spelplanen ser ut enligt följande: Lag 1 bestående av inbitna feminister som tror att allt hedersvåld är ett utryck för det universella kvinnoförtrycket spelar korpfotboll mot Lag 2 som tror att allt hedersvåld utförs av enskilda galna individer som känner sig missanpassade i Sverige. Deras gemensamma mål är att blunda för problemen.

På andra sidan läktaren sitter bittra främlingsfientliga som tycker sig ha sett lösningen: ”Hallå, målet är på andra sidan av planen! Ni måste förstå att alla invandrare är kvinnoförtryckande bondrövar som inte fattar vad demokrati är.” Efter några bengaliska eldar drar de främlingsfientliga iväg och spelar ännu sämre fotboll på en annan plan där det enda målet är att blunda för komplexiteten och komma med enkla ”förklaringar”.

Kvar på läktaren sitter ett fåtal vettiga debattörer som suckar och ojar sig. Ingen hör dom för de på planen har fullt upp med sitt eget spel. På bägge planerna görs det självmål efter självmål, ingen vinner – alla förlorar.

Intressant är att de få som sitter kvar är de som faktiskt själva har erfarenhet av hederskulturer. Men ingen vill lyssna. Och när ingen vill lyssna så kan vi väl lika gärna fortsätta att blunda för problemen. Och komplexiteten. Eller hur, Gudrun?

Andra bloggar: God utan Gud, Dusty Philosopher,  Ozymandias Suspensoar, Lotta Edholm på Newsmill, Veronica Svärd, Götabrobloggen, DN, Röda Malmö

Tänk om vi hade en enväldig arkitekturminister som bestämde hur allt byggt skulle se ut? Tänk om byggherrar vågade luta sig tillbaka i skinnfåtöljen, ringa upp ett slumpmässigt valt arkitektkontor i Gula sidorna och säga:

Byggherren:  ”Surprise me”

Arkitekten: ”Men, men! Hur skulle det se ut? Vi måste ju ha en tävling först!”

Byggherren: ”Det skiter jag i. Du får göra precis som du vill. Jag betalar”. Klick.

Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att byggnaden hade blivit kolossalt ful? Uppenbarligen går det ju att göra byggnader som nomineras till De-som-inte-fick-pris-men-borde-fått-pris-Priset som folk fortfarande tycker är fula. Faktum är att många inte tycker att flera av de 21 byggnaderna bara är fula (se kommentarsfälten), de tycker flera av dom är brutala, gråa och intetsägande.

Dessutom kan vi konstatera att inte en enda (!) av kandidaterna är gjorda av en kvinnlig arkitekt. Nåväl, de har säkert funnits med i arbetsprocessen, men de får inte götta sig i äran. Till och med i kvinnonamnsklingande kontoret Vera Arkitekter är alla fyra delägare män. Var är de kvinnliga arkitekterna?

Kan vi konstatera följande:

1. Arkitekter älskar tävlande. Tävlingar är en förutsättning för att arkitektur skapas.
2. Arkitekter är en liten yrkesgrupp vars smak skiljer sig mycket från övriga befolkning, men som ändå styr den övriga befolkningens fysiska miljö.
3. Kvinnliga arkitekter är helt enkelt sämre än manliga.

Det är lätt att vara rätt om du står i ett tv-kök med någon som redan hackat upp allt åt dig, men det blir rätt svårt att vara så lätt när du kommer hem urtrött och helst av allt vill slänga dig på hallgolvet med stövlarna och vantarna på. Vid sådana tillfällen är pulversåsen räddningen. Jag gillar pulversåser och har alltid gjort. Som liten var min favoritsoppa den som framställdes från pulverpåsar. Tänk sicket magiskt trolleri!

(”Det är viktigt att fokusera vid just detta momentet. Presentation av måltiden är a och o.”)

Vissa dagar hade jag kunnat strypa den som retsamt viftade med flingsaltet under näsan på mig. Sådana dagar räcker den lilla energi jag har kvar till att öppna skefferiet och Se! Det finns en påse pulversås kvar. Fantasin trevas sakta igång, och snart finns en citronsmakandes fiskgratäng på bordet eller viltgryta med röksmak.

• Hemligheten bakom kreativ matlagning är att kunna göra god mat av ganska tråkiga ingredienser och enkla verktyg och folk förundras över buljongtärningen.
• Hemligheten bakom puckad matlagning är när man lyckas använda exotiska råvaror och specialinköpta verktyg och det smakar färdigmat.
• Hemligheten bakom onödig matlagning är att köpa de dyraste kryddorna och specialiteterna som hackas med japanska köksknivar och gästerna inte märker någon skillnad.

Pillemariska kockblickar är jag helst utan, sån matlagning representerar en rätt enkel och tråkig matlagning tycker jag. Den verkligt knäckande matlagningen är när du har tre griniga småungar svassandes kring vaderna. De vill ha mat och blir bara grinigare om de ser att du tar fram pastamaskinen och ämnar sätta igång med att göra hemmagjord rödbetspasta och balsamvinägermarinerade sparrisar med ädelostvisp på toppen.

Utmaning till alla tv-kockar och finsmakande besserwissrar: Prova att skapa kreativ matlagning med tråkiga ingredienser och stängda butiker. Helst under stor tidspress, gnällig omgivning och noll motivation men maximal hunger.

För visst är det så att de flestas öron nåtts av ordet metrosexualitet. Och jag tror att fler än jag blev lyckliga, såväl till hjärta, själ och ögonsinne, när vi började se att män i högre grad började bry sig om sitt utseende. Kanske fanns det ändå hopp om mänskligheten, tänkte vi? ”Vi tycker inte att ni är mindre manliga för att ni är lite kräsnare än vad ni var förr i klädutbudet, faktum är att vi gillar er nya stil”, sa vi uppmuntrande i hopp om att de aldrig mera skulle återgå till de enfärgade t-shirtarna. ”Snygg frisyr!” kunde vi säga och kanske kunde vi till och med, på en jämbördig nivå, tala om mode, design och stil.

Faktum är att utvecklingen till och med påverkade oss kvinnor. Fantastiskt att det nu längre inte bara är kvinnor som ska omdefiniera och omstrukturera sig för att passa mannen. I det att rollerna byttes om, blev det mer accepterat för oss att slappna av. För första gången på ett bra tag blev det nästan (men naturligtvis aldrig helt vad gäller kvinnorollen) okej att tycka om sig själv som man var.

Men ändå. Någonstans bland de nya make-up-produkterna (for men only) och de allt oftare hårepilerade männen försvann små, små drag av en traditionell mansroll jag faktiskt kunde uppskatta. Jovisst vet jag att i en debatt som konstant präglas av politisk korrekthet, är det en grov svordom i ett sakralt rum (som inte kallas kyrka utan jämställdhetsdebatten) att yttra något som detta. Och likväl. Jag kommer inte bort ifrån det.

Jag saknar enkla gentlemansgester därute i vardagen. Länge sen var det någon höll uppe dörren åt mig när jag kommer med famnen full av tunga grejer. Flertalet gånger har jag upplevt gnidighet när det till och med bara handlar om fjuttiga småkronor. Och hur ofta, med handen på hjärtat, ser vi killar och män som deal with the shit? Utan knytnävsslag, vapen och aggressioner tack – men gärna med en trygg och väl ingrodd självkänsla.

Möjligtvis kan jag se spår av den snart icke-existerande retrosexuelle mannen i gamla gubbar med skräddarsydda kostymer. Tilläggas bör också att jag sett dessa oftare utomlands än hemma i mitt eget ”jämställda” Sverige. När dessa små spår kikar fram under lager av decenniers hårt arbete för ett mer jämställt samhälle, då kan jag bli erbjuden skjuts eller bjuden på lunch som vore det en icke-diskutabel självklarhet.

Som sagt, jag gillar stilen. Nya skönhetsprodukter, designade kläder av stilrena snitt och en stil som får era äldre släktingar att blekna något i deras beiga outfits höjer genomsnittbetyget klart. Men glöm inte bort de små detaljer som höjer helhetsintrycket markant. Håll upp dörren någon gång- inte för att vi skulle vara vekare eller svagare, men för att du vill vara snäll. Om du ser att jag ska köpa en liter mjölk medan du just tänker ställa dig i kö för hela månadens storköp; måste du då snika dig före i kön bara för att? Det vore så fantastiskt hyggligt av dig om du med en svepande gest lät mig gå före.

Och när jag grundligt tänker efter tror jag att min uppgivenhet grundar sig i att vi trots den segdragna och uppenbart välbehövliga s k ”Jämställdhetsdebatten” inte kommit längre. När jag och min manlige jämlike fortfarande inte ens får samma lön för samma jobb så kan jag väl för fan åtminstone bli bjuden på en caffe latte emellanåt.

Jag kan inte annat än säga att jag blev mållös då jag hörde detta. Men ett är säkert, debatten behövs alltjämt.

är det ”de Andra”? Icke-muslimerna? Eller kan det snarare vara så att vi för en gångs skull bör rikta blicken mot oss själva?

För om jag vill diskutera vissa frågor som universellt väcker debatt, blir diskussionen sällan så infekterad som om jag tar diskussionen med en muslim. Låt oss därför göra ett test. Jag ställer några enkla påståenden för att ge en överblick över vad dessa ”svåra frågor” kan röra sig om.

• Det finns muslimska homosexuella.
• Hedersmord och hedersrelaterat våld och förtryck finns bland muslimer.
• Kärlek är gränsöverskridande och således kommer det alltid uppstå kärlek mellan muslimer och icke-muslimer.
• Kvinnoförtryck finns bland muslimer.
• Synen på barn är något som kan diskuteras.

Således helt enkla påståenden. Jag hade lika gärna kunnat byta ut muslimsk-besläktade ord med vad som helst, you name it. ändå är det få saker som upprör så mycket och så många som att sätta dem i ett muslimskt sammanhang. Genast riskerar man (och risken är ganska hög) att bemötas med utnötta repliker som:

• Det har inte med islam att göra! Svar: Nej, men vem har det med att göra då att kvinnor hedersmördas? Visst fasiken har det att göra med, om inte islam, så i allra högsta grad oss muslimer?
• Dom blandar bara ihop religion och tradition! Svar: Må så vara, men vems ansvar är det att ta diskussionen om var gränsen för tradition och var gränsen för religion är allra otydligast? Oss själva naturligtvis.
• Islam säger inte att det är tillåtet! Svar: Allright. Låt oss till att börja med lyfta fram frågor som ”Vad är islam då?”. är islam en liten apparat som kan prata? Och eftersom de flesta av oss inser hur befängt det låter – vem är språkrör för denna islam?

Så visst kan vi vara överens om att det finns en hel del ämnen som är svåra att debattera i muslimska sammanhang. Men få gånger ställer vi oss själva mot väggen och frågar oss varför vi är så rädda för att ta frågorna. Själv är jag övertygad om att det är för att vi är rädda för vad andra muslimer ska säga, ska tycka och göra. Men framför allt, och detta är också det svåraste, så är vi rädda för att skapa en kris i våra värderingar och föreställningar. Så därför blir det ett evigt tassande kring svåra ting och en snarstuckenhet som slår det mesta.

För faktum är att utomstående börjar och är redan, smått provocerade. Varför går det så trögt framåt? Från icke-muslimskt håll provoceras det med alltifrån karikatyrer och rondellhundar till de riktigt grova kränkningarna. Och vi känner alla den givna reaktionen. Förbannade demonstranter som bränner och skriker och ambassadörer som försöker gå diplomatins väg. Men ey, ”Du Vettiga Sansade Diskussion Som Kan Leda Åtminstone Någonting Framåt”, var försvann du? Liksom alla gånger förut försvann du bort bland kulisserna, bort innan du ens hann kika fram bakom ridån.

I slutändan förlorar vi mest själva på det. Vi förlorar idag, vi förlorar mer imorgon. Det ges knappast någon chans att för någon visa de vackra sidor som finns av islam. ödmjukhet, respekt, mångfaldighet och för att inte glömma de kanske viktigaste; flexibilitet och universalitet. Någonstans får inte alla muslimer plats. Någonstans förlorar vi oss själva därför att vi bryr oss mer om att rikta taggarna utåt istället för att rikta blicken inåt. Någonstans försvinner det där ”islam” bland petitesser. Och ändå, inget är så starkt som när det får nötas, provoceras, diskuteras och omvärderas. Det svagaste är det som aldrig utsätts för detta.
Därför, ta tre djupa andetag och låt oss dra upp ridån!

Med förhoppning om ett vackert septemberväder till er, med virvlande eldgula löv mot den torra asfalten och friska luften, och en fin Ramadan till de som firar den.

Men män som pratar för mycket? Var finns dom? Jag vet att dom finns, har sett det på nära håll och både fascinerats och irriterats – många, många gånger. Och tänker även du efter så har du säkerligen själv upplevt dom. Det är bara det att vi inte lyfter problemet, därför att mäns snack – till skillnad från kvinnors, inte alltför jätteofta nedvärderas som nonsens, socialsnack, skvaller, tjat….
Själv kommer jag ihåg, redan från dagis, förskola och lågstadie dessa pojkar. Pojkar som tar upp största delen av morgonsamlingen, pojkar som inte lär sig att räcka upp handen om de vill säga något, pojkar som är mer högljudda än flickorna. Det fortsätter upp i mellanstadiet, på högstadiet likaså. Till och med under gymnasiet. Inte ens här tycks många killar ha fattat att man räcker upp handen för att säga något.*

Så, börjar man studera på universitetet, kommer ut i arbetslivet, försöker hitta en inriktning på sitt liv. Och trots många års jämställdhetsdebatt, upphör man aldrig att förundras. Problemet med män som pratar för mycket kvarstår!

Möten och sammankomster där vissa män, även om de är i tydlig minoritet, tar upp för stor procentuell taltid utan att säga något särskilt vettigt egentligen. Manliga lärare som bara pratar, pratar, pratar…utan att säga något särskilt vettigt. Manliga föreläsare som vill säga något djupt, och bara försjunker i sin egen djuphet, och därefter med en djup förnöjsam attityd tycks säga: ”Hmmm.. Smart sagt av mig. Klapp på axeln till mig själv”. Män i debatter som tror att de är de mest intressanta personligheterna att lyssna till.

Det är denna självgodhet som kan irritera mig. Som nästan får mig att vilja skrika:

”URSäKTA – DU AVBRöT MIG! Jag försökte säga något” (Oj, förlåt, hoppsan. Avbröt jag dig? Försökte du säga något?)
”Okej, ja, men nu har du svamlat i flera minuter utan att säga något konkret intressant. Nu är det dags för andra att få en syl i vädret” (Jaja, men då är det väl bara för dom att säga vad dom vill säga) ”Varför är det femte gången under denna lektionen som du får säga något före mig? Fastän att jag räckt upp hela tiden?” (Oj, det tänkte jag inte på). ”Vi, eller åtminstone inte jag, bryr oss faktiskt inte om vilka fantastiska bedrifter du har gjort i ditt tidigare yrkesliv. Det är inte alls relevant för diskussionen nu, men du får gärna ta det på fikapausen senare.” (Jag tänkte mest att jag skulle bidra med mina erfarenheter och kompetens som jag har inom detta område).

är inte problemet att män som snackar alldeles för mycket i större utsträckning finns i det offentliga rummet? I maktens korridorer? Där viktiga beslut fattas? Och när jag tänker efter så är det där kvinnor behöver få mer utrymme, det är ju där kvinnor som utbildar sig ska göra karriär, det är ju där kvinnor arbetar… Hellre kvinnor som pratar för mycket än att män gör det. Det är ju trots allt mina väninnor som jag gärna tar en kopp te med och pratar riktigt länge med, mamma som tjatar lite för mycket (men då är det ju oftast bara för mitt eget bästa), eller bara övrigt snack som föregår på det sociala planet. Det andra handlar om män som snackar sig i vägen för min karriär, utbildning, möten…

*Enligt mig är handuppräckningsregeln en skitbra grej. Så slipper vi att vissa tar ordet mer än andra – eller det blir i vart fall tydligare. Det enda, och största, problemet är att läraren får makten om vem som ska prata.

Hur som helst så fungerar rakhyveln lika bra oavsett om det är ett svart eller ett rosa huvud den har. Det är ju tur det.